Matchrapport MFF - MJÄLLBY 4-1
MFF:s allsvenska segertorka (allt är relativt) tog slut i senaste matchen borta mot HBK, och i förmiddags förväntades trenden fortsätta när Mjällby kom på besök. Detta gulsvarta listerlag som visserligen hade tre raka segrar i bagaget, möööjligen skulle de kanske kunna störa serieledarna? De eventuella orosmolnen tycktes motiverade innan halvtidspaus, men i slutändan kunde vi alla ändå bara skratta åt dem.
Att starta en fotbollsmatch klockan 13:00 borde inte vara förenligt med svensk lag, men båda lagen samt dryga 12.000 åskådare infann sig trots detta på Swedbank Stadion när domare Andreas Ekberg satte pipan till munnen. Det lag som Åge Hareide hade ställt på banan skilde sig en del från startelvan som intog Örjans Vall. Vi såg inte bara en återvändande Ricardinho, utan även Erdal Rakip och Simon Kroon som kom in på ett tremannamittfält, samt allas våran favorit-Pawel som fick plats längst ut till höger i ett tremannaanfall. På andra kanten fanns Emil Forsberg, och däremellan hade vi Rosenberg. Åsynen av den konstellationen var startskottet för ett omedelbart och kraftigt blodflöde mot de nedre regionerna, och det skulle visa sig vara en högst befogad reaktion.
För herre min skapare vad det lirades i första halvlek. Teorin om att formationer enbart är en lek med siffror stämde oerhört bra in på MFF idag, och då syftar jag på just de offensiva pjäserna - Foppa, Mackan, Pawel och Kroon. Firma FO-MA-PA-KRO kanske det heter i folkmun om ett tag, låt oss hoppas. Det var positionsbyten så det stod härliga till utanför Mjällbys straffområde, och det ledde till flertalet målchanser. Pawel klev in centralt och bjöd Tinnerholm på yta och pass för en stolpträff i sjunde minuten, och det var bara början på kavalkaden. Passningskombinationerna och väggspelen var underbara att skåda, men tyvärr utnyttjades inte lägena på bästa sätt. Om det inte var strumprullare så var det skott rakt i famnen på Asper, gång på gång på gång. Och när målet var näst intill öppet, ja då lyckades Pawel skjuta utanför. Jasmin Sudic hade det inte helt lätt på sin gamla hemmaplan, och känslan var att bollen förr eller senare skulle sitta. Det gjorde den också, men i fel bur.
Upprinnelsen till detta var Erdal Rakips misslyckade försök att imitera Adu i den 39:e minuten, vilket ledde till att bollen gick i gapet på Christian Wilhelmsson som kunde storma fram och avlossa skott. Avslutet blockerades visserligen, men bollen studsade ut till Andreas Blomqvist som fick till ett mycket fint skott från strax utanför straffområdet. Bollen gick in via stolpen, och det var 1-0 till Mjällby.
Depressionen skulle dock inte vara länge. När Kroon fick bollen i gynnsamt läge i matchminut 45 och satte foten till hann jag svära över ytterligare en strumprullare, men bara millisekunden senare kunde jag konstatera att det jag nyss såg hade varit en smörpass som Forsberg hade lyckats utnyttja på typiskt Forsberg-vis. Klinisk framspelning, kliniskt avslut. 1-1 i halvtid.
Oavgjort speglade inte matchbilden efter första 45, men med det hyperrörliga anfallsspelet i beaktning så fanns det inga anledningar att oroa sig inför del två. Däremot så kanske det fanns några som hoppade till när det stod klart att två av halvlekens förgrundsfigurer, Kroon samt Cibicki, hade bytts ut när Ekberg blåste igång igen. Magnus Eriksson tog Simons plats till höger, och Isaac Kiese-Thelin klev in bredvid kapten Rosenberg på topp. När man tar in två spelare av den kalibern är det aldrig tal om någon försämring, men med tanke på det flow som våra ynglingar hade lyckats bidra med så kändes det ändå rätt onödigt med en såpass tidig ändring.
Spelkvalitén behövde inte ta skada som förväntat, men den ohämmade rörligheten hade förbytts mot ett mer rakt anfallsspel. Halvleken hade dock kunnat börja bättre, redan efter ett par minuter hamnar Mjällbys Mattias Håkansson i ett bra läge, men tveksamheten infinner sig och Olsen tar hand om bollen istället. Just denne Håkansson hade ett par halvfarliga lägen när MAIF ställde om i första halvlek, men då som nu visade han prov på en nästan parodisk avsaknad av killer-instinkt, ett ord som Fredrik Lundgren i kommentatorsbåset slängde ur sig dussintalet gånger. Runt den 50:e minuten åker sedan Jasmin Sudic på en skada som tvingar honom att avbryta matchen. Mycket tråkigt, men han fick i alla fall välförtjänta applåder av hemmapubliken när han linkade ut. Huruvida det hade gått annorlunda med honom på plan i 90 minuter är omöjligt att svara på, (helt 100-procentigt var ju inte direkt MAIF-försvaret i första halvlek) men hoppet om en poäng blev åtminstone inte större.
Ett antal chanser avlöpte varandra efteråt, men det dröjde till den 64:e minuten innan ordningen var återställd. Det är Magnus Eriksson som får bollen på högerkanten, och han skickar in en utsökt lyra framför mål som, vem om inte Markus Rosenberg, är där och touchar in med bakhuvudet på ett minst lika utsökt sätt. 2-1! Spiken i kistan sätts sedan bara fem minuter senare, och det sker när Malmö står för en sylvass spelvändning som sätts igång av Eriksson strax utanför eget straffområde, och som avslutas med att Rosenberg serverar Forsberg som sätter dit den med vänstern vid främre stolpen. Klapp, klapp, klapp. Kanske att Asper bör ta den, men... nä. Han bjuder nog på den, vår gamla guldkeeper.
Efter detta är det BARA Malmö som gäller. Förutom ännu en stilstudie i hur man inte ska bete sig i avslutslägen signerat Mattias Håkansson, så är det bud på inte bara ett, utan två och tre ytterligare MFF-mål. De drog dock ut på det onödigt länge. Det var först i den 90:e minuten som fyran satt, men då var det sannerligen rätt person som fick göra det - Emil "Foppa" Forsberg, detta norrländska unikum. När han satte ett hattrick mot Åtvidaberg tidigare under säsongen så hade jag svårt att dra mig till minnes när en MFF:are senast hade stått för den bedriften, och jag var övertygad om att det inte hade hänt på Swedbank Stadion (?). Nu kan vi konstatera att Emil Forsberg har gjort två hattrick på hemmaplan under en och samma säsong. Ett enastående faktum oavsett vem det än hade handlat om, men nu talar vi om en yttermittfältare. Visserligen en yttermittfältare med något friare tyglar, men två hattrick under en och samma säsong, det GÅR inte att snacka bort.
Avslutningsvis så måste jag bara fråga en sak: Kan någon säga mig om det någonsin hänt att en MFF-spelare som har gjort tre mål har blivit blåst på utnämnelsen som matchens lirare? Det kan hända att jag hörde fel framför TV:n, men om nu Anton Tinnerholm fick priset, är det då också första gången som en icke-målskytt (samt målvakt vid oavgjort/förlust) har fått det? Kul som omväxling i så fall.
Och just det ja: Guldet är faktiskt klart nu. Vissa av er kommer skrika er hesa om 1964, men om det omöjliga nu inträffar, då lovar jag att ni får hänga mig från Kopparvallens tak efter sista omgången. Men ta gärna en trea mot AIK nästa match, bra med gardering.
