Matchrapport MFF-Trelleborg: Ett förbannat kryss
Tandgnisslande frustration. Missade målchanser en masse. Obegripliga domarmisstag. Ännu obegripligare nedtrillande i motståndets låga tempo. Det har, som ni märker, varit Skånederby mot Trelleborg.
Faktum var att vi kom till match med fyra raka allsvenska segrar mot Trelleborg. Inte sedan april 2009 har vi tappat poäng mot dem (1-1 och Haynes och Larsson målskyttar även då). En så fin svit har vi aldrig haft mot dem förut, och kanske hade vi därför lite till mans lockats in i missuppfattningen att deras stämpel som Bogey Team blivit borttvättad. Men icke. Trots ett massivt övertag och en uppsjö chanser och nästan- lägen fick vi idag nöja oss med 1-1. Ett bittert poängtapp enligt klassiskt Trelleborgsmönster således – det enda som fattats för totalt mörker är väl egentligen att Andreas Hermansson rusat fram på stubbiga ben och rakat in en retur på övertid.
Fast, som så ofta när det tappas poäng mot ett underlägset motstånd, har det bättre laget så klart sig själv att skylla. Alltför ofta föll vi in i Trelleborgs tempo och spelade smått, plottrigt och omständligt. Och när vi faktiskt lyckades få in bollen var Michael Lerjéus där och blåste bort det. Jiloan blev nermejad men lyckades ta sig upp och mycket snyggt lobba in bollen i mål. Istället blev det frispark. Mer om det nedan. Förvänta er emellertid bara en beskrivning av situationen; jag är INTE förmögen att skapa någon rim och reson i utfallet av den.
Så låt oss börja från början:
Trelle hade knappt rört bollen innan Magnus Andersson rev ner Jiloan Hamad. Solklar straff. Daniel Larsson bytte hörn och rullade enkelt in 1-0 redan i fjärde minuten.
Redan ett par minuter senare trodde vi det var dags igen – Agon vinklade in en boll, men dessvärre var han då avvinkad för (en förmodligen korrekt) offside.
Efter en händelserik inledning gick matchen ner i dvala. Eller, om ni så vill, närmast djupsömn. Det såg lojt och långsamt ut på samtliga fötter. Malmö såg nöjt ut med att kunna kontrollera det hela utan att förta sig och Trelleborg förgyllde tillställningen med ideliga felpass. Frustrerande ändå – här var absolut känslan att vi kunde avgjort om vi bara trampat gasen i botten och koncentrerat skärpan en smula. Det var lite som om den obefintliga läktarstämningen smittade av sig. Klacken höll sig praktiskt taget knäpptyst under hela första halvlek (den här gången bl a för att markera missnöje med påföljderna efter Alkmaarbengaler). En del chansyngel fanns, men Ranégie och Daniel Larsson fortsatte att visa goda intentioner utan att nå hela vägen fram. Närmast kom vi i 29:e minuten, då Daniel Larsson ryckte sig fri i högersidan av straffområdet men sedan misslyckades med sin passning snett inåt bakåt.
Trelleborg vaskade fram sin bästa chans tio minuter senare. Linjemannen missade en solklar offside och tillät Peter Abelsson ganska ostört gå upp och nicka. Dessbättre klarade Dahlin. Trippelhörna och viss oro följde, men vi gick till paus med 1-0. Kändes i underkant.
Jimmy Durmaz ersatte Agon, som börjat till höger på mittfältet, i paus. Och även om Jimmy inledde med ett par felpass kändes det genast som han höjde energinivån på plan. Generellt sett var tendensen inledningsvis densamma: vi förde spelet men gav sken att vara okoncentrerade. Säkert gjorde den regnvåta planen det besvärligt, men känslan var att det inte bara gick att skylla på den. En arketypisk sekvens för matchen var när Wilton mycket tjusigt vandrade in från vänsterkanten i den 52:a minuten – och avslutade med ett löst skott skyhögt över. Så såg det allsomoftast ut. Fina sekvenser följdes alltför ofta upp med hårresande missar; det smånätta bolltrillandet överdrevs till strandraggarnivå.
Och så gick det som vi fruktade. Ett ganska harmlöst skott från Kristian Haynes smet in. En otäck studs och en liten skruv, men ändock: bollen gick mitt på Dahlin och han borde klarat. Vilket han såklart var smärtsamt medveten om när han med böjt huvud stod kvar på alla fyra ett par sekunder efteråt.
Än värre kunde det sett ut fem minuter senare. Efter ett tveksamt ingripande av Daniel Andersson kom Fredrik Jensen sopren, men Trelleborgstanksen valde dessbättre att kruta bollen utanför.
Men målet fick annars den positiva effekten att vi tog över med besked. I 67:e minuten var det närmast ofattbart att det inte blev mål. Jiloan sköt, returen gick till Daniel Andersson som kom lite fel till bollen och inte fick fram vänsterbenet. Det hela utmynnade i en hörna och ny jättechans – den här gången blev Jiloans skott blockerat.
Jeff ersatte Ivo – ett ganska bra inhopp, för övrigt – och avsluten radades upp. Ranégie sköt, Noring klarade. Jiloan nickade just utanför. Jimmy krutade på över.
Och så tände då matchen till på riktigt allvar i den 82:a minuten. Jiloan kom fri, blev neddragen av vänsterbacken Demir men tog sig upp och lyckades lobba bollen förbi Noring. Jubel! Åtminstone ända tills domare Lerjéus kom rusande och visade att han blåst för frispark. Visst palaver följde, under vilket bland annat Kristian Haynes tryckte till Durmaz. Jimmy förstärkte, men här hade Haynes stor tur som inte blev utvisad (vilket han för övrigt kanske borde varit redan långt innan – han var varnad efter en tackling på Ivo och hans armbåge mot Pontus kunde renderat ett gult till). Man skulle också kunna tänka sig – nej, korrektion: man skulle kunna kräva – att Demir fått rött för målchansutvisning, men nej. Gult endast. Och som lök på laxen skruvade Durmaz frisparken just utanför.
Dardan bytte av Daniel Larsson i slutminuterna, men inte heller han kunde göra den skillnad vi önskade.
Sista jättechansen dök upp i första övertidsminuten. Ranégie nickade klockrent i ribban. Såklart. Hittills har han inte haft nån tur i MFF-tröjan, den gode Mathias.
Innan match var vi det lag med lägst matchmålsnitt (i våra matcher hade det i snitt gjorts 2,18 mål, och då räknar jag ändå in de extra två som tilldömdes HIF i det avbrutna derbyt) i allsvenskan och Trelleborg det med högst (3,79 mål per match). Så är det fortfarande, trots 21-9 i avslut idag.
Tom Prahl har tack vare åren 2002-2005 gjort sig förtjänt av livslång respekt. Så det är för hans skull jag trots allt kliar mig i huvudet och känner viss oro över hans lag. Nu fick kusinerna från Söderslätt åka hem med en poäng idag, men det här kommer inte att duga. Det bjuds friskt från ett darrigt försvar och passningsspelet är obefintligt. Visst finns det i TFF en viss offensiv spets och en förmåga att skapa målchanser av väldigt lite, men sammantaget är det här det sämsta motstånd jag sett på Swedbank Stadion i år (möjligtvis undantaget Torshavn, men sorgligt nog är det på håret). Nu har de några poäng ner och kan därför möjligen rädda kvalplats. Där blir det tufft. Men för Prahls skull hoppas jag de klarar det.
Allsvenskan känns alltmer parodisk. Nu i veckan tvingade vi ta oss åt pannan över förbundets absurda beslut om speldag mot Djurgården. Lägg till det dagens underkända mål.
Och apropå det tajta spelschemat är jag inte bara orolig över det per se, utan också över att det blir ett mantra. En självuppfyllande profetia. Att vi alla tjatar så mycket om den stora mängden matcher att spelarna blir trötta innan de ens spelat dem.
Inte blir det roligare av vår avslagna tabellplacering. Visst är fjärdeplatsen inom räckhåll, och den kan ju räcka till europaspel – om cupvinnaren (som ju kan bli Elfsborg) även kvalificerar sig via ligaspel går även det fjärdeplacerade laget till Europa League-kval.
Greppar jag efter halmstrån, tycker ni? Jovisst. Men vad annat kan man göra efter ett besök från landet?
