Matchrapport: Mjällby - Malmö FF: 0-1
Rätt så torftigt spel och sumpade målchanser. Trots det vann MFF sin femte raka bortamatch för i år, och sin första någonsin på Strandvallen i tävlingssammanhang. Sviten är död, och guldjakten lever fortsatt vidare i allra högsta grad.
Det kanske var några som hoppade till när bortalaget marscherade in under gårdagskvällen. Det röd-vit-randiga polkagrisstället hade bytts ut mot en helt ny, och enligt undertecknad, betydligt läckrare mundering. Lila och svarta ränder mot en himmelsblå sköld gav inte bara löften om en vackrare lagfotografering, utan också om en nystart rent spelmässigt. Tji fick väl vi. Under den första halvtimmen hände inte mycket utav värde, men de som var närmast att ändra på det var Mjällby. Först slarvade den gamle MFF-bekantingen "Löken" Löfquist bort ett gynnsamt skottläge efter att Ricardinho hade gått bort sig rejält, och Ekenbergs långa tå var nära att ställa till det efter en kommunikationsmiss mellan Olsen och Helander.
MFF hade väldigt svårt att komma till centralt, och varje gång Emil fick bollen på vänsterkanten så var Danny Ervik där och förhindrade eventuella farligheter från att uppstå. Det är mycket möjligt att jag glömt någon nämnvärd målchans under den sena kvällens timma, men det tycker jag inte vi ska bry oss så mycket om. Låt oss istället hoppa fram till minut 38: Klapp, klapp, klapp, bollen i nät bakom Asper. Det "riktiga" MFF gjorde ett uppskattat gästspel, och som det såg ut. Rosenberg hittar Eriksson med en briljant passning, varpå den senare frispelar vår skäggprydde kapten som förvaltar läget på allra bästa sätt. Spelet behöver inte alltid sitta som en smäck när man har tre offensiva spelare av sådan hög klass, något som vi fick se prov på återigen.
Målet väcker Malmöspelarna, och bara någon minut senare är jag beredd att notera 2-0, återigen efter mönstersamarbete från vår magiska trio. Alla tror att Mange tänker ställe in siktet själv, men han låter bollen rulla förbi honom till Rosenberg. Mycket positivt kan, och bör sägas om vår hemvändares insats så här långt, men avslutsdelen har inte klappat. Asper tackade och tog emot.
I andra halvlek blir det ett något öppnare spel, dock fortsatt skralt med riktiga målchanser. Men när det kom en, ja då var den riktigt jävla rejäl. Mjällbys backlinje står i en höjd som hade gett självaste Zdenek Zeman en hjärtattack och detta utnyttjas av en Rosenberg som otroligt nog inte blir avblåst för offside (något som visade sig helt rätt dömt). Han stormar ensam fram mot mål, men Forsberg dyker upp och gör sig spelbar i sidled. Ett givnare mål på förhand har aldrig skådats. Mackan beslutar sig för att....avsluta själv. Eller passa, beroende på hur man ser det. Synd bara att passningen går rakt fram och inte till vänster. Möjligen att Emil står offside, (nästan oförlåtligt klumpigt isåfall) men avslutet MÅSTE ändå vara bättre. Mot bättre lag kan sådana missar bli kostsamma.
Särskilt kostsamt blev det dock inte denna dag. Mjällby hade svårt att skapa riktiga målchanser, men när de väl ville pröva så försvarade sig MFF tämligen föredömligt och utan att några paniksituationer behövde uppstå. De sista minuterna spelades sedan av vid hörnflaggan på ett sätt som bör studeras i decennier framöver hos våra juniorlag. En stilstudie i filmandets konst bör för övrigt Gbenga Arokoyo få ta del av, kanske kan Jimmy Durmaz komma ner till Blekinge över semestern och visa hur det går till.
Spelet kanske inte rullar på som vi är vana vid att det gör, men sättet som poängen haglar in går inte att ignorera. Lätt bäst i serien, until proven otherwise.
Spöket på Strandvallen är bortjagat, och med det även den där förbannade sviten. En svit som vi dock hoppas fortsätter är den förlustfria sviten hemma mot AIK. På måndag kommer laget som är de som de är på besök för att spela mot laget som inte är som de är. Det kan väl bara sluta på ett sätt?
SVITEN ÄR DÖD! LÄNGE LEVE SVITEN!
