Mats Benker, en Siriusikon!
Mats Benker, försvarsgeneral och lagkapten som tillhörde IK Sirius mellan 1978 och 1992 kom att spela 268 seriematcher (klubbrekord!) innan en skada satte stopp för fortsatt spel.
Mats Göran Benker föddes den 11 juli 1960 på Akademiska sjukhuset i Uppsala. De första åren bodde han i Eriksberg med sina föräldrar Gunn och Nils samt en äldre bror. Vid 6-års ålder gick flyttlasset till Sunnersta och väl där började Mats tidigt att spela fotboll med Sunnersta AIF, den klubb som han kom att inleda sin seniorkarriär med spel i A-laget redan i de yngre tonåren.
Fotbollsspelaren Mats Benker
Mats var en riktig ledare, både på träning, match, samt i omklädningsrummet. Han var även en mycket uppskattad lagkapten - en roll han fick redan 1983 när ordinarie lagkapten Jan Öhman inte kunde spela på grund av skada (ej att förväxla med Jan Öhman som spelade i Sirius 1969-1971).
På fotbollsplanen var Mats hänsynslös och han vek sig inte en tum, en riktig vinnarskalle helt enkelt! När han väl lämnat planen och sin roll som fotbollsspelare så var han världens snällaste och hade väldigt nära till skratt, vilket även gäller för idag.
Likt många mittbackar hade Mats ett bra huvudspel och han var även duktig på att läsa spelet. Utöver ett bra huvudspel och spelsinne hade Mats även ett fruktat skott från distans. Ett minnesvärt sådant avslut fick Mats iväg i en match i Svenska cupen mot Hammarby (förlust 2-3). Publiken på Österängens IP fick se när han drog iväg ett skott 40 meter från mål och avslutet var en riktig pärla upp i krysset!
Många av de tidigare lagkamrater jag har pratat med återkommer just till Mats ledaregenskaper och att han var en enastående lagkapten - ett föredöme som spelare och människa, både på och utanför planen.
Övergången till Sirius
Året var 1978 när den då 17-årige (skulle fylla 18) Mats Benker skrev på för Sirius. Mats lämnade ett Sunnersta AIF som spelade i Division VI för spel med IK Sirius som då spelade i Division II Norra.
Att det blev en övergång till Sirius var mycket tack vare att Leif Widén (tränare i Sirius) hade fått rådet att titta närmare på Mats och detta redan 1976. Säsongen efter scoutingtipset tränade och spelade Mats med SAIF som vanligt, samtidigt som han började träna regelbundet med Sirius. Det var mycket tack vare Leif Lager som tränade SAIF på den tiden, som i samråd med Sirius tränare Leif Widén såg till att sakta men säkert förbereda Mats på en övergång genom att skola in honom i Sirius redan året innan övergången.
Bägge dessa tränare har betytt mycket för Mats och tråkigt nog gick både Leif Widén och Leif Lager bort 2019.
Över 200 matcher
Ännu har ingen gjort lika många seriematcher som Mats (268) i Sirius, även om Kim Skoglund (2004-2008, 2011-2017) nosade på rekordet innan han lämnade IKS. Bortsett från några skadeperioder och avstängningar så var Mats en konstant i Sirius backlinje under alla säsonger han spelade i klubben.
Debutsäsongen
Den första seriematchen för Mats i en Siriuströja kom i säsongspremiären på Studenternas mot Derby från Linköping. Tyvärr var det bortalaget som gick segrande ur striden med 1-0 efter mål av Lars Richt – inte bara känd som Johan Richts pappa (Johan spelade i Sirius 2004-2005).
Hos motståndarlaget återfanns den tidigare Siriusmålvakten Rolf Marinus i rollen som assisterande tränare och han sa till UNT att om matchen hade slutat oavgjort eller om det blivit seger för hemmalaget hade han inte protesterat då hans mannar spelat dåligt för dagen. Till saken hör att Sirius inte var särskilt bra de heller, särskilt i den första halvleken hade de det kämpigt. När den andra halvleken kom igång spelade Sirius upp sig, men tyvärr inte bättre än att Derby kom att vinna med matchens enda mål.
Även om det blev förlust i premiären så lovordades Mats av UNT:s Bengt Carlsson som hävdade att det unga nyförvärvet varit bäst i Sirius för dagen, tillsammans med hemmamålvakten Leif Widegren.
Mats kom att figurera i majoriteten av matcherna för Sirius i seriesammanhang. I början spelade han högerback, men när Leif ”Chappe” Eriksson inte blev kvar efter sommaren klev Mats in i mittförsvaret som markerande mittback och med Stefan ”Prostens son” Nilsson som libero. För Sirius del slutade man i mitten av tabellen då det blev en 7:e plats av 14 lag.
Kuriosa: När undertecknad döptes var det just domprost Clarence Nilsson, Stefans far, som styrde tillställningen i domkyrkan.
Första målet
Det första målet Mats gjorde i tävlingssammanhang för Sirius skulle även likt långskottet mot Bajen komma att ske i en cupmatch, denna gång mot Vargarna från Norrtälje. Thomas Rosander, pappa till Klas Rosander (Sirius 2005), skjuter ett skott som målvakten lämnar en retur på och Mats håller sig påpassligt framme och gör 2-0. Om VAR hade funnits i Svenska cupen 1978 hade målet kunnat bli bortdömt för offside då Mats troligen stod i en sådan position när Thomas avlossade skottet. Rättskiparna för dagen uppfattade ingen sådan situation och målet blev således godkänt.
Det hade kunnat bli ”Giffarna”
Även om det blev 14 år i Sirius så hade det kunnat sluta vid bara tre år då Gif Sundsvall visade intresse för den unge försvararen. Sundsvall skrev faktiskt ett kontrakt med Mats i december 1980, men Mats utnyttjade en ”ångerklausul” och valde att stanna i Sirius istället. Att det inte blev en flytt trots allt ska ha berott på ett samtal som Mats hade med den för 1981-års säsongs nye tränare Rolf Lindqvist (blev klar i november 1980) angående den satsning som klubben skulle göra. Det var nämligen ett krav från Mats sida om han skulle bli kvar i Sirius, att klubben beslutade om att ta sats och sikta uppåt i seriesystemet.
1980 kom Sirius på fjärde plats i Division III Norra Sveland och nu var tanken att lämna den serien och ta kliv uppåt, men redan året efter noterade man en sämre tabellplacering.
Den så kallade satsningen
Ärligt talat vet jag inte om det blev som det var tänkt med den där satsningen som Sirius och Mats hade sikte på, för 1981 kom Sirius på 6:e plats, två placeringar sämre än året innan och sjätteplatsen följde man upp med att komma på 11:e plats (näst sist) 1982, så verket av satsningen blev till en degradering till Division IV Uppland.
Det blev bara ett år i Division IV (denna gång) och åren 1983-1985 blev Sirius 1:a (-83 Div IV), 2:a (-84 Div III) och 2:a (-85 Div III), så nu var den där satsningen på att avancera i seriesammanhang kanske äntligen på gång? Inte riktigt än skulle det visa sig, för efter säsongen 1986 var det dags igen för degradering (11:a av 12 lag), så när kalendern visade 1987 blev det åter spel i Division IV (Uppland/Gotland), denna gång utan Mats i laget!
Precis som 1982 blev det bara ett år i fyran för Sirius som placerade sig på första plats i tabellen och nu skulle det bli ett slut på spel i gärdsgårdsserierna. Kommande år började resan uppåt med tabellplaceringarna 1:a (-88 Div IV), 1:a ( -89 Div III) 2:a (90 2:a Div II). Mats var nu åter i Sirius och fick vara med om att genom en kvalseger över två matcher mot Varberg på hösten 1990 bli klara för spel i Division I kommande säsong, Sveriges då näst högsta serie.
Lagom till återtåget i fotbollens (nästan) finrum presenterades det något komplicerade seriesystemet för 1991.
Blev en sväng till Örebro
Det blev ingen övergång till Gif Sundsvall där i början av 80-talet, men Mats kom att byta klubb för en säsong och spela med Karlslunds IF säsongen 1987, samma år som Sirius gjorde sin andra sejour i Division IV. Mats pluggade på GIH i Örebro och att pendla sista året var han inte speciellt sugen på, men fotboll skulle han spela. På den tiden tränades Karlslunds IF av Leif Widén, ett bekant ansikte för Mats, så det blev ett kärt återseende, om än bara för en säsong.
Inför säsongen 1988 var Mats inte bara klar med sin utbildning, utan han fick även jobb i Uppsala som gymnastiklärare på en skola och kom således tillbaka till Sirius. Hans återkomst kom samtidigt som målkungarna Tommy Sjölund och Lasse Pettersson anslöt från Enköpings FK.
Slutet
Måndagen den 13 juni 1992, i bortamatchen mot BK Forward på Trängens IP var olyckan framme. Redan 25 minuter in i matchen fastnar Mats med skruvdobbarna i gräset och det hela slutar med ett trasigt korsband. Därefter blev det inte mer spel Siriuströjan, så en lång karriär fick sitt slut och en trogen Siriusspelare lämnade därmed fotbollsscenen, även om ett försök för en återkomst gjordes i Bälinge IF.
Efter fotbollen blev Mats kvar i Uppsala, staden han föddes och växte upp i. Att en kille från Uppsala är den som gjort flest seriematcher för Sirius är så klart kul och nu i dagens moderna fotboll där pengar och äventyr lockar mer än ett eventuellt klubbhjärta så är det inte säkert att någon kommer att slå Mats rekord i antalet seriematcher.
Utöver att fotbollskarriären sedan länge är avslutad så har Mats även lämnat yrket som idrottslärare och är numera enhetschef på Uppsala kommun, en roll han har haft sedan 2008.
*******************************************************************************************************************************************************************************************************************************************************
Mats, du kom till Sirius från Sunnersta AIF i en väldigt ung ålder och även om du hade tränat en del med Sirius innan du skrev på, så blev du i stort sett ordinarie direkt. Skiljde sig inte spelet mellan divisionerna eller var du helt enkelt en väldigt bra fotbollsspelare?
- Visst var det skillnader rent fysiskt, men mest tekniskt, så som spelförståelse och bolltempo då allt gick mycket snabbare. Tränar du i en sådan miljö lär du dig snabbt själv och blir bättre, en guldgruva då för en kille i min ålder. Att det sedan kommer till en viss fallenhet, andra kallar det talang, går inte att förbise. För att gå hela vägen handlar det till slut om timmarna du är villig att lägga ner för att bli bäst. Ett så kallat ”pannben” och mental styrka är till slut det som avgör. Utöver lagträningen tränade jag även mycket på egen hand.
- Att jag var bra och höll en hög nivå fick jag feed back på från Leffe Widén. Under slutet av -78 kommer jag ihåg att han vid en träning kom fram och meddelade att flera allsvenska lag hade ringt och hört sig för om mig, bl.a. Malmö FF, IFK Göteborg med ”Svennis” som tränare och några andra klubbar. Tyvärr skulle jag göra lumpen -79 och då blev det inget den gången.
- Det var även klart med att jag skulle ansluta till juniorlandslaget den sommaren men då ringde förbundskaptenen upp Leffe någon dag efter beskedet och meddelade att jag var född för tidigt på året (11 juli), han ville nämligen att spelarna skulle vara födda efter 1 augusti då han ville spela ihop ett lag till turneringen året efter. Det var riktigt surt att inte få dra på sig landslagströjan. Däremot kom min lagkompis Mats Lundberg med i truppen vilket var roligt.
Var det några i truppen som du såg upp till och kunde lära dig något av?
- Jisses vilka spelare det fanns! Leffe Eriksson (slutade sommaren -78) och Rolle Grip (slutade inför säsongen -78) var två VM- meriterade spelare i laget, så det var bara att suga i sig. Den som jag ändå lärde mig mest av och som var min förebild var Stefan Nilsson. Vilken spelare – han kunde vara libero, markerande mittback, mittfältare eller forward. Han var helt enkelt bäst och ett föredöme och då ska man veta vilka spelare som var med i truppen och nästan alla hade spelat allsvenskt.
Du hade Leif Widén som tränare när du kom till Sirius och jag har förstått att han betydde mycket för dig. Hur var Leif som tränare och människa?
- Leffe var som tränare otroligt noggrann och väldigt instruktiv. För mig som ung spelare passade det perfekt. Det var genomgångar innan match, efter match, det var analyser av motståndarlaget samt även genomgång av den spelare jag skulle möta inför varje match. Det fanns också kompendier att läsa hur vi skulle spela, vilka löp- och passningsvägar vi skulle ta, olika övningar på träningsmoment med mera. Klubben hade till och med ett kostupplägg att följa och en egen fystränare fanns i legendariske Calle Hermansson.
- Jag tror att Leffe var i framkant som tränare när det gällde den analytiska delen och att förbereda spelaren inför uppgiften. Han var även alltid tillgänglig som person och öppen för samtal vilket är viktigt, speciellt för unga spelare. Leffe förstod vidden av att kommunicera.
Inför säsongen 1981 hade du gjort klart med Gif Sundsvall, men i och med den satsningen som du till slut blivit lovad att Sirius skulle göra så valde du att stanna kvar i Uppsala. Jag har försökt att få tag på folk uppe i Sundsvall som jobbade i klubben vid förhandlingarna, men den enda person som jag fick tag på och som var med på den tiden minns inte riktigt vad man inom klubben tyckte kring den strandade flytten. Kan du minnas att det blev några sura miner uppe i norr att du valde att stanna kvar i Sirius?
- Nej, inga sura miner från deras sida. Vi hade en bra kommunikation under hela tiden.
(Kan tilläggas att 1981 var Gif Sundsvall riktigt dåliga och de åkte ur sin division två-serie.)
Det skulle som sagt satsas i Sirius och så var klubben redan 1983 nere i Division IV. Vad var känslorna kring att satsningen inte slog väl ut just där och då? Blev det en mental pyspunka för dig att spela kvar i Sirius?
- Intentionerna var bra från föreningen och några riktigt bra spelare kom till föreningen, som Mats Hasselhuhn, för att nämna en av de bättre spelarna under min tid i Sirius. Även många bra egna spelare kom upp som t.ex. Matz Eriksson (Leif ”Chappe” Erikssons grabb), samt Håkan Sylve som fick chansen. Tyvärr fick föreningen inte ihop helheten och det var några tunga år.
- Varför jag inte personligen tog steg vidare uppåt i seriesystemet i en annan förening under de här åren berodde på en lårskada i baklåret som jag ådrog mig redan våren -80. Jag slog upp skadan flertalet gånger under säsongerna 80-83 och jag blev aldrig riktigt fulltränad under de här åren. Tåget gick och jag blev kvar på perrongen. Visst var det tungt att inte kunna göra sig själv rättvisa när jag visste vilken kapacitet jag hade, men kärleken till fotbollen och kompisarna gjorde att jag fortsatte.
Trots de två degraderingarna (1982 och 1986) till Division IV blev det sen tre raka avancemang 1988, 1989, och 1990. Trodde du att ni skulle spela i den näst högsta serien 1991, speciellt med tanke på vilka serier ni spelade i där i början och mitten på 80-talet?
- Med den truppen, men även organisationen runt laget som styrelse, tränare, ledare, naprapaten ”Pertan” Eriksson med flera, som vi startade med säsongen -88, visste vi att det här kommer att bli riktigt bra. Ett bra strategiskt arbete med nyförvärv inför varje säsong underströk den bilden och att strategin var att värva lokala spelare som skulle in i laget gjorde det ännu roligare och en än större bedrift. Den idén om att värva i närområdet kom från ”Perra” Hansson och han skall ha mycket ”cred” för den resa som blev av.
- Alla bidrog med sin del vilket är tjusningen med lagidrott att verkligen få ihop alla bitar. Att det sedan gick fortare än beräknat var bara en bonus.
Det blev totalt 14 år i Sirius. Vad var roligast under din tid i klubben?
- Det finns så många höjdpunkter rent fotbollsmässigt. Debuten och de första åren och känslan/vetskapen att jag kunde nå högt i karriären. Självklart var klättringen de sista åren med ett helt underbart gäng människor riktigt kul! Att kombinera stenhård konkurrens på träningar men samtidigt kunna ha så trevligt på sidan om är säkerligen unikt. Vem helst du pratar med som var med under den här tiden kan understryka detta. Många sköna, underbara människor.
- Fotbollen blev ett sätt att leva med träning, omklädningsrummet, snacket, skämten och gliringarna och självklart individerna, lagkamraterna. Efter så många år var det den biten som var svårast att vara utan när det var dags att tacka för sig.
Trots dina 14 år i Sirius kom du att göra ett år i Örebro med Karlslund och Leif Widén som tränare. Hur var det året rent fotbollsmässigt för dig och laget?
- Jag pluggade på GIH (gymnastik- och idrottshögskolan) i Örebro och hade pendlat fram och tillbaka och jag är nog förmodligen den enda spelare i Sirius historia som har flugits hem till vissa matcher, detta under säsongerna 84-86.
- Innan jag skrev på för Karlslund tränade jag med Örebro SK i cirka två månader då intresse även fanns från deras sida, men det blev tillslut att jag skrev på för Karlslund och fick Leffe som tränare igen. Satsningen från föreningen (Karlslund) och målsättningen var serieseger och på papperet hade vi en mycket bra trupp, men vi fick inte riktigt till det och till slut blev det en kamp för att undvika nedflyttning. För mig personligen var det ett okej år, men jag hade tyvärr problem med en hälsena från och till och där Leffe till slut placerade mig på mittfältet efter sommaruppehållet. ”Äntligen!” tänkte jag då det var något han hade lovat mig redan 1978.
- Enligt Leffe fanns ett litet intresse från Elfsborg men flyttlasset gick tillbaka Uppsala och Sirius december 1987. Senare kom Leffe och jag att arbeta tillsammans igen 1993 då han tränade Sirius igen och jag satt i styrelsen.
Du har spelat med väldigt många spelare under din tid i Sirius. Är det några av dina forna lagkamrater som du fortsatt har kontakt med?
- Absolut! Matz Eriksson, Ola Andersson, Robban Söderlund, Dennis Karlberg, Lasse Pettersson, Danne Soors och Thomas Pettersson. Även Zaine Söderlund ibland. Min gamla vän, likväl naprapat i laget under många år, Per Eriksson umgås jag mycket med.
Och av alla de du spelat med, fanns det några spelare som utmärkte sig lite mer än övriga, sett till deras fotbollsmässiga kunnande?
- Känsligt, kan verkligen sätta kamratskapet på spel, men många riktigt duktiga fotbollsspelare har passerat under alla åren. Några som sticker ut, utöver de jag redan har nämnt, är från tidiga åren, Thomas Rosander och Håkan Larsson – klasspelare bägge två.
- Sedan Gholam ”Golli” Hashempour – vilken lirare han var! Även tidigare nämnda Ola Andersson samt Anders Bylin var två underbara fotbollsspelare eller rättare sagt ”lirare” de också, med fotbollskonster på hög nivå. Zaine Söderlund i sin prime time – strålande. Anfallsessen Lasse Pettersson och Tommy Sjölund kan inte förbises – radarpar. Mittbacken Åke Andersson – dels för hans personlighet som var/är unik och icke kopieringsbar samt en riktigt duktig fotbollsspelare. Men som sagt listan skulle kunna göras mycket längre och jag har säkerligen glömt någon.
1992 kom att bli din sista säsong då du drog på dig en korsbandsskada. Försökte du ta dig tillbaka till fotbollsplanen efter din skada, eller kände du att det inte var värt att lägga ner all tid som krävdes för att spela fotboll igen?
- Jag tränade faktiskt en hel del med Bälinge inför säsongen -94 tror jag det var. Laget tränades då av gamla klubbkompisarna Thomas Pettersson och Robban Söderlund, som även spelade i laget. Jag kom igång ordentligt och knät kändes bra, men så en träning kände jag att det drog till i det opererade knät och då tog jag ett beslut att det fick vara nog.
Känner du av skadan något nuförtiden?
- Jag har klarat mig otroligt bra. Jag var idrottslärare när skadan uppkom så var det extra viktigt att få ett ”fungerande” knä igen. Pelle Berg som genomförde operationen gjorde ett kanonjobb.
Till sist, vad tror du om Sirius allsvenska säsong 2020, när den väl kommer igång?
- Svårt att säga. Sirius har genomfört stora förändringar i sin spelartrupp, vilket i sig inte behöver vara något negativt, men det tar sin tid att spela ihop manskapet. Starten är ännu viktigare i år, för att få det här självförtroendet i truppen. Övre delen av undre halvan är realistiskt.
