Med hösten som rullar in ska sanningen skrivas ner
Allsvenskan 2012 inledde med vinterkyla, sen kom våren och därefter den så efterlängtade sommaren. Nu står hösten här och det är nu som den slutgiltliga sanningen ska skrivas ner, en sanning som sedan kommer att hamna i historieböckernas eviga evighet. En sanning som aldrig går att sudda ut...
Tiden står aldrig still.
Minns ni tiden då vitsippan och blåsippan ännu var en kärleksfull längtan. Minns ni ljuset som återvände och som gjorde dagarna längre och som fick längtan efter våren och sommaren att töa bort den sista snön. Minns ni nedräkningens sista dagar inför premiären på Behrn Arena, alla drömmarna vi predikade om tyst för oss själva, alla rubriker vi läste som födde hopp, missmod eller tvivel. Kommer ni ihåg alla laboreringar och teorier kring tänkbara laguppställningar, alla tips som florerade överallt i massmedia.
Allsvenskan 2012 skulle bli glödhet, en publiksuccé, intresset kokade, profilerna var många, guldstriden anades bli en rysare redan innan avspark.
Det enda som verkade någorlunda avgjort redan innan timmen definitivt var slagen och champagnen skulle spruta fritt ut igenom vårluften när domaren äntligen blåste salut för hela härligheten, det var stämpeln med ordet bottenlag som Åtvidabergs FF fick adresserat till sig. En stämplad titel ÅFF skulle få bära med sig inför föreningens artonde säsong i Sveriges absolut förnämsta och ädlaste form av seriespel, nämligen den anrika guldklimp som döpts till fotbollsallsvenskan.
Kanske ingenting konstigt eller alls överdrivet märkligt kring ett sånt resonemang.
Inte då.
Inte innan Åtvidabergs FF ens hade äntrat den röda mattan och hunnit presentera sitt rätta jag.
Sen bar det iväg, längs spåren som leder kors och tvärs genom vårt Svea rike mot de guldkantade adresserna där representanterna för Svensk elitfotbolls främsta adapter har sina rötter, hjärtan och exklusiva boningar.
16 allsvenska lag. Varje lag med sin högst privata målsättning med sig på den långa resan ända från mars/april månad till långt fram ända in i november månad, då snart advent står för dörren.
Kvar på perrongen stod Aftonbladet med sin fotbollsbibel i portföljen och Expressen med sitt fotbollsmagasin under armen, och såg fotbollsallsvenskan år 2012 rulla iväg bort mot den sanning de redan trott sig döpt och vigt för oss läsare med trycksvärtans evighet som ett slutligt bevis för orden de egenhändigt skapat och fått på pränt.
Tidningarnas största drakar hade gjort sitt jobb och därmed onekligen höjt tempen och pulsen inför den fotbollsallsvenska som lämnade perrongen och drog iväg ut mot den verklighet som väntade.
I en soffa i SVT morgon redan år 2010, deklarerade Expressens Mats Olsson att Åtvidabergs FF det året mycket väl kunde bli allsvenskans sämsta lag genom alla tider, uttalandet kom efter den usla start ÅFF presenterat i sin återkomst i allsvenskan, efter 28 års lång frånvaro.
Så blev det inte.
I Expressens fotbollslexikon år 2012 skriver han att han är fullständigt övertygad att Åtvidabergs FF lika snabbt som man kom tillbaka till allsvenskan, lika fort kommer att åka ur igen.
Mats Olsson tippar IFK Göteborg som allsvenska guldvinnare, han tippar Syrianska som jumbo och Åtvidabergs FF på den andra nedflyttningsplatsen.
Alla snillen går inte på vatten.
I Aftonbladets fotbollsbibel tippade en journalist vid namn Lasse Anrell, IFK Göteborg som mästare, med GAIS strax bakom som serietvåa. Lasse Anrell förutspådde en ruskigt framgångsrik säsong för fotbollen i Göteborg. Förutom guldet och silvret så trodde han även att bronset skulle hamna där, närmare bestämt på Hisingen och hos BK Häcken.
Som jumbo tippades ÅFF och som nästjumbo Syrianska i Lasse Anrells tips för hur allsvenskan skulle sluta framåt senhösten då träden återigen skulle stå avklädda och nakna.
Tack och lov för att vi slipper se någon Lasse Anrell avklädd och naken, och nu kommer definitivt inte heller Åtvidabergs FF att stoltsera som någon förnedrad eller avklädd jumbo när dagen för slutet nalkas och löven slutligen fallit till marken.
Av de 15 "rosa" Aftonbladsjournalisterna trodde 7 stycken att IFK Göteborgs stjärn nyförvärv skulle trolla fram ett SM-Guld till staden. Som nedflyttningslag fanns bara tre superstarka alternativ hos dessa 15 rikskända journalister i Sveriges största tidning.
Syrianska, Åtvidaberg och GIF Sundsvall.
ÅFF tippades på nedflyttningsplats hos nio av de femton journalisterna. Fem stycken trodde på kvalplats för Åtvid. Det fanns endast en enda som trodde på fortsatt allsvenskt liv för utanförskapets rebeller Åtvidabergs FF, och det var Marcus Leifby, som trodde Mjällby, Sundsvall och Syrianska skulle komma sämre än Östergötlands exklusiva stolthet i allsvenskan 2012.
Såhär några vinterveckor, en vår och sommar senare så kan man konstatera att journalisters väl valda tips och sanningen inte alltid rimmar med varandra. Spåkulan som dessa erkänt duktiga och respektabla journalister tittade in i medan senvintern ännu härjade, den blåste och dribblade brallorna av deras tips och formuleringar så att det bara sjöng om det.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
När nio omgångar är det som återstår av årets fotbollsallsvenska så har fortfarande inte ÅFF varit i närheten av några nedre regioners sunkiga och hälsovådliga områden.
Inte än i alla fall.
Real Göteborg som exponerades kraftigt i allsvenskans skyltfönster, lämnade tidigt den stora scenen och journalisternas egenhändigt döpta flaggskepp, kraschade och floppade redan strax efter avfärden mot den adress som var meningen skulle bli en guldkantad himmel full med änglar som log.
Hade tränaren i IFK Göteborg hetat Andersson eller Bofink i efternamn, hade denne stackars sate säkert suttit på någon arbetsförmedling i Sverige och känt hopplösheten och skammen bränna i jakten på att finna ett jobb i dagens nedgångna Sverige.
Däremot så skickade Örebro och GAIS ut sina tränare med en spark och tydlig fiaskostämpel limmad i baken på dessa båda herrar.
Ändå så väntar Superettan 2013 med ett stort välkomnande leende bakom krönet för ÖSK och GAIS.
Vilken form av leende Sixten Boström och Alexander Axén har på sina läppar när Superettan likförbannat snart håller sitt välkomsttal till ÖSK och GAIS, har jag ingen aning om.
Guldmakaren och forne ängeln Conny Karlsson fick också han kicken från det HIF han klädde med en fantastisk trippel år 2011. Vilken effekt den kicken fick känner nog varenda HIF:are till idag.
Att se Magnus Eriksson i HIF hade gjort riktigt, riktigt ont.
Magnus Eriksson är och förblir Magnus Eriksson, Haris någonting helt annat.
Respekt är ett ledord i hur jag tänker där.
Nu när nio omgångar återstår, hockeyn står och väntar på nedsläpp och grillen gjort sitt för i sommar, så är det nu sanningen står redo och stampar otåligt, för att snart vigas och skrivas in i evighetens historia.
När den sista dagen slutligen kommer, då allting definitivt är över och förbi, då är det förgäves för sent att ångra någonting, som ändå blev som det blev till slut.
År 2012 har bjudit mig på en fantastisk sevärd och underhållande resa med mitt Åtvidabergs FF. Jag ska aldrig glömma bort jordgubbarna och snapsen hos mormor på Sunnanbovägen i Åtvid på midsommarafton. Då familjen firade glädje och gemenskap med sommaren och solen och då vi skålade och hyllade den vårsäsong Åtvidabergs FF förgyllt oss och alla våra blåvita hjärtevänner med.
Stoltheten och kärleken till Åtvidabergs FF var en hedersgäst, liksom glimten i min mormors 88-åriga ögon som lyste när vi hyllade ortens eviga stolthet och ledstjärna.
Gammal kärlek rostar aldrig mormor.
Knappt han hyllningssångerna och berusningen landa, förrän allting exploderade i fullständig extas när IF Elfsborg hemma på Kopparvallen fick bli vittne till det Åtvidabergs FF anno 2012, som denna sommardag fick fotbollen att blomstra och gnistra av en poesi så galet vacker att man nästan tappade andan och fick nypa sig i kinden för att förstå att det inte var en hägring man bevittnade där på Kopparvallen i sin sommarskrud.
Efter en hedersam poäng i omgången därefter på arenan vi en gång klädde i glitter och glamour, var det dags för nästa föreställning på Kopparvallen mot vår huvudstads svartgula stolthet AIK.
Vilken fest det blev rakt igenom. Publiken, spelet, inramningen, klassen ÅFF andades, farten, adrenalinet, glimten, tabellen lika tjusig som Hjärter dam, rubrikerna som log, respekten för ÅFF kunde inte längre tigas bort, storhetstiden från 1970-talet skymtades mellan alla leenden som log över hela Åtvidabergs stjärnfyllda himmel denna så ljuvliga afton, en afton som fick ännu ett mirakel att väckas till liv mellan sjöarna och skogarna i den lilla Östgötska pärlan.
2-0 mot AIK inför 7621 åskådare säger egentligen allt.
Egentligen så borde allting vara klart och nerskrivet redan idag. Biljetterna för färden mot ännu en säsong i allsvenskans glimrande galax, borde varit bokade och utskrivna och legat på kontoret hos Mats Karlsson i ett vitt och elegant kuvert.
"Fribiljetterna" mot ÖSK hemma och GAIS och Syrianska på bortaplan, hamnade dock i fel kuvert.
Trots alla bevis på att Åtvidabergs FF håller en betydligt högre klass och äger en helt annan dimension i sitt spel än såväl ÖSK, GAIS och Syrianska, så räckte övertaget, chanserna och den såväl individuella som lagmässiga överlägsenheten inte riktigt till, så att vi såg till att införskaffa alla de poäng vi egentligen gjort oss förtjänta utav och behövde så väl i matcherna mot dessa lag.
Då hade det där vita eleganta kuvertet legat där på skrivbordet hos Mats Karlsson och fått oss alla att le med hela ansiktet mot nästa kapitel i fortsättningen på sagan som vi aldrig får nog utav, utan som vi vill ska fortsätta vända blad efter blad i all evig framtid.
Nio poäng var vad vi drömde om. Tre poäng var den verklighet vi vaknade upp till.
Nu är verkligheten istället som sådan att lagen nedanför ligger farligt nära och lurar. Två raka segrar för Gefle var ingenting vi önskade, men ändå fått se väckas fram till en kuslig sanning som skrämmer även i fullt dagsljus.
Inte en enda seger sedan den magiska triumfen mot AIK, har gjort att det trygga avståndet neråt i tabellen nu krympt något och i värsta tänkbara fall kan komma att krympa ytterligare om ifall resultaten skulle gå åt helt fel håll.
Jag vill inte känna svetten och andedräkten från Gefle, Syrianska, Sundsvall och Mjällby komma närmare. Vill inte känna flåset i nacken och inte behöva genomlida några hjärtskärande drama med måstematcher framåt hösten som är mörk och dyster nog ändå.
Plötsligt så får vi nu också framöver se nygamla namn inta vår allsvenska scen, inför ett slut jag antar kommer bli en rafflande rysare mellan många inblandade i såväl toppskiktet som i bottenträsket.
Före detta stjärnor som nu återvänt som någon helt annan än den stjärna de var när de drog iväg bort. Nu tillbaka med sittsår i baken från avbytarbänkar runt om i Europa och med sargat självförtroende som behöver läkas ihop och förhoppningen är väl att få liv i den stjärna som falnat, för att en dag kunna återvända ut i Europa med nya krafter och andra ögon.
Dom är några stycken som återvänt och förväntas förgylla den närmaste framtiden för sina klubbar.
Smakar det så kostar det också förstås.
Lätt att förblindas när någonting åtråvärt skymtar i närhetens gyllene horisont.
Baksmällan är dock långtifrån blind.
Minns ni den där vinterkvällen då första segern bärgades. Minns ni fortsättningen på Kopparvallen då GAIS föll mot ÅFF och snöflingorna föll från himlen, ingen har väl heller glömt bort 6-1 triumfen mot Gefle.
Då var det ännu vinter.
Pojkar och flickor minns ni våryran när Syrianska och Kalmar FF innebar sex ljuvliga poäng och minns ni Prodells ledningsmål och Metes fullständigt fantastiska kvittering på Parken i Norrköpig.
Sommarhälsningarna från mötena med Elfsborg och AIK är för evigt ingraverade som ljuvliga minnen, 8600 på Kopparvallen mot Peking och Magnus Erikssons avsked är också det oslagbar och njutningsfylld historia.
Det finns andra minnen också. Men varför låta taggtråden rista våra hjärtan mer än den redan gjort.
Nu rullar den sista årstiden in. Som en suck av vemod med dimman som kommer att svepa in, mörkret och kylan som kommer att sudda ut de sista resterna av sommaren, trötta löv som först lyser i sin skönhet, innan de ger upp och faller till marken och lämnar träden nakna och övergivna.
Och det är ur höstens dimma och mörker som sanningen ska stiga fram och slutligen vigas efter de nio omgångar av fotbollsallsvenskan som nu återstår fram tills den 4:e november.
Då vi vet svaren och har svart på vitt om vilka som blev mästare och vilket lag som får kvalspela för att om möjligt få behålla sin exklusiva identitet av idag.
Vintern, våren och sommaren har flytt.
Nu står hösten för dörren och en första titt in bakom dörren visar Malmö FF som gäst på Kopparvallen.
Ett alldeles utsökt tillfälle för ÅFF att visa vartåt hösten leder oss...
/// Allas Broder