MFF har anpassat kostymen efter kroppen

MFF har anpassat kostymen efter kroppen

Tack vare en tränare med ett pragmatiskt synsätt, duktiga spelare och erfarenheter från tidigare år spelar Malmö FF i morgon den första Champions League-matchen på svensk mark på 14 år.

Oavsett om det blir förlust, oavgjort eller vinst i morgon är det en seger för svensk fotboll i allmänhet och Malmö FF i synnerhet att laget spelar i Champions League. Det är genom de små stegen och det stora tålamodet som MFF har vuxit in i kostymen som ordnade avancemanget.
 
Genom idogt spel i Europa de senaste åren har många erfarenheter och lärdomar tagits. När Rikard Norling ledde laget i Europa League var det med inställningen att det var nödvändigt för MFF:s spel och framtida utveckling att man inte offrade sättet att tänka och spela (offensiv) fotboll. Det slutade också som det gjorde. En oavgjord match och fem förluster senare var det lätt att konstatera att det var naivt i överkant att tro att MFF skulle spela ut motståndarna AZ Alkmaar, Austria Wien och Metalist Charkiv.
 
Inte heller lyckades det mot walesiska Swansea i fjor, vilket blev tydligt via 0-4 på bortaplan. Att det efteråt diskuterades vad som kunde ha hänt om Magnus Eriksson fått den straff som han borde ha fått, var mest smink för att dölja bristerna.
 
Men paradoxalt nog är det kanske till viss del tack vare vår förra tränares envishet och tro som vi idag befinner oss mitt inne i den ärofyllda och penningstinna turnering som alla europeiska klubbar drömmer vått om. För när Åge Hareide anlände, med sin egen erfarenhet och (framför allt) sitt pragmatiska synsätt, var det ingen som behövde tvivla på att det gäller att anpassa kostymen efter kroppen, och inte tvärtom.
 
Sportchef Daniel Andersson visste det. Många spelare visste det, och behövde inte övertalas att ställa upp på något som gick stick i stäv med den allmänna uppfattningen om hur MFF ska och brukar spela. Och om de mot förmodan tvivlade stod hemvändaren och kaptenen Markus Rosenberg med rak rygg och kunde förklara hur det funkar i Europa om man vill lyckas. Åge visste det som sagt sen länge. Klubben var redo.
 
Att hela tiden möta bättre spelare ger till slut sportslig avkastning och utveckling. Erik Johansson (grattis till landslagsplatsen för övrigt) berättar i dag för Kvällsposten hur han tagit stora steg som mittback ända sen han kom till MFF.
- Här får man den sparringen som krävs, det är bra konkurrens i truppen och vi får spela en typ av matcher som är viktig för att utvecklas som spelare, förklarade han.
 
Malmös högerback Anton Tinnerholm var inne på samma spår i gårdagens intervju här på Himmelriket, där han mindes vilken ordentlig kvalitetshöjning det var att komma till MFF. På den första träningen tänkte han att tempot var ”jävligt högt”. Han, liksom Erik, anpassade sig, förbättrade sig, tog för sig och visade inga blygsamheter. Eller som han själv uttryckte det:
- Det gör att man höjer sig själv också när man på varje träning möter klass rakt igenom.
 
Bara genom idogt tävlande mot bättre motstånd, där man hela tiden tar med sig lärdomar och anpassar sig, kommer man själv längre och blir bättre som spelare. Och som lag. Just det MFF har gjort sen 2011. Det har ibland gjort ont, det har ibland varit nästan pinsamt att skåda, men i slutändan har det varit nyttigt. Att möta Swansea och Juventus borta är en annan sak än att åka till Falkenberg och Halmstad om man säger så.
 
Du får inte de extra sekunderna på dig, som försvarare har du snabbare anfallare att ta bollen ifrån, som yttermittfältare har du hårdare killar att ta dig förbi. Och så vidare. Du kan antingen gråta och längta efter en svensk spelare att tunnla, eller så lär du dig, utmanar både dig själv (i tanken) och din motståndare (på planen). Kanske lyckas du, eller inte, men du lär dig till nästa gång. Och till nästa och till nästa. Genom regelbundenheten.
 
Visst hade vi kunnat ta oss till Champions League redan 2011, vi var ett ynka mål ifrån, men jämfört med då känns dagens lag mognare och mer redo för uppgiften. Inte lika naivt. Jag skulle aldrig komma på tanken att skylla på otur att vi då inte lyckades, inte heller hade jag sagt att det var beroende på tur om vi hade lyckats.
 
Precis som i år, det handlar inte det minsta om tur att MFF är i Champions League. En match varar i 90 minuter plus tillägg. Två matcher i ett dubbelmöte varar i 180 minuter plus tillägg. Det blir absurt att komma dragandes med tur och otur över en så lång period. Vi har gjort oss förtjänta av avancemanget, vi gjorde oss inte det 2011 eftersom vi förlorade över två matcher.
 
Det handlar om kvalitet och det handlar om erfarenhet. Hos både spelare och ledare, och hos hela föreningen. Den erfarenheten har vi nu. Tack vare en duktig tränare och tack vare duktiga spelare och tack vare ett taktiskt tänkande som skapat huvudbryderier hos en del lag. Men också tack vare erfarenheter och minor vi gått på med Rikard Norling.
 
Det är bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, är ett kvasiintellektuellt uttryck som ändå äger sin riktighet. 
 
Det är ännu bättre att försöka och lyckas än att inte försöka alls, kan vi nu i efterhand därför säga.
 
Så därför ser framtiden ljus ut för Malmö FF, oavsett resultat i morgon. Europaspel, och troligtvis Champions League-kval, nästa år är redan säkrat. Erfarenheterna av att ha mött Juventus Chiellini och Olympiakos Afellay med flera kommer då att vara guld värda. I både Allsvenskan och Europa.
 
Fast nu, nu njuter vi av stunden. Efter 14 år spelas den första Champions League-matchen på svensk mark. Och jag lyssnar på Åge Hareide, som säger att vi kommer att dominera på planen (på läktaren vet vi redan att vi kommer att göra det). Om det innebär att vi segrar… Herregud, jag ryser vid tanken. Det blir förstås ytterligare en erfarenhet att ta med sig. Men ännu mer och för stunden viktigare (allt kan inte vara nyttigheter): Eufori och stolthet. Måtte det ske. 

Magnus Johansson2014-09-30 20:50:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF