MFF-AIK 1-0: Seger i toppmötet
Jämnt och tätt, men MFF drog längsta strået i toppmötet med AIK. Markus Halstis pressade högerskott i slutet av första halvlek blev matchens enda mål.
Apropå matchvinnare fanns det, utöver målskytten Halsti, en till som sken med lite extra strålande glans: Johan Dahlin. Han stod för ett par riktigt svettiga räddningar - i en match som var relativt fattig på målchanser var det AIK som hade de hetaste.
Annars började det hela på bästa vis. I uppsnacket pratade Tom Prahl om AIK:s respekt för Skåne, storbildsskärmen visade bilder från fjolårets 4-0 - och så presenterades Guillermo Molins. Ryktet som cirkulerat den senaste veckan visade sig alltså vara sant. Molins är tillbaka i Malmö. Möjligen berättades det om kontraktlängden i samband med att Guille, klädd i orange t-shirt, kom in på planen, men i så fall dränktes detta fullkomligt i publikjublet. I efterhand läser jag på sydsvenskan.se att han skrivit på för tre säsonger - bättre än vad jag väntat mig; jag hade nog gissat på ett låneavtal. Molins drog på sig tröja nummer 24 framför klacken.
Åter till matchen. Filip Helander bänkades till förmån för Erik Johansson och Simon Thern var tillbaks från sin lårskada. Startelvan såg således ut som följer:
Johan Dahlin - Miiko, Pontus, Erik Johansson, Ricardinho - Jiloan, Halsti, Thern, Forsberg - Magnus Eriksson, Rantie.
AIK började ju säsongen illa, men på sistone har det gått bättre. Solnalaget kom helt enkelt till match i en fruktansvärd form. På de senaste tio matcherna hade man åtta vinster och två oavgjorda. Å andra sidan har AIK inget vidare Malmöbesök-facit: Av de senaste tio allsvenska mötena hade Malmö vunnit sju, de andra tre slutat oavgjort. AIK hade inte (och har alltså fortfarande inte) vunnit i Malmö sedan 1996.
Första halvlek
Vi började åt fel håll. Vi spelade alltså mot klacken i första. AIK stod högt med sin backlinje - lite överraskande, eftersom det minst sagt känns riskabelt mot en vindsnabb spelare som Tokelo Rantie. Men solnaiterna hanterade det bra. Malmöspelarna blev allt som oftast avvinkade för offside, även om marginalerna såg tämligen små ut vid några tillfällen.
Malmö hade problem de första tio. Våra anfall blev korta eller blev inte alls, linjemannens flagga syntes alltför ofta i luften och vi hade några otäcka bolltapp - Thern, Forsberg, Magnus Eriksson - på mittplan. Den gång Rantie inte var offside på en djupledsboll täckte den utmärkte Per Karlsson följsamt upp. Så småningom lyckades vi äta oss in i spelet och fick några frisparkar ute på vänsterkanten. Jiloan lyrade in dem ganska bra, men riktigt farligt blev det aldrig. Det blev det däremot åt andra hållet i den 18:e minuten. Miiko tappade boll, Mutumba slog fram den i djupled mot Goitom, som kom lite ur vinkel men i alla fall fick iväg ett hyfsat skott som Johan avvärjde till hörna. Och Goitom, ja. Där är ytterligare en AIK-spelare som imponerar på mig. Innan han kom hem till Sverige hade jag egentligen bara sett honom skalla in en boll för Udinese för hundra år sen. Jag hade en lite vag och på ingenting grundad uppfattning om att han var en cirkuslirare - en sån där som tycker att han är dödsfräck för att han sitter på bänken i spanska bottenklubbar och rakar mönster i håret och går på fotbollsgalor iförd glansig kavaj. Av det jag sett av AIK under året har jag helt ändrat mig om Goitom - han är smart, stark, spelskicklig, bra skott, bra på huvudet … jag hade gärna sett honom i vårt lag.
Men vi har ju en del hyfsade anfallare själva också. Magnus Eriksson, till exempel, som framklackad av Thern gick omkull för en Quaison-tackling i mitten av halvleken. Publikreaktioner naturligtvis, men den omedelbara känslan var att det var lite för mycket höft-mot-höft för att vara en solklar straff. Martin Hansson blåste hursomhelst inte.
Just efteråt var Rantie på väg genom, men strandade på AIK-backar. AIK stack upp med en farlig frispark och en nick i fritt läge. Offside, men det fick ändå bortaklacken att vakna till rejält.
Vårt dittills främsta tillbud kom i den 34:e minuten. En ny Jiloan-frispark nickskarvades just utanför av Rantie (faktiskt). Minuten efter blev Halsti varnad efter att ha dragit Igboananike i armen. Och så, strax därefter, ett jätteläge för AIK. De rullade upp oss, Goitom hoppade över och Igboananike blev sopren strax framför straffpunkten. Han bredsidade mot första stolpen. Mål. Nej! Dahlin fick mirakulöst upp en stor hand och styrde undan bollen.
Hansson kvitterade korten ett par minuter senare när Nabil Bahoui, som samlat ihop till gult via ett par fouls på sin högerkant, blev varnad.
Med fem minuter kvar av halvleken sysselsatte Rantie AIK-försvaret med en av sina patenterade evighetsdribblingar. Han startade nere vid höger hörnflagga och tråcklade sig inåt. Det hlea rann dock ut i sanden.
I halvlekens sista minut fick vi jubla. Emil hade snurrat ute på sin vänsterkant, Milosevic rensat upp på sin egen hand, publiken vrålat på straff igen, och via ett inkast hade bollen hamnat hos Emil igen. Han gick inåt, spelade snett bakåt, och Halsti mötte med sträckt vrist. Det pressade skottet satt nere i målvaktens högra hörn - en förmodligen skymd Stamatopoulos stod fastnaglad på sin mållinje och kunde inget göra. Markus Halsti är som bekant inte en man av stora gester, och efter att ha sett sin boll gå in ägnade han sig varken åt volter eller koreograferat målfirande. Inte alls något av det hejdlösa jubel man kanske väntar sig då ett blytungt mål görs i en seriefinal. Mer "jaha, där satt den ja, det var ju kul". Och ett lite lätt vift med armarna upp i luften. Lite som Jörgen Ohlsson på sin tid.
1-0 just innan paus, via vårt dittills enda skott på mål. Psykologiskt, brukar man säga om sånt. Och visst hade AIK, som är bra, tunga, svårspelade, mycket att säga till om. Halvlekens stora chans var deras. På plussidan var att vi lyckades komma tillbaks efter den lite oroliga inledningen.
Andra halvlek
Igboananike oroade direkt, Pontus halvmissade rensningen och Celso Borges drog till med en droppande volley. Dahlin klarade till hörna.
I inledningen av andra halvlek hade MFF mycket boll, men rullade mest runt den. Vi hade förvisso kontroll, men samtidigt stod man och oroade sig för att det blev för passivt. I 56:e minuten fick vi återigen frispark, den lyrades in, nickades bort - och möttes på volley av Simon Thern. En bit utanför, men en bra chans.
Efter detta lyckades vi stabilisera spelet, och AIK skapade inte så mycket under en period. Emil vandrade fram ett par gånger men misslyckades med skotten, Rantie var på väg genom men sågades just utanför straffområdet av Lorentzson som fick syna gult. Jiloan slog frisparken i muren.
Vårt första byte kom i 72:a. Forsberg gick ut, Friberg kom in. Minuten efter var det nära: en boll mot Jiloan i djupled, Stamatopoulos såg lite sen ut men gled ut och fick undan den, och så var det på håret att Rantie fått fatt i den.
Slutkvart, men den där riktigt tunga, malande, sluggande AIK-forceringen uteblev. Men det betyder inte att de inte hade ett par hjärtstannande målchanser. Dels var de hela tiden farliga med sina inlägg, och så fick Igboananike en billig frispark i 79:e minuten. Bahoui sköt med rak vrist, på Ronaldo-vis, mot krysset men Johan klarade till hörna. Inspelet efter hörnan kändes hyperfarligt, men Goitom var avvinkad för offside. AIK tog ut Igboananike och satte in Kamara, som vi ju minns för det där nesliga Örebro-målet ifjol. Han förmådde inte sätta nån prägel på matchen, men hann få en rejäl utskällning av Pontus Jansson. Martin Hansson tyckte den var så kraftig att den berättigade ett gult kort. Pontus varnad, alltså.
Med fem minuter kvar stack vi upp. Rantie var på väg genom men gjorde möjligen en dragning för mycket och stupade till sist på Nils-Erik Johansson. Just dessförinnan hade Magnus Eriksson ersatts av Pawel Cibicki, som förtjänstfullt hann vinna inte mindre än två nickdueller mot Milosevic.
Med ett par minuter kvar frestade Goitom med ett bra skott från just utanför straffområdet. Johan räddade. AIK:s stora chans kom istället i sista ordinarie minuten. Goitom nickade ner mot Borges, misstänkt offside, ingen flagga - och så Johan i vägen igen. Tack för det.
Rantie byttes av mot Helander i 91:a. Fyra fasansfullt jobbiga tilläggsminuter, såna där tilläggsminuter där man liksom går in i sig själv och ifrågasätter varför man egentligen utsätter sig för sånt här, hann bli fem, AIK fick hörna, bollen damp ner, låg fri, men Hanssons pipa hade ljudit för frispark för oss. 95.18 gick till sist den befriande slutsignalen.
Blytungt. Jag kan såklart aldrig sträcka mig så långt som att säga att det var en orättvis seger … men sett till spelet hade vi inte kunnat lipa alltför hårt om vi hade tappat poäng.
Låter jag kritisk är det alls inte meningen. Vi gör en i stora stycken utmärkt match mot en tung och formstark motståndare. Vi kontrollerar spelet långa stunder, släpper inte till mycket och har vid målet det där lilla flytet ett topplag så väl behöver.
Nånstans låg det väl lite i luften, detta att AIK:s fina svit skulle brytas (som jag skrev för ett par veckor sen möter jag hellre lag med långa framgångssviter än lag i desperation), men man måste också konstatera att vinst i båda mötena lagen emellan i år är en bra utdelning för oss.
Och så kryssade HIF mot Norrköping. Vi smet därmed upp på samma poäng som dem, elva plusmål bakom. Hösten ser intressant ut.
