MFF – Elfsborg 1-0: Semi nästa
1-0-seger mot Elfsborg efter en Isaac Kiese Thelin-straff: ett scenario som känns igen. Fast vi fick vänta länge den här gången. Kvällens kvartsfinal avgjordes först i förlängningen.
Det var en match som föregåtts av en del dividerande kring speldag. Malmö FF hade innan kvartsfinalslottningen begärt att få flytta till måndagkvällen, vilket Elfsborg överklagade (två gånger, om jag inte missminner mig) i veckan. Boråsarna ville spela i helgen istället. Men så blev det icke.
Elfsborg kom till avspark med följande uppställning:
Isak Pettersson – Rasmus Wikström, Sebastian Holmén, Terry Yegbe, Niklas Hult – Julius Magnusson, Simon Olsson, Besfort Zeneli – Simon Hedlund, Gottfrid Rapp – Taylor Silverholt.
Vår egen startelva innehöll inga direkta överraskningar. Den såg ut så här:
Friedrich – Karlsson, Rösler, Jansson, Busanello – Berg Johnsen, Rosengren – Ekong, Christiansen, Bolin – Botheim.
Första halvlek
Elfsborg klev överraskande högt (jag blev i alla fall förvånad) i inledningen och tog ett tidigt kommando över matchen och över ett lite yrvaket Malmö. Boråsarna fick hörna direkt och redan i tredje minuten blev nummer 20, Rapp, frispelad. Men vinkeln var snäv och skottet blev liksom ivägskopat och missade målet med god marginal.
Men Elfsborg spelade resolut och på gränsen – de drog visserligen på sig en del frisparkar men vann också majoriteten av närkamperna.
Malmö hade problem med Elfsborgs höga press, men åt sig in i matchen. Hugo Bolin hade provat sin patenterade curl mot bortre krysset (spelare i vägen), men det var Emmanuel Ekong som fick igång oss med fina raider på sin högerkant. Han hade ett klart övertag på Niklas Hult, som han vände bort och sprintade ifrån flera gånger. Lite som Tokelo Rantie 2013? Nja, inte riktigt samma skrattfestnivå kanske. Ikväll lyckades i alla fall Hult hålla sig på benen för det mesta.
I 20:e minuten borde vi tagit ledningen. Anders Christiansen bröt en passning, pilade framåt och serverade Botheim – som valde att skjuta direkt istället för att ta med sig bollen. Resultatet av det blev en tam bredsida mitt på Isak Pettersson.
Just innan paus ropade Malmö FF på straff efter att Anders Christiansen möjligen blivit upphakad på sin väg genom (dock inte värre än att fick iväg ett blockat skott). Al-Hakims pipa förblev tyst.
En ganska intensiv och böljande halvlek, där Elfsborg både hade ganska mycket boll och också såg trygga ut med den. Enligt flashscore var bollinnehavet nästan jämnt (52-48 till oss).
En sammanfattning av känslan efter första var att vi varit både slarvigare och spetsigare än våra motståndare. Vi passade oftare fel, men hade ett visst övertag i målchanser – även om de riktigt högkaratiga varit relativt få.
Ekong är nämnd. Anders Christiansen såg också pigg ut.
Andra halvlek
Spelet var mera konsekvent förlagt till Elfsborgs planhalva i andra. Vi var nära att tråckla oss genom ett par gånger, men fastnade. Taha Ali ersatte Ekong, som slocknat något i andra halvlek, i 64:e och Sead Haksabanovic kom in istället för Christiansen i 75:e. Elfsborg tog ut nyförvärvet från Helsingborg (Silverholt, som inte gjort nåt större väsen av sig) och skickade in Jalal Abdullai.
Allteftersom halvleken tuffade på liknade matchbilden allt mer den man på förhand förväntat sig. Malmö rullade runt, Elfsborg försvarade sig framgångsrikt men hade inte mycket till anfallsspel – det var mest lycka-till-bollar upp mot Abdullai, som hade Rösler och Pontus Jansson att stångas mot.
Elfsborgs kapten Sebastian Holmén satte sig ner med en kvart kvar och tvingades byta kort därpå. Och vi gjorde två byten till: ut med Otto och Botheim, in med Berg och Kiese Thelin.
Vi lyckades trots det inte bryta ner motståndarförsvaret. Målchanserna lös med sin frånvaro. Fram till 91:a minuten: Berg sköt, Kiese högg på returen, som studsade ut till Bolin som rullade in den. Men bortdömt –helt korrekt, för Kiese var i offsideposition då skottet gick.
En sista chans blev det, i den absolut sista tilläggsminuten. Sead Haksabanovic lassade in en fladdrande frispark från högerkanten. Bollen studsade genom spelarhögen framför mål och var på väg mot burgaveln, men Isak Pettersson lyckades knipa den.
Förlängning. Det hade legat i luften ett bra tag.
Förlängningen
Det tog bara några minuter, sen blev Taha Ali upphakad av Ludvig Richtnér (ytterligare en inhoppare) i straffområdet. Al-Hakim tvekade inte utan blåste direkt. Direkt när det hände tänkte jag ”skönt, en helt solklar straff den här gången”. För därifrån jag står – vilket förvisso är på andra sidan stadion – såg det både ut som klar kontakt från Richtnérs släpande ben, och att Taha Ali klart passerat straffområdeslinjen. Jag noterar att både media och, mera väntat kanske, andra lags supportrar menar att den var billig (eller värre). Och visst, tittar jag på TV-bilderna ser den betydligt tveksammare ut än vad den gjorde live. Men Al-Hakim stod bra till. Och kontakt var det definitivt.
Kiese Thelin stegade fram och slog bollen på ungefär samma ställe som straffen 2023. Och det gick bra det, för Pettersson lade sig åt andra hållet.
Sämre kvalitet efter målet. Malmö gick ner i intensitet och ett tröttkört Elfsborg ägde bollen mer. I första kvartens sista minut kunde Richtnér revanscherat sig, men han sköt över från hyfsat läge.
Vi borde kanske avgjort i början av andra kvarten, då Elfsborg fredade sitt mål med stort besvär efter ett Bolin-inspel.
Mot slutet försökte Elfsborg slugga med höga bollar in mot straffområdet. Men i chansväg blev det inget hetare än Simons Olssons halvträff som seglade en bit över målet.
Sammantaget en rättvis seger. Vi är trubbiga i andra halvlek, men samtidigt äger vi den. Elfsborg gör då inte mycket annat än att försvara sig.
En av segernycklarna är vår bänk. Helt annan kaliber på våra ersättare jämfört med de spelare Elfsborg kunde byta in.
En annan sak jag tar med mig är vårt försvar. Det kändes relativt solitt mot en normalt sett kontringsstark motståndare. Jag fick i princip aldrig den där känslan av att motståndarna hade oceaner av yta att springa på; vi kändes genomgående väl samlade när Elfsborg anföll. Och Pontus Jansson är ju en fröjd att skåda alltså.
Ett pånyttfött (?) IFK Göteborg väntar härnäst. På en söndag den här gången.
