MFF – Falkenberg 5-0: Proppen ur
Rotation, formationsbyte och strilande regn. Ändå hade Malmö tryckt in fem bollar innan vi var halvvägs genom den andra halvleken, och de sista 25 minuterna blev en skönt avslagen defilering hem till tre kassaskåpssäkra poäng.
På förhand fanns det, i vanlig ordning, en hel del att vara orolig för: det var mindre än tre dygn sedan matchen nere i Bosnien tog slut. Lewicki och Brorsson var avstängda och Antonsson och Berget indisponibla. Och Falkenberg må vara ett lag som krigar i botten, men på sistone har de visat sig ganska svårslagna. De har förvisso stått för någon genomklappning på bortaplan, men de kom till match med blott en förlust på de senaste fem matcherna.
Även gästerna hade en del skadeproblem i anfallsledet – Kirill Pogrebnyak och Nsima Peter var inte tillgängliga. Även Dominic Chatto var skadad. Falkenberg ställde upp så här:
Hampus Nilsson – Mahmut Özen, Carl Johansson, Tobias Karlsson, Jacob Ericsson – Karl Söderström, Christoffer Carlsson, John Björkengren, Robin Östlind – John Chibuike, Edi Sylisufaj.
Intressant att påminna sig om att Mahmut Özen spelade för oss i premiären 2014, mot just Falkenberg. Fast Özen lyckades aldrig bli någon Hareide-favorit. Det där kom att bli den enda allsvenska match han spelade för MFF.
I vår eget lag saknades inledningsvis fem av startmännen från i torsdags. Lewicki och Antonsson har nämnts. Fouad Bachirou, Behrang Safari och Lasse Nielsen satt på bänken. Fem nya inklusive en debutant som hittills gjort en träning med laget, ett par positionsbyten (Larsson och Knudsen tog steget ner i trebacklinjen) och dessutom, visade det sig, en ny formation: 3-4-3, eller kanske snarare 3-4-2-1. Det måste erkännas: jag vred mina händer och kände mina aningar dras åt det onda hållet. Så här såg laget ut:
Dahlin – Larsson, Bengtsson, Knudsen – Beijmo, Bonke, Christiansen, Rieks – Gall, Traustason – Rosenberg.
Första halvlek
Det tog inte mer än två minuter innan Traustason tacklade sig fram på sin vänstersida och försökte skruva in bollen i bortre. Vinkeln var dock lite för dålig och skruven otillräcklig. Bollen gick utanför.
Fast vi fick en tidig utdelning. Knudsen slog ett inlägg, Rosenberg drog med sig ett par försvarare och såg bollen passera över sig och istället landa hos Gall, som via Hampus Nilssons nävar knoppade in den i krysset. Vi var då i minut nummer sju, och Romain Gall blev därmed också MFF:s allsvenska målskytt nummer sju under 2019.
Bara ett par minuter senare kunde det varit kvitterat. En boll i djupet, Malmöspelarna vinkade för offside på Sylisufaj, men denne gjorde ingen ansats att ta bollen som istället gick vidare till Robin Östlind. Han utnyttjade läget dåligt, fick bara halvträff och bollen rullade en bra bit utanför.
Anders Christiansen såg en smula tjurig ut i ett par situationer. Lite oroligt där – ett gult kort hade inneburit avstängning mot Djurgården nästa söndag, men dessbättre kom han undan med en verbal reprimand från domare Adam Ladebäck (ett nytt namn för mig). Tycker för övrigt att han klarade av sin uppgift finfint. Ingen svårdömd match kanske, men i alla fall.
Beijmo hade inledningsvis mest spelat enkelt, men stod för en prima glidtackling i 17:e minuten. Kort därefter bröt han in från sin kant, kunde kanske släppt den mot Rosenberg men valde istället Rieks – som sköt utanför.
Bonke Innocent kom nära sitt första Malmömål med en kanon i 26:e. Lite för mycket mitt på målvakten dock, och Nilsson kunde styra undan.
2-0 ramlade istället in efter en halvtimme. Återigen inlägg från Knudsen, Traustason missade mottagningen men lyckades med det istället lyra in bollen till en helt fristående Rosenberg, som med yttersidan styrde in den, med knapp styrfart, i burgaveln. Exakt den sortens flytmål som vi saknat på sistone, och exakt den sortens mål som är så bra på att ta kål på onda aningar med.
En chans till, just innan paus: Beijmo bröt in igen och serverade Traustason. Direktskott men inte perfekt träff, och Nilsson kunde fånga bollen.
En halvlek med lite böljande spel. Falkenberg försökte spela, höll bollen i hyfsat långa sekvenser och var kanske inte helt ofarliga – men samtidigt uddlösa.
Felix Beijmo har nämnts, och efter en lite försiktig inledning måste jag säga att han imponerade stort. Särskilt med tanke på att han kommer från en situation med begränsat med speltid. Traustason såg inte heller ut att lida av något rostlager efter sin skadeperiod.
Och så är ju det där med utdelning viktigt. Fantastiskt skönt att gå till paus med tvåmålsledning.
Andra halvlek
Anders Christiansen fick vila inför kommande uppgifter och avlöstes i paus av Fouad Bachirou.
Starten av andra halvlek var nog vår sämsta period under matchen. Det började i lusigt tempo och det felpassades i mitten. Chibuike provade med ett skott, som gick rakt på Dahlin. Sedan sprang Bonke och Bachirou ihop, fällde mer eller mindre varandra, vilket mynnade ut i en hyfsad chans för Sylisufaj. Skottet hårt, men vinkeln dålig och Johan klarade igen.
Utan att vi egentligen spelat upp oss kom 3-0. Beijmo slog en finfin passning i djupet, utanför ytterbacken så att Gall kunde löpa ut inifrån mitten och hämta den. Lågt, hårt inspel som Traustason mötte vid bortre. Nilsson var på bollen, men inte bättre än att den rullade in i bortre.
4-0 kom bara tre minuter senare, i 57:e. Återigen Gall, den här gången just utanför straffområdet, som med ett instick hittade fram till Traustason. Bollen skruvades mycket snyggt i samma maska som 3-0-målet.
Strax därefter avlöstes Markus Rosenberg av Guillermo Molins. Och den senare behövde bara ungefär fem minuter på sig att hamna i målprotokollet. Han plockade ner en långboll från Eric Larsson, direktsköt, Nilsson klarade men inte bättre än att returen kunde rakas in i tom bur. Här visade Molins verklig klass – mottagningen av den långa bollen, med låret och perfekt framåt för direktavslut på halvvolley, är det bara att lyfta på hatten åt.
Matchen var såklart klar, och de sista tjugo förtog egentligen inget av lagen sig. Falkenberg hade någon halvfarlig nick, Traustason en bra chans till (bollen högt över), och Foaud Bachirou kom OERHÖRT nära sitt första mål för Malmö FF när han i 86:e knallade bollen i innerstolpen.
Dessförinnan, i 78:e hade Felix Beijmo gått av till välförtjänta applåder och ersatts av den allsvenske debutanten Tim Prica, vilket också innebar att vi växlade över till tvåmannaanfall i slutet. Pricas debut uppmärksammades också i det alltid lika trevliga spelarna-tackar-klacken-och-tvärtom-eventet efter matchen. "Tim, Tim, Tim" skanderades det.
5-0-segrar är ju sällan något annat än odiskutabla. Så också denna. Försvaret, med en oklanderlig Bengtsson i mitten, ställdes inte på några större prov, men hursomhelst: Jonas Knudsen skötte sig utmärkt och vann praktiskt taget alla sina luftdueller. Eric Larsson var aktiv och offensiv, och står för en snygg framspelning till sista målet. Som sagt, riktigt fin debut av Beijmo, Rieks gör en bra insats på andra kanten, innermittfältet har kontroll under större delarna av matchen, Traustasons återkomst är en härlig injektion – han blev också matchens lirare – och Gall må misslyckas med en och annan (för) svår sak då och då, men han är också en poängspelare: ett mål och två assist idag. Härligt att han kommer in och både tar chansen och gör skillnad.
I anfallet gör Rosenberg och Molins varsitt mål. Vackert så. För övrigt väldigt skönt att det rasslade in lite bollar. I allsvenskan har det ju varit trögt med målskyttet efter sommaruppehållet.
AIK åkte på en överraskande plump mot Kalmar tidigare i eftermiddags. Storsegern innebar därför att vi med ett plusmåls marginal gick upp i serieledning. Sannolikt en högst tillfällig sådan – vid poäng hemma mot AFC imorgon återtar Djurgården den – men i alla fall.
Inga kort idag. Alltså inga avstängda mot DIF. Prima.
Det slår mig, så här när jag sitter och skriver detta och det är söndag kväll, att veckan som ligger framför mig plötsligt känns alldeles fjäderlätt och angenäm.
Vi borde alltid vinna alla matcher med 5-0.
