MFF - Gefle IF 3-0
Efter svidande nederlag i både cupfinal och bortaderby var det bara tre pinnar som gällde under lördageftermiddagens möte med Gefle. Något annat hade bara befäst medias beryktade krisstämpel.
Ja, det var onekligen ett pressat MFF som stegade in på Swedbank Stadion för att ta emot nästjumbon från Gästrikland. Hemmalagets negativa svit var emellertid inget mot gästernas, som hade 0 poäng och målskillnaden 3-14 på sina tre senaste matcher. Kraven är annorlunda i Gefle än de är i Malmö, men högre än så. Framförallt på ett tradionsenligt så defensivt starkt lag. Dagens startelva bjöd på en del förändringar, varav de flesta framtvingade som följd av mer eller mindre befängda avstängningar. Brorsson kom in istället för Bengtsson, Adu tinades upp från sin plats i frysboxen och kastades in på mitten i Lewickis frånvaro, och längst upp återfanns Molins då varken Berget eller Rosenberget var tillgänglig för spel.
Inför matchen hade Kuhn snackat en del om att släppa på handbromsen, och den inledande minuten speglade det uttalandet ganska bra; Drygt 40 sekunder in hade di himmelsblå klapp-klapp-spelat sig fram till en stolpträff. Molins var mannen som serverades läget, från vad som såg ut att vara en oturlig Gefle- spelare. Spelet under de inledande minuterna gav inga nya chanser likt denna (eller någon alls för den delen) men spelet var trevligt att skåda. Rörligt och passningssäkert, men tempostarkt var det bara inledningsvis. Hursomhelst, Adu visade sig verkligen på sitt bästa spelhumör, och var till och med uppe och väggspelade utanför straffområdet. Tillsammans med Christiansen centralt såg det stundtals oförskämt bra ut.
Ju längre halvleken led, desto mindre muntert blev det dock. Tempot fanns inte riktigt där, och rörligheten avtog. Som följd av detta blev det svårt att hitta in bakom Gefles låga backlinje, och den sista passen ville inte sitta hur finurligt bollen än färdats på vägen dit. Ett vanligt recept på denna problematik brukar vara skott utifrån, men detta utnyttjades sällan, och när det väl gjordes var det inte i de bästa lägena vilket resulterade i en del blockeringar. Faktum är att bortalaget, trots sina sporadiska äventyr på offensiv planhalva, ledde skottstatistiken i halvtid med 2-0. Inte okej, särskilt med tanke på det förkrossande bollinnehavet. Något mer måste man bara kunna skapa. Fint spel bjöds vi på, men utan slutprodukt. Åtminstone dittills.
För det dröjde inte länge av den andra halvleken innan bolluslingen äntligen satt. Först hade Eikrem fått iväg ett skott på mål(!) via halvvolley, och returen hade sedan gått ut till Kjartansson som tvingade Emil Hedvall att styra ut bollen till hörna. Det var alltså på denna som allas vår Guillermo Molins mötte med pannan vid främre stolpen och fick ståplats att ge ifrån sig lite ljud. Ett mål brukar förändra matcher heter det, och så även idag. Som alltid när ett lag ligger under tenderar lagdelarna att flyttas fram, och givetvis gagnade detta MFF. Rörligheten var fortfarande inte superb, men när spelarna serverades öppnare ytor blev det lättare att ta den där löpningen. Strax efter 1-0 får AC iväg ett skott som styrs in i stolpen, och helt plötsligt känns 2-0 absolut oundvikligt. Och visst var det så. Mindre än tio minuter efter ettan kom tvåan, och på vilket sätt sen. Det är Tinnerholm som gruffar till sig bollen ifrån Gefles vänsterback, och det efterföljande inlägget hittar Molins högerklack. Hedvall i målet är inte hundraprocentig, men målet blir inte mindre vackert för det. Lös det.
Nu är matchen i stort sett död. Gefle är inte fullständigt ofarliga när de kommer upp, Lantto har bl.a två halvfarliga lägen, men de är aldrig särskilt nära en reducering. Fokus blir istället att hålla nere siffrorna, en ny förnedring är det sista Roger Sandberg på tränarbänken vill se. Som tur för honom tar MFF det rätt lugnt resten av matchen, Men inte utan ytterligare ett måljubel. Det är efter ytterligare en hörna som den inbytte Vladimir Rodic får bollen i snäv vinkel i straffområdet. Alternativen är många, men han väljer det kanske mest oväntade: Ett skott. Avslutet är inte det bästa, men oj vad Hedvall fumlar till det. 3-0 och godnatt. Inte bara åt Gefles poängchanser, utan kanske även till nyss nämnde målvakts framtida startchanser. Den sista återstående kvarten efter målet spelas av så som många säkra ledningar spelas av. Inga större ansträngningar, och när omställningslägena till följd av en sista desperation uppkommer är skärpan inte där. Visst är det frustrerande att se ibland, men herregud. 3-0 är ett resultat som man alltid kommer vara nöjd med, oavsett väder och motstånd. Jag ser givetvis oerhört gärna en repris mot Sveriges Fotbolls Framtids IF på onsdag.
