MFF – GIF Sundsvall 3-1: Tre poäng i hettan
Målexplosion i slutet av första halvlek, och ett oändligt pärlband av omsorgsfullt missade målchanser i andra. Men idag räckte det. Malmö FF var överlägset sitt motstånd och rakade hem tre poäng under en stekande augustisol.
Tre dagars perspektiv på matchen nere i Luxemburg. Diskuterade den med några kollegor häromdan. De konstaterade upprört att spelarna såg ut som om ”de inte ville vara där”. Förstår frustrationen, men nånstans är jag lite kluven … här har vi säkrat deltagande i ett europeiskt cupspel IGEN, men ändå klagas det väldigt mycket mer än det gläds. Som MFF-supporter är man onekligen bortskämd numera. (Och en parentes här: personligen har jag också stört mig på hur det vurmats för Bodö/Glimt, hur deras tydliga filosofi och spel framställs som någon sorts Nirvanatillstånd alla lag borde sträva mot och drömma om. Jovisst, norrmännen är i Champions League-playoff och har imponerat och krossat allt motstånd – på hemmaplan. Borta i europaspelet har man hittills två förluster – mot nordirländskt och färöiskt motstånd – samt ett kryss mot Zalgiris. Visst, det har de haft råd med, men jag bara säger. Framförallt till de som menar att det är OURSÄKTLIGT att kryssa mot ett luxemburgskt lag, även om man har en tremålsledning från första mötet.)
Men tillbaks till kluvenheten, för å andra sidan var ju inte den tama insatsen i Luxemburg någon engångsföreteelse. Att vi blivit utmanövrerade flera gånger i år är ju en sak; vad som är mera svårsmält är när det ser geistlöst ut.
Så vad vänta sig idag, när vi mötte allsvenskans jumbo och kanske allra formsvagaste lag? Inte lätt att veta. GIF Sundsvall kastade hursomhelst in sitt austaliensiska nyförvärv Peter Makrillos i hetluften och ställde upp så här:
Oscar Jonsson – Dennis Olsson, Andreas Blomqvist, Forrest Lasso, Rasmus Lindkvist – Peter Makrillos, Pontus Silfwer, Joe Corona, Paya Pichkah – Ronaldo Damus, Pontus Engblom.
Malmö FF gjorde sex förändringar jämfört med startelvan mot Diddeleng. Det är … mycket. Ut med Hadzikadunic, Olsson, Christiansen, Hugo Larsson, Toivonen och Ceesay, vilket innebar en startelva som formerades på följande vis:
Dahlin – Beijmo, Nielsen, Moisander, Eric Larsson – Peña, Rakip, Zeidan – Buya Turay, Kiese Thelin, Birmancevic.
Innan avspark, en tyst stund för bortgångne Ingemar Erlandsson.
Första halvlek
Malmö kopplade grepp, Sundsvall sjönk lågt och lät bli att sätta någon press. Ingen direkt frenesi, men MFF vann närkamper och återerövrade bollen utan några större besvär. Första solklara målchansen kom efter tjugo minuter. Birmancevic vann en närkamp mot den ungefär tre gånger så store Forrest Lasso och serverade en snett-inåt-bakåt-boll till Zeidan – som hamnade lite i obalans och skickade bollen över. Och trots några inledande bollsnubblingar ska det sägas att det låg en bättre skärpa över Birmancevics aktioner denna dag. Vilket skulle visa en sig en stund senare.
Annars då? Första halvtimmens godbit var när Lasse Nielsen lyrade hem en inte alltför kamratlig bakåtpass till Dahlin. Johan tog den besvärliga situationen med ro och volleybredsidade mycket elegant bollen fram till Moisander.
Det var vi som styrde och ställde. I 39:e fick vi betalt för vårt nötande. Zeidan hittade Birmancevic i straffområdet, mittback Blomqvist hamnade på hälarna, Birma fintade, gick inåt och skickade in en projektil i bortre krysset. Ett mycket fint mål.
Sen rullade det på. Några minuter efter 1-0 fann Zeidan Rakip i en finfin yta mellan mittfält och backlinje, just utanför straffområdet. Rakip höll i bollen, släppte den i djupet, Kiese Thelin löpte och vinklade in den i bortre.
Och som för att riktigt tydliggöra denna lilla illustration av begreppet ketchupeffekt avslutades halvleken med att Eric Larsson tog sig fram längs med den förlängda mållinjen, tryckte sig förbi Joe Corona, slog bollen snett inåt bakåt och så var Kiese Thelin tvåmålsskytt.
Vi fick alltså utdelning till sist. Helt rättmätigt. Sundsvall hade faktiskt inte ett enda vettigt anfall på hela halvleken. Tyckte mig se en del variation – det spelades både på kanterna och det hittades ytor i mitten (som vid 2-0). Och kanske också en bättre koncentration? Det var färre tekniska fel, inga obegripligt missade mottagningar och sånt, än vad vi annars sett på sistone. Sundsvall, dock … där har vi ett lag som har det jobbigt på riktigt.
Andra halvlek
Pausskifte: Nielsen ut, Hadzikadunic in. Såvitt jag kunde se var det inte tal om någon skada, jag antar att det handlade om att vila Lasse inför torsdagen. Vi var fortsatt överlägsna, men som sagt i ingressen: detta var en halvlek präglad av oskärpa. Birmancevic hade redan i halvlekens öppningsminuter ett inspel som en Sundsvallsback styrde i egen stolpe, och både Birma och Kiese Thelin hade jättechanser som täcktes bort till intet.
Det borde alltså varit 4-0 flera gånger om, inte minst i 64:e. Då screenade/trängde/bufflade Kiese Thelin undan Sundsvalls mittförsvare och ett inlägg hamnade hos en helt sopren Hadzikadunic vid bortre stolpen. Han lyckades emellertid pricka målvakts-Jonsson med sin nick och fick sen inte träff på returen.
Zeidan blev liggande på mattan i ett par omgångar och ersattes av Christiansen. Jag är inte klar över vad exakt som var problemet, men i alla fall inte värre än att Zeidan var med inne på plan efter slutsignalen.
Tyvärr vet vi ju att det emellanåt krävs förtvivlat lite för att göra mål på Malmö FF detta år. Erdal Rakip slog en grov felpass på mitten, rakt gapet på inbytte Ylätupa som trampade framåt. Damus drog med sig Hadzikadunic, Ylätupa gick lätt runt Moisander och placerade in bollen via Dahlins vänstra stolpe.
Suck. Match igen? Nja. Sundsvall gjorde sig ingen brådska och såg i ärlighetens namn inte på något sätt ut som ett lag som, som man säger, ”tror på det”. Vi rullade runt, tog det så lugnt, och fortsatte skapa chanser. Eric Larsson hade exempelvis ett långskott i överkanten på ribban. Sejdiu och Knudsen ersatte Beijmo och Buya Turay i 72:a. Vi fortsatte att göra det lite väl plottrigt i ett trångt straffområde, många korta små passningar, och de skott som till sist togs täcktes eller missade målramen.
Ett tag såg det ut som om den här matchen bjöd på ett utmärkt tillfälle att ansiktslyfta vår halvmediokra målskillnad. Så blev det inte, men att gnälla över det blir kanske lite väl … ja, gnälligt. Vi hade kontroll och vann matchen, även om man kliar sig i huvudet över att vi faktiskt lyckades förlora andra halvlek, dock. Ser på svenskfotboll.se:s sida att avslutsstatistiken är 20-1. Sundsvall var effektiva, det får man ändå ge dem, och det var inte vi.
Och apropå det där från inledningen, kring att vara bortskämd: under cykelturen hem retade jag mig på baklängesmålet, ända tills jag kom på att tänka på vilket privilegium det är att tillåta sig vara sur efter en klar 3-1-vinst.
Matchens man? För mig, Eric Larsson i vad som kanske blev hans sista match – om OFI Kreta-ryktet förverkligas under de närmaste dagarna. En solid och energifylld insats, krönt med den fina framspelningen till 3-0. Som belöning, en stund uppe på capopodiet då spelarna tackade ståplats för matchen.
Såg att Sivasspor förlorade sin helgmatch med 3-0 igår. På torsdag får vi se vad de går för.
