MFF - Häcken 2-2: Varmt och delad pott
Kryss i toppmötet. Vad säger man då? Ja, exempelvis att Häcken är bra. Men det är vi också.
Plötsligt var sommaren här. Det var varmt och fuktigt på läktarna och på plan. Och apropå Stadion – har man uppgraderat högtalarsystemet nu på sistone? Eller bara höjt volymen? Tyckte det var en ny typ av vibration i betongen under hymn och annan musik.
På andra sidan stod fjolårets mästare och poplag Häcken. Ett framåtlutat, speedfyllt, spelskickligt lag som det liksom gärna flyter på för. Inför match varnades det för deras omställningsspel. Men de är också duktiga på att utnyttja hörnor och fasta (trots att det inte är något storväxt lag), vilket vi skulle få märka på det mest smärtsamma av vis.
Vidare har det pratats om att de också är trygga i sitt försvarsspel. Kanske det, men de släpper ändå till en del mål och målchanser. Till exempel fick de 37 mål i baken ifjol, vilket är mest av alla mästarlag sedan 16-lagsserien infördes. Framåtlutat, som sagt.
Så här ställde bortalaget upp:
Abrahamsson – Fridriksson, Hammar, Hovland, Lund Hansen – Amane, Samuel Gustafsson, Rygaard – Sonko, Traore, Olden Larsen. Till nio elftedelar samma lag som i cupfinalen mot Mjällby i torsdags.
Malmös elva var tämligen väntad. Glädjande nog kunde verkligen både Lasse Nielsen och Derek Cornelius spela – det kändes inte särskilt självklart efter hopskallningen senast – och Martin Olsson ersatte avstängde Busanello. Och jämfört med HBK-matchen startade nu Vecchia istället för Taha Ali. Så här, alltså:
Dahlin – Ceesay, Nielsen, Cornelius, Olsson – Peña, Hugo Larsson – Nanasi, Christiansen, Vecchia – Kiese Thelin.
Noterbart också att Moisander fanns på bänken för första gången sedan sin skada.
Första halvlek
Häcken visade upp sin spetsighet i omställningarna ett par gånger under inledningsminuterna. Farligast blev det när Fridriksson skruvade fram bollen mot Bénie Traore och Dahlin tvekade – vilket han nog gjorde rätt i, för han tog klivet fram i rätt ögonblick och fångade bollen under sig. Sen blev det mer Malmö. Mycket bollinnehav, ett par bollstölder högt uppe i plan och något-så-när-avslut på hyfsade chanser för Christiansen och Nanasi.
Resten av halvleken böljade det fram och tillbaks. Häcken hade kontroll i mitten av halvleken, MFF var bättre mot slutet, där Christiansen och Nanasi på numera patenterat vis . Men det brände sällan till i straffområdena. Glädjande att vi hade koll på omställningarna under andra halvan av halvleken. Kändes ganska logiskt med 0-0 i paus.
Andra halvlek
Det höll på att börja riktigt festligt. Vecchia och Martin Olsson kombinerade på vänsterkanten och Olsson hittade in till Christiansen, just utanför straffområdet. Han siktade och sköt, men fick se bollen stryka fel sida krysset. Bra, påkopplad start av andra halvlek. Kändes det som. Men så fick då Häcken en hörna. Rygaard lyrade in den, Hovland höll undan Cornelius och kunde styra in bollen i bortre hörnet. Som så ofta när vi släpper in mål kändes det enkelt, inte minst eftersom denna typ av hörna knappast kan ha kommit som en överraskning.
Så hur svarar man på detta? Tja, ungefär som mot AIK: Med ett Vecchia-mål illa kvickt. Den här gången tog det tre minuter, dock. Bollen studsade rätt i straffområdet efter ett Martin Olsson-inspel och Vecchia bredsidade in den via Abrahamsson.
Ett par minuter senare var det nära igen. Ett Christiansen-avslut blockades av en Häcken-skalle och bollen landade hos Peña. Hans distansskott svedde samma kryss som Christiansens skott från den 46:e minuten.
Sen blev det böljande igen. Eller snarare, stormigt. Under ungefär en kvart kändes det som om det var hyperfarligt i varje anfall. Åt båda håll.
I 64:e ersattes Vecchia av Taha Ali.
I mina matchanteckningar har jag skrivit ’dålig tendens’, och i 74:e gick Hugo Larsson (möjligen ett resultat av febern i veckan) och Martin Olsson ut. Sören Rieks och Oscar Lewicki kom in. Direkt därefter tog Häcken ledningen: Amane till Rygaard, en objektivt sett tjusig direktskarv till Bénie Traore som stod fri i mitten och kunde rulla in bollen.
Fast det här Malmölaget lägger sig inte ner och dör. Det var nära att det blev en ny treminutersreplik, då Ali snodde bollen av den inbytte Totland. Passningen in i mitten dröjde lite för länge och hamnade lite för mycket bakom Kiese Thelin, som rullade bakåt till Christiansen – som sköt över.
Häcken kroknade något och vi malde på. Ut med Ceesay och Nanasi, in med Zeidan och Sejdiu och ner på nån sorts trebacklinje med Lewicki i mitten, flankerad av Nielsen och Cornelius. Och vi fick utdelning. Taha Ali rullade fram bollen längs vänsterkanten till Cornelius, som slog ett hårt, lågt inspel. Johan Hammar visade klubbkänsla och styrde bollen i egen ribba, ner på mållinjen och in. Den rensades undan av Kristoffer Lund Hansen efter att ha varit inne och vänt.
Eller … var den inne? När jag kom hem sade min fru till min oerhörda och oförställda förvåning att det var tveksamt och diskutabelt, av TV-bilderna att döma. Från min position (Roys) var det emellertid helt solklart att bollen var flera decimeter över linjen. Dessbättre var linjemannen i rätt position – vaket! – och tyckte detsamma. Målet godkändes. Således ett utmärkt tillfälle att plocka fram en gammal Martin Kellerman-parafras, och till alla de som gnäller om att bollen kanske inte var inne svara ”tycker man det är det för att man inte vet tillräckligt mycket”.
Vi fortsatte försöka, ända in i kaklet, medan ett tröttkört Häcken mest försökte döda tid.
Det slutade 2-2. Och min känsla så här en stund efteråt är att det var ganska rättvist. Kanske var det den typen av match som kommentatorer sammanfattar med ”i publikens smak”? Det stämmer förstås inte. I alla fall inte om ni frågar den publik som skriver den här texten. En match i min smak är nämligen en sådan som mot Varberg, när vi avgjort efter en kvart och kan defilera hem en storseger. Som sagt så många gånger förut: spänning är så oerhört överskattat. Men i alla fall, en bra match var det nog, även om värmen gissningsvis gjorde sitt för att dra ner på tempot. Två spelande och liksom spetsiga lag.
Häcken imponerar på mig. Spelare som för bara något år sedan med allsvenska mått mätt såg högst mediokra ut – Fridriksson, Hammar och Lund Hansen till exempel – kan plötsligt slå perfekta sjuttiometerscrossar som det vore den naturligaste sak i världen. Och Mikkel Rygaard spelade alltså i polska division två så sent som 2021. Vad gjorde han där? Otroligt bra spelare. Och det här att de BARA är ett omställningslag stämmer inte. De känns vassa, samkörda, stabila. Och gjorde alltså mål på en fast situation och ett anfall mot uppställt försvar (eller i alla fall, vi borde varit uppställda).
Vad gäller vårt eget lag vinner vi bollinnehavet överlägset. Långa stunder händer det inte så mycket. Det går långsamt. Men jag tänker inte gnälla på det. För vi rullar runt, letar, överbelastar på kanter, kortpassar – och så händer det saker. Det andra målet må vara slumpmässigt och en frukt av ett mera sluggerliknande spel, men vi förtjänar två mål i den här matchen.
Vårt försvar ställs på prov och reder inte alltid ut det. 1-2-målet känns märkligt, även om bytena sekunderna innan möjligen kan förklara. Mycket händer från vänsterkanten, och jag tycker att Martin Olsson vikarierar på ett finfint sätt. I min bok är annars Peña och Christiansen de mest framstående Malmöspelarna. Och Taha Ali satte rejäl snurr under slutkvarten.
Segersviten bruten. Samtidigt, vi ligger under till den 86:e minuten och kvitterar på ett turmål. Vi fortsätter plocka poäng via sena mål. Vi är fortsatt obesegrade.
Som jag ser det finns det ingen större anledning till att måla världen i nattsvart.
