MFF - Hammarby 3-1: Upp i serieledning igen
Första hemmasegern i årets allsvenska är bärgad. Men Hammarby - och i viss mån vi själva - gav oss problem. Det dröjde till den 92:a minuten innan vi kunde andas ut.
På andra planhalvan stod ikväll alltså en nykomling. Fast knappast vilken nykomling som helst. Hammarby IF, laget med landets högsta publiksnitt. Trots att man låg i Superettan ifjol blev Hammarby det första svenska lag någonsin att passera 300.000 åskådare under en och samma säsong.
Betydligt mer relevant känns det (i alla fall från mitt perspektiv) emellertid att Hammarby icke alls är någon orutinerad nykomling. En trio startspelare med Kalmarbakgrund, Philip Haglund från BP och IFK Göteborg, Kennedy Bakircioglu med en massa år utomlands på meritlistan … för att nämna några. Och så, sist men långt ifrån minst, Nanne Bergstrand på bänken - en smålänning som med sin lätt egensinniga framtoning och den långa Kalmar FF-epoken på något vis förkroppsligar begreppet långsiktighet. I Hammarbys fall har kanske inte långsiktigheten främst bestått i att matcha fram egna, unga talanger, men man har värvat rutin, stabilitet och hemvändare.
Hammarby hade dessutom inlett allsvenskan starkare än de flesta trott. Hemmaseger mot Häcken, kryss borta mot Elfsborg och derbyseger mot Djurgården efter ett par drömmål.
Efter alla dessa lovord kanske man kan fråga sig vad som egentligen talade för oss. Jodå, en hel del, faktiskt. Som exempelvis vår kvalitet. Och, som jag ser det, att Hammarby hittills närmast överträffat sig själva. Och får jag välja mellan att möta ett lag som rider på en oväntat hög framgångsvåg eller en desperat motståndare med en lång räcka överraskande undermåliga prestationer bakom sig, ja, då väljer jag framgångslaget alla dagar i veckan. Mitt empiriska bevis för detta är kanske något tunt, men jag brukar hävda Lex Djurgården 2013. Då mötte vi ett DIF som inlett katastrofalt. Med kvarten kvar ledde vi med 2-1 och de hade en man utvisad. Sen förlorade vi med 3-2. Ja, jag bara säger.
Med det, till matchen. Malmö ställde upp som väntat rent personellt, och med något som på plan formerades i en 4-2-3-1-uppställning:
Robin - Tinnerholm, Bengtsson, Helander, Yotún - Adu, Lewicki - Berget, Eikrem, Sana - Rosenberg.
Nanne hade plockat bort vänsterback Batan, Fredrik Torsteinbö och Nahir Besara jämfört med startuppställningen sist. Istället Oliver Silverholt, Måns Söderqvist och Philip Haglund in. En kompakt och försvarsinriktad uppställning alltså, med Haglund som ytterligare en fysisk bollvinnare på defensivt mittfält? Nja, Haglund spelade närmast bredvid Hallenius där framme, åtminstone i den inledande pressen. Så här nånting:
Hopf - Solheim, Mar Saevarsson, Saetra, Silverholt - Söderqvist, Israelsson, Johan Persson, Bakircioglu - Haglund, Hallenius.
Värt att nämna är att det på ståplats just innan avspark syntes ett mycket snyggt tifo, med ett stort antal banderoller med Malmös stadsdelar på. Sånt värmer hjärtat.
Första halvlek
För det första, skönt att vi fick starta åt ”rätt” håll och inte, som mot AIK, fick spela första mot ståplats. Och Malmö startade piggt. Såg ut som att vi verkligen ville ta hand om kommandot, och visade det också. Knappast någon bussparkering från Hammarbys sida dock, de pressade högt och vaskade fram matchens första chans. Ett inspel från höger rann genom allt och alla och kunde dessbättre rensas undan.
Nån som minns 1-0 hemma mot Öster 2013? En friställd Tokelo Rantie krutade in bollen, efter att den studsat fram på Östermittfältaren Johan Persson. Samme Persson återfinns nu i Hammarby och var inblandad i vårt ledningsmål. Eikrem störde Haglund på mitten, bollen rullade vidare till Persson som tappade den till Lewicki, och Oscar satte den direkt i djupet till Rosenberg. Avslutet såg nästan för snabbt ut, men bollen rullade mycket elegant in via stolpen. 1-0 i tolfte minuten.
Hammarby replikerade per omgående. Rasmus Bengtsson glidtacklingsvann först bollen men halkade sen, och den låstes fast just utanför vårt straffområde. Hallenius petade snett bakåt, Bakircioglu drog direkt. Ribba in. Möjligen kan man hävda att målets drömdimension solkades ner av det faktum att skottet touchade Tinnerholms vad … men då är man småaktig (särskilt nu när vi ändå vann). Ett fint mål. Bara att lyfta på hatten.
Efter målet kändes vi klart påverkade. Hammarby fick allt mer att säga till om, och de ordnade MFF-anfallen var få. Nära i den 21:a minuten dock, då Bergets inspel nådde Eikrem i straffområdet. Han missade skottet helt och gick omkull. Och även om man per automatik vrålar till så fort en malmöspelare drattar på ändan i straffområdet var det säkert rätt av Strömbergsson att fria.
Malmö åt sig in i matchen igen, Berget briljerade med några eleganta tvåfotsdribblingar och vi var på nåt vis på rätt väg igen.
Ett oroande avbrott i den 29:e minuten störde oss. Wilner och Pär Herbertsson var inne hos Robin. Först uppfattade jag det som att han problem med någon finger, men det blev snabbt tydligt att man tog pulsen på vår målman. Tydligen hade han drabbats av yrsel och att pulsen rusade. Oroväckande, men Robin stod kvar i alla fall.
I den 39:e återtog vi ledningen. Återigen ett mycket snyggt mål: Adu vann boll, Berget spelade in längs marken från sin kant, bollen gick framför Sana, Solheim halkade och den nådde Lewicki vid bortre stolpen. Oscar avslutade på bästa vis med en behärskad bredsida upp mot Hopfs vänstra kryss. Lewicki blev därmed, om vi i min bänkrad räknat rätt i hastigheten, 32:a MFF:are att göra allsvenskt mål på Swedbank Stadion.
Just efter målet hade vi ett jätteläge att ställa om, men Lewicki slarvade då med passningen. Istället blev det lite stirrigt de sista minuterna in mot paus. Hammarby trummade på, men vi kunde gå till paus med 2-1-ledning.
Inte en oförtjänt ledning kanske, men Hammarby gav oss definitivt problem. Ingen gnetfotboll från Nanne, det fylldes på med mycket folk och stockholmarna var duktiga på att bita sig fast och komma i andravågor. Kändes också som om de hade ett offensivt övertag på vår vänsterkant. Där kom de fram flera gånger.
På det positiva kontot ska det skrivas att vi emellanåt visade vår klass. Lite blanda-och-ge-insatser från en del fötter, men skönt lugn från Rasmus Bengtsson och den nyfriserade Filip Helander. Och så Adu: ständigt på rätt plats, befriande sällan en felaktig pass. Sanas matchrost lyste genom då och då - det fanns lägen för honom att utmana, men då avvaktade han och slog bollen i sidled.
Andra halvlek
Bengaler från Hammarbyklacken i början av andra, och ett par minuters spelstillestånd i väntan på att röken skulle lätta. När den väl gjorde det var det Hammarby som försökte trycka på, närmast lite chansartat - vi hade flera bra lägen att kontra som stoppades med tämligen små marginaler. Samtidigt försökte vi spela lugnt där bak, men verkade ändå lite stressade. Det hela kändes lite förrädiskt.
Efter tio minuter började vi återta initiativet, och i 57:e fastnade Oscar Lewicki på Saetras ben. Straff. Solklar avblåsning, men kraftiga Hammarbyprotester. Var det innanför linjen? Ja, när jag såg det live kändes det absolut så, men efter att nu ha tittat på reprisen är det definitivt mera tveksamt.
I alla fall, Markus Rosenberg stegade fram till straffpunkten och bredsidade bollen utanför på det värsta av vis (det vill säga: målvakten går åt fel håll, vi på läktaren ser det och hinner börja jubla innan vi fattar att bollen inte hamnat innanför målramen). Som en av mina bästa vänners morfar sannolikt sagt: Nä, det var inte trevligt.
Efter en straffmiss blir det ju ofta så att laget som dragit fördel av detta får extra energi. Så var dessbättre inte känslan nu. Snarare verkade det som om MFF knöt näven i byxfickan och skruvade upp. I 62:a var vi löjeväckande nära. Anton tryckte sig förbi Bakircioglu på högerkanten och spelade snett inåt bakåt till Eikrem - som knallade bollen i innerstolpen och ut.
Å andra sidan var Hammarby aldrig ofarliga. En plötslig nickchans i den 66:e minuten beredde Robin vissa problem, och på den efterföljande hörnan gick Silverholt omkull i kamp med Sana. Såg lite billigt ut, men frispark. Och det vet vi vad det innebär. Kennedy Bakircioglu stegade fram, men skruvade bollen en liten bit över.
Andreas Vindheim fick göra sin allsvenska debut, då han ersatte Sana i den 73:e minuten. Han jobbade omgående fram bollen till Eikrem, som fick bollen vidare till Berget. Hans skott dröjde lite för länge och gick via försvarare ut till hörna. Som slogs av Eikrem, och som nickades utanför av Rasmus Bengtsson.
Minuten efter glimtade Hammarby till igen. Nahir Besara, som ersatt Hallenius, sköt och Robin fick sträcka ut.
Runt den 80:e minuten inleddes vad som, åtminstone så här omedelbart efteråt, känns som vår sämsta period under matchen. Under några minuter var det cirkus, och vi spelade obegripligt uselt - rensningar rätt upp i luften, livsfarliga, lösa passningar rätt upp i mitten och i gapet på motståndare, passivt och vimsigt … det hela kulminerade i att Nahir Besara tvåfotade sig genom halva vårt lag och sen föll i straffområdet. Strömbergsson friade, och min omedelbara känsla - märk väl, utan att ha sett någon repris - var att det inte skulle vara straff heller.
Dock hade Eikrem smugit emellan med ytterligare en virkeskänning. Lewicki rullade tillbaks och Eikrem lobbade. Kunde blivit ett sublimt mål, ett sånt som får keruber att gråta lyckotårar, men bollen tog i överkanten på ribban och ut.
Agon ersatte Berget i 85:e, och Erdal Eikrem i 88:e. Hammarby försökte kasta fram det de hade, och det kändes sannerligen inte harmlöst. Samtidigt gavs vi flera tillfällen att stänga matchen, till exempel via den frispark som Rosenberg drog en liten bit över i den 90:e minuten.
I 91:a föll Besara igen. Nu ute på vänsterkanten, efter kontakt med Yotún. Ingen frispark, och spontant såg det ut som Besara valde att slänga sig. Nanne och flera av Hammarbyspelarna blev emellertid vansinniga - med viss rätt, visar reprisen. Yotúns fot är på Besaras benskydd. Kanske lurade Besara själv domaren genom att falla för sent och för onaturligt, men hursomhelst: där hade vi lite tur.
Istället, i sekvensen efter: Rosenberg nickskarvade fram Agon, som vek in från vänster, sprintade från sin bevakning och lade in bollen i bortre. Återigen, ett mycket vackert mål, och att det också var en mycket glad målskytt som emottog folkets kärlek rådde det ingen tvekan om. Här fick vi faktiskt vårt första och enda gula kort i matchen; utdelat till Agon för att ha tagit av sig tröjan.
Några händelselösa tilläggsminuter senare var det slut.
Det svajar i perioder, spelet hackar till, anfallsspelets kugghjul kärvar en smula, vi får ett par domslut med oss (inga matchavgörande dock) och det är knappast kassaskåpssäkert överlag. Men: Jag vill påstå att vi allt sammantaget vinner rättvist. Vi har mer av spelet och skapar de vassaste chanserna. Tycker att Eikrem emellanåt visar sitt kunnande idag, även om jag inte är nån stor vän av när han och Rosenberg står still och passar varandra runt eller i straffområdet. Rasmus Bengtsson är lugnet själv. Sana lite piggare i andra. Yotún står för ett par strålande aktioner, men hade också en del problem defensivt.
Härlig energinivå på Vindheim, när han kom in. Även om han nu fick spela högermittfält. Och ett klassiskt målskyttsinhopp av Agon, som gör kanske det snyggaste mål jag nånsin sett honom göra.
Jag rynkar på näsan, oroar mig och smågnäller ... men vi har tio poäng efter fyra matcher. Och kalla mig naiv, men på nåt vis känns det som att laget kommer att växa allteftersom tiden går. Det finns både plats för och anledning till att vara positiv, vi ska nog inte glömma det.
Har väldigt svårt att se Hammarby åka ur, eller ens hamna nära bottenstrid, med det här laget. De bjöd upp till spel, och det tycker jag förtjänar respekt.
Den opartiske betraktaren såg helt säkert en trevlig, böljande och spännande match på TV. Själv betackar jag mig för spänning och ser mycket hellre att vi är helt överlägsna i alla matcher vi spelar.
Vi är tillbaks i serietopp, åtminstone till imorgon.
Och så ser vi fram emot Falkenberg på fredag.
