MFF - IFK Göteborg 2-3: Inget flyt direkt
Ja, vad säger man? IFK Göteborg gjorde fler mål än Malmö FF och vann.
Egentligen gör Malmö FF en bra match. Bollinnehavet och chanserna är våra, flashscore.se säger 22-4 i avslut, och Göteborgsmålen kommer samtliga ologiskt ur matchbildsperspektiv. Men en kombination av ouppmärksamt och halvtaffligt försvarsspel, brända chanser och en kämpande och disciplinerad motståndare slutade i förlust. Extra salt i såren är att det avgörande målet kom på straff i sista övertidsminuten, då Göteborg egentligen såg totalt tröttkört ut och mest såg ut att vilja åka hem med den poäng de hade. Men de fick tre, och man ska väl inte vara sämre människa än att man får säga grattis.
IFK Göteborg, ja. Det Marek Hamsik-boostade laget inledde allsvenskan märkligt dåligt. Roland Nilsson sparkades efter våren och in kom Mikael Stahre – ett byte som fram till idag inte hade gett någon vidare utväxling i rena poäng. På de första sex matcherna efter EM tog IFK sju pinnar. Detta trots att laget förstärkts som få andra. För glöm det där med att hånflina över åldern på deras sommarförvärv. Visst, Berg, Wendt och Gustav Svensson har sannolikt sina bästa säsonger bakom sig, men samtidigt: två av dem återfanns i truppen hos en EM-gruppvinnare, och den tredje spelade i ett övre-halvan-lag i Bundesliga fram till i våras. Rimligen borde trion kunna räknas in i det absoluta kvalitetstoppskiktet i allsvenskan.
Göteborg kryssade mot Hammarby senast, men det var Bajen som var närmast segern. Så sammanfattningsvis är IFK Göteborg ett lag som liksom känns oförlöst. De borde vara bättre än vad tabellen visar.
Så här ställde de upp idag:
Anestis – Jallow, Carl Johansson, Bjärsmyr, Erlingmark, Wendt – Sana, Gustav Svensson, Sebastian Eriksson – Marcus Berg, Sigthorsson.
Vårt eget lag kom till match med ett alldeles nyskrivet kapitel till hjältesagan Malmö FF i bagaget. Att det skulle roteras efter den makalösa aftonen i Glasgow kändes givet. Jon Dahl Tomasson hade redan på förhand aviserat att det skulle bli speltid för Sergio Peña. Det stannade dock vid en tillbakagång till fyrbackslinje och tre ändringar jämfört med startelvan mot Rangers, och laget formerades så här:
Dahlin – Beijmo, Nielsen, Ahmedhodzic, Larsson – Rakip, Bonke – Berget, Christiansen, Birmancevic – Colak.
Rieks på bänken, Lewicki och Moisander helt utanför truppen. Värt att notera att vi inte hade någon egentlig försvarsspelare bland avbytarna (förutom Rieks fanns också Diawara, Peña, Gwargis, Abubakari, Nanasi och Björkqvist på bänken) – Franz Brorsson saknades alltså också, i skrivande stund av okänd anledning.
Och sen då? En reaktion efter tisdagens urladdning, eller fortsatt problemfritt surfande på framgångsvågen? Ja, ni vet ju dessvärre hur det gick. Men så här ungefär såg det ut.
Första halvlek
MFF tog tag i det direkt, och i sjunde minuten snappade Antonio Colak upp en snål bakåtpassning från Wendt. Han såg ut att komma ur vinkel, men icke. 1-0. Vi såg rappare ut, vann tillbaks boll högt och borde nog gjort ett andra i 11:e minuten. Birmancevics avslut fastnade på försvarare, han fick en ny chans, borde dragit till med vänstern men tvekade, bollen hamnade hos Beijmo vars skott räddades av Anestis.
Istället kom 1-1 i 17:e minuten, som en obehaglig och helt onödig blixt från klar himmel. Göteborg hade dittills mest ägnat sig åt att slå långt på Berg och Sigthorsson, och nu blev det framgångsrikt. Lasse Nielsen var klart före på en boll i djupled men trampade fel och bjöd Sigthorsson på ett friläge. Vinkeln var snål och bollen gick i bröstet på Dahlin. Dessvärre visade Marcus Berg här sin måltjuvsklass. Han hade läst var en eventuell retur skulle hamna, hämtade upp bollen och fläskade upp den i nättaket ur nästan ingen vinkel alls.
Resten av halvleken var vår, även om de klara målchanserna inte var jättemånga. Anestis gjorde sitt bästa för att dra ner på tempot, regnet började falla och halvleken avslutades med att Felix Beijmo sköt utanför på fint Veljko-inspel.
Vi skulle såklart haft ledningen efter första. Fysiken hos Göteborgs toppduo gav oss vissa problem, men vi hade mer fart, mer spel, mer flärd. Vi var det klart bättre laget, så långt.
Andra halvlek
Det började som den första slutat: med Malmödominans. Birmancevic sköt, Anestis klarade, Christiansen fick fritt läge men avslutade halvdant med vänstern. Och så fick Sergio Peña göra debut, då han avlöste AC i 54:e. Praktiskt taget det första han fick se var att en Oscar Wendt-lyra träffade Eric Larsson i bakhuvudet och studsade in i burgaveln. Ett baklängesmål som fick en att känna att det här kanske inte riktigt var vår dag.
Nåja. Malmö FF pumpade på. Med inspel och skott utanför eller i famnen på Anestis.
I 77:e avlöste Rieks och Abubakari Beijmo och Erdal, och MFF gick över till trebackslinje.
Några minuter senare slog Peña ut bollen och gick av. Såg ut som om han tog sig åt låret. Peter Gwargis kom in.
Och så, i 86:e: hörna, och Eric Larsson hittade Malik Abubakaris panna. Med en mäktig nick gjorde ghananen sitt första MFF-mål.
Uppenbart var att Malmö ville ha mer, och att Göteborg försökte slå vakt om den poäng de hade. Och nu blir det här en efterkonstruktion, men vi föll lite på eget grepp. Det blev stirrigt, ofokuserat, det skulle hetsas framåt. Och det gavs först bort en hörna. Sen en frispark. På mittplan. Bollen gick mot Berg, som lämnats obegripligt ensam med Peter Gwargis ute på vår högersida. Vår inhoppare fällde den forne landslagsanfallaren med en sula som såg ut att träffa i magtrakten. Domare Nyberg friade först, och blåste frispark för oss i situationen därefter. Wendt klagade högljutt, blev varnad – men linjemannen berättade för Nyberg vad han missat. Rött på Gwargis. Och straff.
Huruvida det borde varit frispark istället kan förstås diskuteras. Kanske sker det hela precis utanför linjen, därifrån jag står är det omöjligt att se, och den repris jag just tittat på ger inte heller nåt tydligt svar.
Hursomhelst, Tobias Sana stegade fram och gjorde naturligtvis mål. Och direkt därefter var det slut.
Så nu har vi bara 136 poäng ner i den allsvenska maratontabellen.
Naturligtvis bittert, detta. Men spelmässigt är vi bättre än vår motståndare. Jag är såklart färgad, men jag skulle till och med säga klart bättre. En klen tröst, men ibland blir det så här.
Och så, avslutningsvis några ord om Sergio Peña. I korthet, en sån där spelartyp som alltid ser ut att ha gott om tid när han har bollen. Omedelbart ett nav i vårt spel, kvick, bollsäker och blicken framåt. Såg riktigt lovande ut. Oroande med skadan, men han gick av för egen maskin, så förhoppningsvis handlade det inte om nåt allvarligt.
Ludogorets härnäst, på onsdag. Känslan är att om det funnits några bägare fyllda med missflyt hade vår varit ganska tömd just nu.
