MFF-Kalmar 2-0: Tack för det
Ingen odiskutabel kassaskåpsseger kanske. Men vem bryr sig? Ett mål vardera av Daniel Larsson och Pontus Jansson, och Rikard Norlings hemmapremiär-på-riktigt slutade i dur.
Mot Kalmar vet man ju hur det brukar se ut. Tusen och åter tusen smålänningar på egen planhalva. En Nanne som beordrat stenhård disciplin och krympta ytor och som sen sitter och struntpratar om kaizen på presskonferensen efteråt. Så vad hände här? Öppna spjäll framåt, två svängdörrsförsvar och massor av målchanser – och även om vi kunde satt ett par kassar utöver de två vi faktiskt gjorde, skapade Kalmar i ärlighetens namn också en närmast häpnadsväckande mängd måltillfällen.
Dusan fick bekänna färg redan i den andra minuten, då han tippade ett skott från högerinnerläge till hörna. I situationen just efter hörnan kunde han se Sobralenses skruvade inlägg toucha rätt sida (den yttre, alltså) av kryssribban. Och bara ett par minuter senare nickade Erik Israelsson just utanför. Ruggigt. Dessemellan hann förvisso Daniel Larsson med att komma fri också, men avslutade då lite tamt.
Trots ytterligare ett par Kalmarmöjligheter blev det just Larsson som öppnade målskyttet i den 12:e minuten – och, som bekant, ett Malmömål kan ju faktiskt aldrig någonsin betraktas som orättvist. Wilton skickade fram en boll, Berisha i Kalmarmålet tvekade, Daniel nickade bollen förbi honom och kunde sen enkelt hjälpa den in den så behagfullt tomma buren.
Efter målet fortsatte spelet att bölja, men de riktigt klara målchanserna uteblev tills Ricardo Santos kom helt sopren i den 24:e minuten – ett friläge som brasilianaren missade genom att toffla upp bollen i Dusans famn. Sista kvarten lyckades vi stabilisera spelet och kom till en del avslut: Durmaz försökte curla upp bollen i bortre hörnet, Daniel Larsson hade ett par hårda men alltför höga skott.
En svajig, eller med positivare ordalag böljande, först halvlek. Bra, piggt anfallsspel kombinerat med darrigt försvar (något som dock inte enbart kan skyllas vår delvis nykomponerade backlinje Halsti-Pontus-Daniel-Ricardinho. Det var lite si och så med understödet emellanåt). Högerkanten hade stora problem med Sobralense och även om Pontus Jansson ser lugn ut med bollen lyckades han göra åtminstone mig rejält stirrig med ett par huvudlösa uppspel rakt i gapet på Kalmarforwards. Samma stirrighetssträng spelar även Wilton lite för ofta på – han gjorde många bra saker, men stod även för en del bolltapp och alltför snåla passningar av hjärtsnörpskaraktär.
Daniel Larsson pigg och vass – skönt att se! – och Amin Nazari trygg med bollen.
Andra halvlek började som den första slutade. Vi höll i taktpinnen på ett trevligt vis, och även om Kalmar stack upp med ett Sobralense-inspel var det vi som minuten efter gjorde matchens andra mål. Detta efter en hörna ordnad av Dardan – en lång och tillkrånglad situation där det såg ut som om han blivit av med bollen ett par gånger om, kanske borde haft straff en gång (dragen i armen) och till slut fick iväg ett skott som en Kalmarspelare fläkte sig och fick undan till hörna. Helt i onödan, kan man då säga: Durmaz perfekta hörna möttes av Pontus Jansson, som revanscherade sig för första halvlekens felpass på det sublimaste av vis när han stenhårt skallade in 2-0 i den 58:e minuten.
Kalmar kroknade, och vi kunde minuterna efter 2-0 i alla fall skönja om inte några bud, så i alla fall ett par små försynta förfrågningar om 3-0. Den känslan varade inte särsklit länge. Hjälpta av ett par offensiva byten, och att vi obegripligt gick in i Passive Mode, tog dock Kalmar över. En farlig nick på hörna följdes av att inbytte Abiola Dauda kom fruktansvärt fri med 20 minuter kvar. Dessbättre lyckades han rulla bollen utanför. En eloge till Dusan också, som höll sig kall. Och stor.
Här var det hursomhelst rejält oroligt och rentutav uselt under en period – även Mendes var fri, men stördes av Halsti - men klarade oss på nåt sätt ur rävsaxen och kunde spela av slutminuterna. Yago ersatte Dardan med tio minuter kvar, Alex kom in i 88:e för Daniel Larsson. Och så fick Simon Kroon göra allsvensk debut på övertid, och hann med att fixa en frispark och göra en dribblingsraid på sin vänsterkant.
Särskilt odiskutabel var väl som sagt knappast segern. Men vi fick vår revansch från cupnesan, kunde göra ett par allsvenska mål igen – det var som bekant ett tag sedan sist – och Norling fick ta sin första seger. Skönt att det är match redan på torsdag igen.
Och förresten, till sist: innan match fick vi avtacka Guillermo Molins. Han kom in, vinkade, slängkysstes, applåderades och vandrade ut med böjt huvud. Jag vill tro att han kommer att sakna oss.
