MFF – Örebro 4-0: 1000:e segern bärgad
Malmö FF:s jakt på Europaplats är på inga vis över. Örebro avfärdades med 4-0.
Matcherna står som spön i backen just nu. Så hur skulle laget, på blott tre dagar, orka både återhämta sig och ladda om efter den desillusionerande upplösningen i Solna? Jodå. Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.
Med Uwe Rösler på läktaren och ett antal av måndagens startspelare på bänken – Rosenberg, Traustason, Bachirou, Rieks, Larsson och Lewicki, närmare bestämt – ställde laget upp på följande vis:
Dahlin – Brorsson, Nielsen, Safari – Vindheim, Innocent, Christiansen, Gall, Binaku – Strandberg, Antonsson.
För motståndet idag stod alltså Örebro. Ett lag som började bra i år – efter sju omgångar var man fortfarande obesegrade, och tio omgångar in i serien låg ÖSK på fjärde plats. Sen har det gått tyngre, laget har långsamt fallit neråt och ligger så här i avslutningen och skvalpar i mitten. Men att man är kapabel att glimta till visade man för ett par veckor sedan, då ÖSK via en sen kvittering helt rättvist fick 1-1 uppe på Friends Arena.
Örebros startelva såg ut så här:
Oscar Jansson – Viktor Tranberg, Michael Almebäck, Fabio – Daniel Björnkvist, Johan Mårtensson, Nordin Gerzic, Albin Granlund – Johan Bertilsson, Filip Rogic – Kennedy Igboananike.
Ingen Nahir Besara från start, alltså. Lite överraskande för mig, men jag har å andra sidan inte koll på örebrospelarnas dagsform.
Första halvlek
Några minuters försenad avspark på grund av bengaldimma, och när det kom igång spelade vi åt fel håll – alltså, mot ståplats redan i första halvlek. Det hindrade oss inte från att omedelbart dra upp ett bra anfall som avslutades med en volley från Egzon Binaku. En bit utanför, inte farligt på riktigt, men ändå lovande.
Vi tog mycket riktigt en tidig ledning. Franz Brorsson slog en sublim Alain Giresse-djupledsboll från egen planhalva, Antonsson löpte perfekt, tog emot den ännu perfektare, och kunde rulla in 1-0 ur halvsnäv vinkel. Då hade det gått ganska precis fem minuter.
Några minuters halvstirrigt spel med ett par dåliga rensningar följde, men vi tog ganska snabbt kommandot igen. Carlos Strandberg, återigen startman efter sin skadeperiod, provade med en bicicleta. Kunde blivit ett drömmål, men bollen gick utanför. Carlos skulle få utdelning en stund senare, då han undvek offside och med en tjusig volleyskarv på en Christiansen-pass gjorde vårt andra mål. Och lät av någon anledning bli att jubla, vilket för några sekunder gjorde mig orolig. Men mål var det, vilket innebär att Carlos har ett riktigt fint facit mot ÖSK i år. Han gjorde som bekant båda målen uppe på Behrn Arena i somras.
En knapp halvtimme hade gått, och vi hade kontroll. När vi fick frispark i den 39:e minuten skanderade läktarna ”11 meter”, men domaren Patrik Eriksson ville inte höra på det örat.
Vi gick till paus med 2-0. Rättvist, en öppen halvlek där vi bjöd på många fina anfall med bra fart i. Mest gladde jag mig nog åt Egzon Binakus insats. Företagsam, stabil och spelade med en självklarhet jag inte tror jag sett från honom tidigare. Försvaret kändes solitt, Carlos förvånansvärt icke-rostig och Antonsson rörlig (klassmål dessutom). Galls bollbehandling var som alltid härlig att skåda, även om han väger lite lätt i vissa situationer. Anders Christiansen var inledningsvis hårt uppvaktad, men fick mer utrymme allteftersom halvleken gick. Det var lite som att ÖSK inte orkade försöka hålla ordning på honom. Återstår att nämna Bonke Innocent. Gör inte många fel.
Andra halvlek
Nära 3-0 direkt, när Lasse Nielsen nickade ett Vindheim-inlägg i ribban. Men annars en lite passiv inledning och en del bollinnehav för Örebro. Närmare än viss kalabalik vid en hörna kom man inte. Istället kom 3-0 i 56:e. Christiansen satte fart i mitten och blev fälld med frispark som följd. Safari sköt i muren, Christiansen snappade upp returen och rullade tillbaks till Gall – som med en sträckt vänstervrist borrade ner bollen i Janssons vänstra hörn. Återigen firades det mycket modest.
Efter detta gick matchen i stå. Tempot och kvaliteten sjönk, Malmö bevakade och Örebro såg allmänt håglösa ut. Besara bytte av Bertilsson och Oscar Lewicki kom in istället för Christiansen i 64:e. Ett par minuter senare blev Vindheim varnad, vilket betyder att han är avstängd mot Göteborg. Direkt efter ersattes han av Eric Larsson.
Ett par chanser till vaskades fram. Binaku sköt över på ett snett-inåt-bakåt-inspel från Antonsson. Carlos prickade överkanten av ribban, lite från ingenstans. Så dags var han trött, och han ersattes av Markus Rosenberg i 80:e. Och Rosenberg var fem minuter senare inblandad i det fjärde målet. Han växelspelade med Larsson, som hittade en felvänd Antonsson just utanför straffområdet. Han föste fram bollen mellan ÖSK-försvararna, och Larsson fullföljde sin löpning och lade in bollen.
En alltigenom stabil seger, med en andra halvlek som inte kan ha slitit alltför hårt på spelarna. Det blev lite mer avvaktande, lite mer enkla passningar hemåt, men vi var aldrig hotade.
Domaren? Tänker jag inte klaga ett ögonblick på. Kunde möjligen blåst straff när Antonsson gick omkull i slutminuten, men jag skulle säga att det på det stora hela var en perfekt insats från en av dessa män som innehar världens förmodligen mest otacksamma jobb.
Och till sist, för att återknyta till rubriken: Idag tog vi alltså seger nummer 1000 i allsvenskan. Som ledare av maratontabellen är vi givetvis först att nå fyrsiffrigt antal segrar. Näst flest har det lag vi möter på söndag – IFK Göteborg, som just nu står på 979 vunna matcher.
Om tre dagar fortsätter alltså jakten på tredjeplatsen.
