MFF - ÖSK 2-2: Jaaahaa...
Det var dagen som skulle ge revansch för Peking-fadäsen. Det var dagen som skulle inge hopp om att den här säsongen inte alls bara kommer rinna ut i sanden. Det blev dagen då alla våra värsta farhågor besannades.
Men vafan, det började ju bra iallafall. Fin rörelse, Eikrem i mitten och ett par målchanser till det. Rosenberg inleder piggt och har två bra lägen under de två första minuterna, tyvärr saknas skärpan. Sedan nekas han återigen årets fjärde allsvenska mål när ett skott från nära håll räddas på mållinjen. Det luktade nytändning hos hemmaspelarna, och ett ledningsmål kändes nära till hands. Så blev det också. Efter tretton minuter försöker den isländske försvararen Eidur Sigurbjörnsson täcka ut en boll till avspark, men han gör det så ovaksamt att Pawel Cibicki lyckas sno åt sig den, vika in i banan och placera in 1-0. Där och då var känslan riktigt bra.
Men bara tre minuter senare kommer repliken. Yotun lämnar sin vänsterbacksposition för en misslyckad chansbrytning, den lämnade ytan utnyttjar Björnqvist när han får bollen, genom att först enkelt runda Yotun som hunnit tillbaka, för att sedan slå den snett-inåt-bakåt till Daniel Gustavsson som möter med ett klassavslut. 1-1 i matchen och 1-1 i avgörande individuella misstag från en försvarsspelare. Det är inte första gången Yoshi skött sitt defensiva arbete på liknande sätt, och det är säkerligen inte den sista. Detta var kanske vår peruans allra sämsta insats hittils i MFF-tröjan med bl.a en drös felpass i farliga lägen, och agerandet vid kvitteringsmålet var på alla sätt talande. Men men, det hade bara gått en dryg kvart och det fanns gott om tid kvar för att avgöra detta. MFF fortsätter trumma på trots bakslaget, och kanske skulle Berget haft en straff, men domare Kristoffer Karlsson friar. ÖSK sticker emellan på några halvfarliga kontringar, och den defensiva balansen ger anledning till oro. I den 25:e minuter hamnar MFF återigen i en straffsituation, denna gång när Tinnerholm faller i straffområdet. Visst faller han enkelt, men där finns absolut kontakt nog för att blåsa. Men inte heller denna gång tycker Karlsson att det är en bra ide. Hemmaspelarna är nu märkbart irriterade, förvisso förtåeligt, men det går ut över spelet. Kanske inte som en direkt följd av det, men åtminstone en aning symptomatiskt, så kommer givetvis 1-2 och det gör det när Kalle Holmberg efter ytterligare en snabb omställning kan vika in från vänster in i straffområdet och hårt placera in bollen bakom stackars chanslöse Zlatan i mål. Två skott på mål, två mål. Lite som förra årets hemmamöte där det ju dock till slut blev 3-2. Där var vi inte än.
Första halvlek bjöd på hyfsat offensivt spel för en gångs skull, men backlinjen lämnades till sitt eget öde när Yoshi lekte FIFA och Tinnerholms bolltapp högt upp inte kunde täckas av varken Rakip eller Adu. Lewicki sköter sig helt ok från sin nygamla mittbacksposition, men han får inte den bästa hjälpen. Men det var trots det ändå med viss optimism som jag såg andra halvlek rulla igång.
Bland det första jag ser är bytet Kroon in, Rakip ut. Och omgående känner jag att optimismen var motiverad! Han tar tag i det på kanten direkt, och hittar några fina inspel. Det ser överlag bra ut i början av andra, men det vill sig bara inte. Och medan impotensen hos MFF fortsätter lyckas ÖSK komma i flertalet bra kontringslägen, bara täckande ben räddar oss från än djupare avgrunder. Ju längre matchen går sjunker dock den där optimismen, då spelet går tillbaka till att vara torftigare än svenska politiker. Rörelsen är som bortblåst, bollen spelas bara runt utan att initiativ visas från egentligen någon spelare, bortsett från redan nämnda Kroon. Man väntar och väntar på att ytor och lägen ska uppstå av sig själva, men det är inget som tillåts av det samlade bortaförsvaret. I den 70:e minuten kommer Gische in istället för Pawel, men inte ens det hjälper. Misslyckad långboll/inlägg spelas in gång på gång med samma resultat. Bollen nickas undan till ÖSK:are som ställer om. Det finns ingen där som plockar andrabollar, ytan mellan mittfält och backlinje är fullständigt MFF-fri.
Allting är bedrövligt, jag skrattar uppgivet under den sista kvarten. Men Agon som varit inne drygt tio minuter stöter in kvitteringen efter flipperspel i 95:e minuten och näven åker upp. "YEEESSSS!". Men nästa sekund åker den direkt ner igen. Jag jublar inte åt att gulddrömmen fortfarande lever. Det jag jublar åt är faktumet att Örebro Sportklubb FORTFARANDE inte vunnit på Malmö-mark i allsvenska sammanhang sedan oktober 2001. Det var den knutna näven det.
2015 is the new 2005. Bra spelare plockas in i ett satsande lag, men lagspelet fallerar, gång på gång. Inte ens skuggan till en spelide. Nä Åge, detta håller inte på långa vägar. Jag vill inte se dig sparkad imorgon, men om det inte ser betydligt bättre ut vid årets slut finns det ingen anledning att du fortsätter, topp fyra-placering eller ej. Europa-spel eller ej. Nu spöar vi litauerna och hejar fram Norrköping till guldet. Over and out.
