MFF – Östersund 0-3: Urspårning för guldtåget
Av Malmös chans att koppla ett ännu fastare grepp om Lennart Johanssons pokal blev det intet. Vi misslyckades på det allra grövsta av sätt. Östersund vann helt rättvist, och vi inkasserade årets största förlust.
Det hör inte till ovanligheterna att ett guldjagande lag går på en och annan oväntad mina i slutet av säsongen. Fast detta är såklart en klen tröst ikväll.
Östersunds bollförande spel har hyllats av många – enligt svenskfotboll.se:s officiella statistik har de haft mest bollinnehav i samtliga matcher utom två – och det faktum att tränaren heter Potter i efternamn har gjort att medias magikermetaforer har stått som små trollspön i backen. Samtidigt är de ett lag som haft stora problem att på bortaplan omsätta sitt spel i poäng. Innan eftermiddagens match hade de en seger borta i år, och den tog man mot Falkenberg i april. Laget kom också till Malmö med tre raka bortamatcher utan mål framåt. Men lämna all statistik därhän: idag var det inget snack. Östersund var bättre än oss och vann rättvist.
Graham Potter formerade sitt lag så här:
Hampus Nilsson – Mukiibi, Mensah, Bergqvist – Stefan Karlsson, Brwa Nouri, Bachirou, Ken Sema – Hosam Aiesh, Alex Dyer, Saman Ghoddos.
Vårt eget lag har det ju spekulerats en del kring i veckan. Men trots, exempelvis, befarad fotskada på Anton Tinnerholm såg laget ut som väntat – och träningsrapporterna som indikerat att Eikrem skulle få agera ”spiss” visade sig vara rätt.
Wiland – Tinnerholm, Kári Árnason, Rasmus Bengtsson, Safari – Yotún, Lewicki, Adu, Rakip – Jeremejeff, Eikrem.
Första halvlek
Det började ungefär som man kunnat vänta sig/befara. Östersund rullade runt, ibland framåt, då och då i djupled, ofta bakåt ända till Hampus Nilsson i mål, men aldrig på ett sätt som gjorde att MFF var nära att få fatt i bollen. Och som ett litet förebud på vart den här matchen skulle barka: när vi för första gången hade bollen under kontroll, efter en sisådär tre minuter, då spelade Rasmus Bengtsson den rakt i gapet på Ken Sema. Det kunde blivit farligt, men dessbättre försökte Sema sig på en helt misslyckad snett-inåt-bakåt-passning.
ÖFK:s ambition att hålla i bollen visade sig inte minst när de fick frispark på offensiv planhalva. Man lyrade inte, som brukligt är, in bollen i straffområdet, utan rullade istället lugnt och stilla bakåt. Och fortsatte att spela runt. När vi själva fick en frispark försökte vi skicka in för nick, men då ställde Östersund offside på ett sätt som fick Malmöspelarna att se yrvakna ut.
Så särskilt mycket målchanser fick vi inte se, men de som kom var Östersunds. Dyer sköt ett rätt svagt skott utanför från hyfsat läge. Saman Ghoddos lobbade i den 25:e minuten – ett försök som från min såg ut att sitta, inte minst på grund av Wilands jagande efter bollen, men som smet just utanför. Just innan det hade för övrigt Erdal, Kári och Adu alla tunnlats inom en trettiosekundersperiod.
Minuten efter fick Yoshi en varning som spontant från läktarplats såg konstig ut. De flesta runt mig trodde det var blåst för frispark för oss, men gissningsvis fick Yoshi kortet för en hög armbåge. Därmed är han avstängd mot Falkenberg.
Lewicki hade viss framgång i sin press efter en halvtimme, och där kunde vi skapat nåt. Men det rann bort i nästa moment.
Östersunds ledningsmål kom i den 37:e minuten. Dyer slog ett skruvat inlägg mot bortre stolpen, och Ghoddos språngnickade in den. Låter enkelt, och så såg det ut också.
Efter målet lyckades vi etablera lite spel på motståndarnas planhalva, men vi gick till paus utan att ha skapat en målchans värd namnet. Det såg stabbigt och vilset ut, Eikrem föreföll mer eller mindre helt vilsen därframme och Jeremejeff blev lätt avväpnad. Den långa bollen kom ofta snabbt, men hamnade nästan alltid i Östersunds ägo. Statistiken sade 41-59 i bollinnehav, 1-5 i avslut (vårt var ett distansskott över från Oscar Lewicki).
I paus fick vi i alla fall hylla Patrik Andersson, som fått en platta i ’Walk of Fame’ utanför stadion.
Andra halvlek
Inga byten, men däremot skiftade Yoshi och Erdal kant.
Första minuterna kändes faktiskt lite lovande. Vi vann ett par bollar högt upp i plan och såg en aning distinktare ut.
Så, såklart, rullgardin ner i den 51:a minuten. Fouad Bachirou växelspelade med Ghoddos och avslutade med en volley i Wilands vänstra hörn. Ett mycket snyggt, och svårt, mål, och även den typen av mål som ett lag som har medgång i matchen gör.
Svanberg bytte av Eikrem i 56:e och Tobias Sana kom in för Erdal i 61:a. Svanberg inledde med ett par hyfsade aktioner, och Sana fick vår egentligen största chans i matchen minuten efter han kommit in. En hörna och halvmiss från Rasmus Bengtsson hamnade framför fötterna på Sana, men det misslyckade avslutet gick en bit över.
I 65:e resulterade en Oscar Lewicki-tackling, i ambitionen att vinna bollen just utanför Östersunds straffområde, i ytterligare en varning. Därmed är även Oscar avstängd mot Falkenberg.
I en kort period i mitten av halvleken var känslan att vi försökte pumpa på. Något halvfarligt inspel susade förbi framför Hampus Nilsson, och en frispark landade framför fötterna på Rasmus Bengtsson. Avslutet lamt. Men offensiven ebbade ut, slocknade, och med en kvart kvar var vi tillbaks i långa sjok av Östersunds till synes genomkomfortabla rullande.
Pa Konate ersatte Safari i 78:e.
Ett par minuter senare blev Rasmus Bengtsson varnad. Och ja, ni har säkert gissat det redan, därmed är även han avstängd mot Falkenberg.
Och så, i 84:e, ett sista chansyngel: En djupledslöpning av Svanberg, men han gick omkull vid straffområdesgränsen. Möjligen fastnade han lite på Mensah, men det såg knappast ut som straff. Hursomhelst, Mensah gnällde på Svanberg för att han fallit och det blev lite gruff med många spelare inblandade. I efterspelet valde Strömbergsson att varna Mensah och Adu – som dock, hör och häpna, trots detta INTE är avstängd mot Falkenberg.
Ett par minuter senare var det inte bara rullgardinen ner, utan snarare flytta-ner-i-skyddsrummet-och-släck-beckmörkt. Ghoddos lurade Kári och fick på ett inte alltför kraftfullt avslut, men det såg ut som en tuva hjälpte till att stjälpa Wiland. Bollen studsade över hans händer och det stod 0-3.
I slutminuterna fick vi ett par hörnor. De blev alla smärtsamt resultatlösa.
----
En genomklappning som heter duga, detta. Stundtals i andra halvlek stod jag och tänkte på att det såg ut som det gjort mot Häcken alltför ofta de senaste åren (inte i år, dock): ett motståndarlag som lite lagom sorg- och bekymmerslöst rullar runt bollen, och som får oss att se tafatta ut på ett närmast penibelt sätt. Med den senaste tidens resultat i ryggen trodde jag faktiskt inte höstens Malmö FF kunde falla genom på det här sättet – jag hade i min naivitet inbillat mig att Landskrona BoIS-matchen var sista gången (för i år åtminstone).
Samtidigt är det på sin plats att lyfta på hatten för Östersund. Vi gör det kanske lätt för dem, men de är trygga, bollsäkra och – i alla fall idag – mycket bättre än oss.
Apropå urspårningen i rubriken var känslan att plötsligt tog den senaste tidens alla skador och avstängningar ut sin rätt. Flera av spelarna såg inte bara vilsna ut, utan föreföll också sega, frånvarande och skavankplågade; som om man inte riktigt hunnit återhämta sig, varken mentalt eller fysiskt, från Norrköpingsmatchen.
Alla avstängningar gör att Falkenberg på onsdag inte på något vis känns som en promenad i parken. Det blir ett styvt jobb för en skadeskjuten trupp att baxa upp vinnarloket på spåret igen.
Jaja. Ikväll försöker jag finna tröst i detta: hade någon i våras sagt att med tre omgångar kvar, då leder vi med fyra poäng – ja, då hade jag tagit det.
