MFF-Östersund 2-0: Styrkebesked
De tidningar som eventuellt laddat upp med krisrubriker fick tänka om. Hållen nolla och en, i allt väsentligt, stabil seger. Malmö FF tog sig via 2-0 mot Östersund tillbaks till vinnarspåret.
I dagens Sydsvenska pratade Markus Rosenberg aggressivitet och inställning, och Uwe Rösler om att det inte finns några stora hemligheter i allsvenskan. En fri tolkning av allt detta är att laget inför match var mindre suget på att gräva i problemanalyser, och mer på att visa var skåpet ska stå.
På andra planhalvan: Östersunds FK. En klubb som man kan tycka vad man vill om, men sin egen och väldigt speciella historia skriver de onekligen. Från att ha charmat fotbolls-Sverige med samhällsengagemang, dansuppvisningar och ett respektlöst possession-spel debutsäsongen 2016, över cupguld 2017 och sextondelsfinal i Europa League 2018, till att på senare tid fått sin gloria rejält snedflärpad av misstankarna om ekonomiska oegentligheter. Förre ordförande Daniel Kindberg är åtalad för ekobrott. Rättegången inleds inom kort – närmare bestämt den 24 april, googlar jag mig fram till.
Spelarna i Östersund då? Ja, när frågor ställs om detta svarar de som fotbollsspelare gör mest. ”Inget som påverkar oss. Vi fokuserar på vårt. Vi kör på.”
Bollen är som bekant rund och allt kan hända i fotboll, så det stämmer säkert. För även om klubben i stort har det jobbigt var det ett kompetent lag som kom på besök idag. Stjärnor flyttade utomlands efter europaframgångarna, men man har fyllt på, främst från engelska överskottslager – vilket inte alls är respektlöst menat, för det innebär en med svenska mått mätt ganska hög hylla. Till exempel anslöt Charlie Colkett, som tillhört Chelsea men varit utlånad till klubbar i lägre divisioner, i vintras. Och så, såklart, Ravel Morrison, tonårslöftet som idag är 26 år. Väldigt få artiklar som pratar om honom klarar av att INTE nämna att Alex Ferguson en gång tyckt att han var mer talangfull än, exempelvis, Ryan Giggs och Wayne Rooney (den här texten kunde inte heller avstå från det, som synes). Fast han spelade inte idag – nåt problem med en tand, tydligen.
Så här ställde ÖFK upp:
Aly Keita – Isak Ssewankambo, Thomas Isherwood, Noah Sonko Sundberg, Tom Pettersson – Hosam Aiesh, Curtis Edwards, Rewan Amin, Charlie Colkett, Jerrell Sellars – Alhaji Gero.
Vårt eget lag då? Orkar vi prata mer om backbristen? Nej, säger jag å det bestämdaste. Istället bara konstaterar jag att vi gjorde tre offensiva förändringar gentemot startelvan mot Sundsvall. Ut med Gall, Molins och Berget, och in med Rieks, Antonsson och Rosenberg. Det innebar följande:
Dahlin – Larsson, Bengtsson, Lewicki – Vindheim, Bachirou, Christiansen, Traustason, Rieks – Rosenberg, Antonsson.
Första halvlek
Vi tog ett bastant grepp om bollinnehavet och skapade någon halvchans ganska omgående, via högersidans Sören Rieks och Arnor Traustason. ÖFK föll ner på egen planhalva och tog det så nätt i pressen. Och så, i 11:e minuten, halkade Oscar Lewicki på mittplan. Hosam Aiesh tog hand om bollen och satte fart, kom ner i straffområdet, vände upp – och föll. Kanske lite väl dramatiskt, men Rasmus Bengtssons ben var där. Jag har inte sett någon TV-repris än, men känslan från min sida av läktaren var att det var kontakt. Kan inte ha varit mil ifrån straff.
Strax därefter räddade Isherwood en boll på mållinje – bra gjort, eftersom han fick springa bakåt och nicka åt andra hållet. Efter en tilltrasslad situation var Rosenberg nära kort därpå, men då var stolpen, eller möjligen Keita, i vägen. Och Sören Rieks sprang igenom och rullade in bollen. Vi fick dock sätta jublet i halsen. Linjemannens flagga var uppe.
Känslan var att vi tog oss närmare ett mål. Och så, i 32:a minuten, en sån där situation där vi från vår sida tycker att Markus Rosenberg påpassligt stal bollen och en ÖFK-supporter gissningsvis anser att defensive mittfältaren Rewan Amin (var det väl?) drällde med bollen på ett oförsvarligt sätt, kom målet. Hursomhaver, Rosenberg vann boll och skickade fram den till Antonsson, som tog det så lugnt att jag för ett ögonblick trodde det var offside igen, och sen chippade den över Keita.
Nära igen några minuter senare. Arnor Traustason tog sig genom och fick iväg ett hyfsat avslut som Keita klarade.
Pausledning. Helt rättvist efter en halvlek som kändes både stabil och avslappnad. Östersund hade egentligen inte skapat någon riktig farlighet. Några hyfsade frisparkar, men enda riktiga hotet var egentligen Aieshs speed. Vår backtrio klarade sig bra, Christiansen och Bachriou droppade ner och hämtade boll, och de gånger vi blev av med den återerövrade vi den genomgående snabbt. Traustason och Rieks hade flera fina kombinationer och Markus Rosenberg var så där majestätiskt kaptensmässig som bara han kan vara.
Andra halvlek
Östersund ville uppenbarligen ändra på saker. Ut med Gero och Colkett, in med Dino Islamovic och Tesfaldet Tekie. Och sen, rivstart! Eller om det rentutav var stirrigt! Massor av hopslag, dueller och tempoökning i början av andra. Vi gick för ett andra mål, och Antonsson var nära redan i 47:e, men Keita klarade. Och Östersund redde ut stormen, och började äta sig in i matchen. Vann några hörnor och frisparkar. Dino Islamovic var på väg mot ett friläge i 56:e, men en dålig förstatouch gjorde vinkeln snäv och Dahlin klarade. Tendensen var inte positiv.
Roddy Doyle har i en fin liten historia om Irlands VM-äventyr 1990 berättat om en av supporterskapets mest målgivande principer: det trängande behovet av att gå på toaletten. Vilket min dotter nu behövde göra. Och, mycket riktigt, medan hon var där: Larsson till Vindheim, inspel och klacktouch av AC, och Rosenberg rakade in 2-0.
Sammantaget inte alls orättvist. Men det var inte riktigt dit matchen såg ut att vara på väg just då, så ett väldigt skönt mål.
Sista halvtimmen ägde Östersund mycket boll, men kom aldrig riktigt nära. Jo Inge Berget bytte av Antonsson i 73:e, och smolk i glädjebägaren var att Traustason, som var bra idag, blev liggande och tog sig åt vristen med knappa tio minuter kvar. Såg inte bra ut alls, och riktigt trist om det är allvarligt. Han haltade ut, stödd av bårbärarpersonalen, och ersattes av Erdal Rakip. Även Guillermo Molins fick några minuter i slutet. Han ersatte Anders Christiansen.
---
Det slutade 2-0. En lättnadens suck, och en alltigenom rättvis seger. Ska man vara riktigt gnällig och verkligen leta efter nåt att anmärka på är det om det verkligen är nödvändigt att ge så mycket bollinnehav och initiativ till Östersund i slutet. Men det är en randanmärkning. För det var glädjande att försvaret fungerade så pass bra som det gjorde. Både Eric Larsson och Oscar Lewicki klarade sig fint, och Larsson måste ju sägas ha varit oväntat offensiv. Överlag kändes det stabilt och koncentrerat, och emellanåt går det fort i våra kombinationer. Och så är då Markus Rosenberg tillbaks. Ledaren, som idag stod för ett mål och en assist.
Och med de tre poängen som underlag känns den kommande veckan genast lite lättare.