MFF-Rangers 1-1: Champions League-playoff nästa
Stökigt och buffligt. Dardan skadad. Tre röda kort och några avslutande minuter som var nervösa bortom allt förnuft. Men Jiloan Hamads drömmål räckte – vi är vidare i Champions League-kvalet.
Efter chocksegern på Ibrox var förutsättningarna inför returmötet bättre än någon kunnat hoppas på. Jag var själv inte där, så jag har avundsjukt tvingats lyssna på andras beskrivningar av resan till Glasgow. Berättelser från matchen naturligtvis, och hur fantastiskt det var att se vårt lag komma, se och segra. Men också historier om hur gamla gubbar med Celtichalsduk stapplade fram, tog i hand och sade ’God bless Malmo’. Och hur hemmapubliken vid onsdagens (dagen efter vår match) träningsmatch mellan Celtic och Wolverhampton unisont applåderade en handfull auskulterande ljusblå supporters.
Med Halsti ur spel valde Norling att disponera laget på samma sätt som senast. Hamad inledde som ytterback – på högerkanten den här gången, eftersom Ricardinho var tillbaks från avstängning. Miljan och Ivo centralt, Agon och Jimmy på kanterna och Wilton släpande bakom Daniel Larsson.
Det började som fruktat. ”Bättre fart på skottarna idag. Och tacka för det – annars är det ju adjöss”, som Bosse Hansson (ungefärligen) kommenterade inledningen av Sverige-Skottland i VM 1990, just innan Stuart McCall rakade in ledningsmålet. Malmö såg passiva ut och lät Rangers ta kommandot. Inga riktiga superchanser, även om Dusan fick lite problem med en nick efter hörna i den tionde minuten. Men vi tuggade oss in i det och lyckades så småningom hålla i bollen lite bättre. Första malmömöjligheten kin efter ungefär en kvart. Wilton skickade fram bollen mot Larsson, som fick ner den till Pontus. Skottet över.
Det märktes ganska tidigt att det var irriterat på plan, och redan i den 19:e minuten fick Steven Whittaker syna rött. Först sågade Rangersmittbacken Bougherra Larsson ute vid sidlinjen, bollen rullade vidare till Durmaz som fick en tryckare, föll och gjorde ett litet utfall – vilket fick Whittaker att tappa humöret och kasta bollen mot vår vänsterspringare. Jimmy gjorde mer eller mindre en Rivaldo – bollen tog på axeln, Jimmy tog sig åt huvudet – men det oaktat: Otroligt korkat av Whittaker, som nog inte är särskilt nöjd med sin Champions League-säsong (det var han som fumlade bort bollen innan vårt mål förra veckan). Dessutom fick Bougherra gult kort, så det var onekligen bra utdelning på den här situationen.
Det ljus som tänts släcktes dock per omgående. Jiloan missade markering, och en lång cross från Edu möttes snyggt av Rangers urstarke nummer nio, kroaten Jelavic. 0-1 i 24:e minuten.
Redan i 34:e såg vi första bytet. Agon gick ut, in med Stenström och upp med Jiloan till mittfältet. Såg ut som ett taktiskt drag – men ser så här i efterhand att Norling säger att Agon hade känningar nånstans. Det fortsatte vara stökigt, och mot slutet av halvleken kunde Jimmy mycket väl få synat kort efter en eftersläng i samband med att han själv blivit fälld. Dessbättre stannade det vid en varning på skotten och en på Pontus. Den senare såg minst sagt frågande ut.
Rangers höll Daniel Larsson i strama tyglar och tycktes oövervinneliga vid fasta situationer. De knoppade enkelt bort allt som kom in i deras box. Jimmy hotade rejält ett par gånger och hade definitivt övertaget mot Maurice Edu, som gått ner från mittfältet till högerbacksplatsen, men Jimmys aktioner resulterade aldrig i nåt mer än halvchanser. Halvleken färgsattes av domarens kortlek – förutom utvisningen sammanlagt tre gula till Rangers och två till MFF.
Ytterligare ett byte i paus: Miljan ut, Dardan in och Wilton ner på mittfältet.
Början av andra halvlek hade något obehagligt över sig. Skottarna försökte dra ner på tempot och tydligtvis satsa på fasta situationer. De kändes otäckt starka i luften. Mycket bollinnehav för oss dock, och en del chansyngel. Och så, ytterligare en utvisning, och en riktigt otäck situation. Bougherra gick upp i rygg på Dardan och tryckte till med armbågen. Dardan blev liggande och senare utförd på bår, efter att ha fått nacken fixerad. Kraftig hjärnskakning, lyder de första rapporterna. Jeff ersatte.
Vi fick inte särskilt många minuter med 11-9-överläge innan den ryske domaren viftade med det röda igen. Man kan kanske inte klaga alltför mycket, men nog osade det av kompensation när Ricardinho fick sitt andra gula efter en lite småklumpig tackling. Frispark, visst, men kort? Nja. Extra surt eftersom Ricardinhos första gula också var tveksamt.
Minuten efter kunde allt slutat i nattsvart mörker. Jelavic blev frispelad, men är uppenbarligen inte lika bra med vänster fot som med höger. Skönt taffligt felträffsavslut långt utanför.
Wilton hotade med ett par skott, innan allt förlöstes i den 80:e minuten. Sekunderna innan hade vi haft vår dittills bästa chans – Pontus-nick efter hörna, mirakelräddning av McGregor. Bollen gick ur straffområdet, Ivo vann en närkamp, skottarna gestikulerade efter frispark, Ivo ignorerade dem på det sätt människor av högre moralisk resning behandlar gnällspikar och lyfte fram bollen mot Daniel Larsson. Nerbröstning till Jiloan, som siktade en evighet - och sen skickade in en halvvolley i McGregors vänstra kryss.
De sista minuterna gjorde vi vårt bästa att döda. Vi spelade runt, kunde kanske satt fart och utnyttjat Rangers desperation till att trycka in en andra boll (Jimmy var nära), men tröttheten var påtaglig. Hjärtat var uppe och vände i halsgropen ett par gånger under de fyra tilläggsminuterna. Bästa chansen fick generalsumparen från Ibrox, Naismith. Bollen över, och det tackar vi alldeles speciellt för.
Vi klarade det alltså. Makalöst. Just nu är jag stolt, glad, genomsyrad av en känsla av rättvisa och alldeles utmattad. Hatten av för alla spelare, men kanske särskilt för Filip Stenström. Inte för att han var överlägset bäste MFF:are, men för att han förmår stiga in och stå upp som han gör.
Nu då?
Vi är garanterade gruppspel. Blir vi utslagna i nästa omgång stiger vi ändå direkt in i Europa League-gruppspelet.
Lottningen till Champions League-playoff sker på fredag klockan 12. Har jag nu förstått UEFA:s tämligen komplexa rankingsystem rätt, kan vi dras mot något av de fem bäst rankade kvarvarande lagen i den så kallade ’Champions Route’ (där enbart mästarlag ingår – vi slipper alltså Arsenal, Bayern München och dylika omöjligheter – och där vi med vår låga UEFA-koefficient befinner oss på den undre seedningshalvan). Det skulle, med brasklappen att jag i hastigheten fattat något fel, innebära att vi kan vänta oss något av följande lag:
FC Köbenhavn. Vore onekligen ett möte präglat av en intressant laddning … men jag säger nej tack.
BATE Borisov. Kvalificerade sig för CL-gruppspel så sent som 2008, och lyckades där kryssa båda mötena mot Juventus. Säkert bättre än man tänker sig, men ändock: vitryskt motstånd känns inte oöverkomligt.
Maccabi Haifa. Israeler har vi slagit förut. Ser jag också som en motståndare hoppet skulle leva mot.
DInamo Zagreb. Kanske är jag märkt av de två bittra förlusterna mot Hajduk Split i slutet av nittiotalet, men kroatiskt motstånd känns tufft. Så helst inte, va?
Apoel Nicosia. 1986 slog vi Apollon Limassol med 6-0 i Cupvinnarcupen, efter bland annat två självmål av den Limassoliske mittbacken Elia. Jag är medveten om att cypriotisk fotboll rest ljusår sedan dess och att Apoel har en del utländska förstärkningar i sitt lag. Men omöjligt känns det inte.
Fredag lunch hänger vi alltså på uefa.com!
