MFF-Red Bull Salzburg 3-0: Jo. Vi kunde.
Det blir ett nytt gruppspel i Europa 2015*. Det var en sanslös, vansinnig, surrealistisk och fullständigt fantastisk föreställning, och en andra halvlek som var en pärs att beskåda. Men inte ens ett rött kort på Adu kunde hindra en ny hjältesaga från att präntas ner i historieböckerna. Vi gjorde det omöjliga och vann över Red Bull Salzburg med 3-0.
Först och främst, det måste sägas:
Detta är inte riktigt klokt.
Jag som alla andra hade såklart hoppats, jag hade glatts åt att både Sydsvenskan och Kvällsposten ryckts med i Åges upprop på presskonferensen häromdan och skrivit riktigt känsloladdade krönikor som förmedlade sammanhållning och mobilisering, och när klockan tickade mot halv nio, läktarna fylldes, sångerna skallade, vi hoppade (och vad gäller oss artrosstungna åldringar, knäböjde) för att vi älskar Malmö … då hoppades jag ännu mer.
Men det finns en nyansskillnad mellan att hoppas och att på realistiskt allvar tro. Jag trodde 2-0 skulle bli ett alltför jobbigt berg att bestiga, jag tänkte mig att det inte riktigt är rimligt att vi ska slå ut ett så bra lag som de österrikiska mästarna två år i rad. Och jag tänkte att det här ju är en säsong vi inte riktigt har marginalerna på vår sida. Men jag hade fel, och det är jag själaglad för. Vi snöt alla otäcka marginaler ur näsan och vi klättrade inte bara uppför kullen; vi stannade där uppe på toppen och fäktade med svett, hårt jobb, disciplin, kyla och lite tur undan hela högen av anstormande alpinister.
Men låt oss ta det från början. Vår uppställning var som antagits i förhandsspekulationerna:
Wiland - Tinnerholm, Arnason, Rasmus Bengtsson, Yotún - Rodic, Adu, Lewicki, Berget - Djurdjic, Rosenberg.
Salzburgs lag:
Stankovic - Schmitz, Miranda, Hinteregger, Ulmer - Berisha, Leitgeb, Keita, Atanga - Oberlin, Pires.
Första halvlek
Vi skulle angripa dem med allt vi har, men det var Red Bull som tog hand om taktpinnen. Redan efter en minut avslutade Keita just utanför, och även om Wiland nog hade kontroll kändes det inte helt riskfritt. Vi hade svårt att hålla i bollen, Salzburg fick betalt för sin press, vann boll och stormade fram med mycket folk. Och vi hade märkligt många passningar som tycktes slås med sulan på studsande boll - vilket ju sällan ger varken nån vidare fart eller precision på passningen. Men så, i den sjunde minuten, en boll från mittförsvaret (tror det var Arnason) som såg lite lös ut men hittade fram till en felvänd Rosenberg vid mittlinjen. Mackan vinklade briljant ut den mot en vänsterkantslöpande Berget, som slog en låg passning in mot straffområdet. Där ryckte sig Djurdjic ifrån Paolo Miranda och vinklade in 1-0 med vänstern. Ett mycket snyggt och knivskarpt effektivt omställningsmål.
Drömstart, men Salzburg verkade inte alltför störda. Pires var farligt framme några minuter senare, efter att bollen stulits från Arnason, men han såg dessbättre lite enbent högerfotad ut och försökte yttersidesvinkla den över Wiland - och vår målvakt klarade.
Istället vaskade vi fram en frispark i bra läge i 13:e. Rosenberg slog den hyfsat, men i muren och till hörna. Den togs av Rodic och möttes vid första stolpen av en framrusande och illa markerad Rosenberg. Och drömöppningen blev än mer osannolikt fantastiskt. Mindre än en kvart gången, och vi var ikapp.
Nu kom verkligheten lite ifatt Red Bull, och de såg rätt tagna ut en stund. De hade några hörnor och bollar runt och i vårt straffområde, men även vi hade ett par anfall som doftade löftesrikt. Lewicki sköt utanför. Och så var det nära på en hörna igen, när den nickades in i mitten av Berget och studsade över.
I 36:e blev Adu varnad - förmodligen inte för situationen det blev frispark på, utan för att han i sekvensen innan lagt armen om halsen på en motståndare. Frisparken krutades en bit utanför av Hinteregger.
Och så var det ju där med straffavblåsningar. Och såna som inte blir. I 38:e var det vi som kunde pusta ut. Då föll en Salzburgspelare över Arnasons ben. Möjligen lät den grekiske domaren bli att blåsa eftersom bollen rullade vidare till en helt fri Atanga (tror jag det var), som rullade den två millimeter utanför Wilands högra stolpe.
I mina anteckningar läser jag ”jobbigt nu …”. Och så en boll i djupet från Adu mot Berget. Vår norrman låg någon meter bakom Miranda, men jobbade och stressade - och den olycklige mittbacken slog undan bollen just framför sin målvakt och löst till höger. Hinteregger hade slutat springa och bollen rullade istället rakt i gapet på en ohotade Rodic. Som artigt tackade och förvaltade gåvan på bästa sätt. Han satte 3-0 i tom bur.
En helt vansinnig halvlek. Vi fick ju se en del makalöst på Stadion ifjol, men frågan är om inte detta var snäppet värre. Många Salzburg-anfall, ett par rejäla chanser för dem och en hel del nästan-lägen - men också en påfallande ineffektivitet från energidryckslagets sida. Och medan Malmö var anfallsmässigt distinkta på ett sätt vi inte riktigt sett i år, var också Red Bull märkligt okoncentrerade där bak. Sett till spelbilden var såklart 3-0 i överkant … men plötsligt fanns det där, det där flytet vi saknat alldeles för ofta i år.
Andra halvlek
Ett mer koncentrerat Red Bull tog nu över från start. Vi hade svårt att etablera något spel på deras planhalva, även om halvleken började på ett sätt som den optimistiske kunde tolka som ett gott omen: en alltför brant långboll slog i hörnflaggan och in på plan igen, och Mackan kunde intelligensspela sig till en hörna.
I 55:e gick Rodic av och ersattes av Carvalho. Vi gick ner på 5-3-2.
Tendensen var inte positiv, Red Bull ägde bollen och briljerade med snabbt passningsspel, vi var illa ute då och då - men det var sällan det brände till riktigt på allvar nere hos Wiland. En sådan gång var dock i 61:a, när vår målvakt halvmisslyckades med en utboxning. Fast i motsats till nere i Salzburg blev det nu ingen drömträff från Salzburghåll och bollen fastnade i vår försvarsmur.
I 64:e förvärrades läget radikalt. Adu hakade upp en motståndare bakifrån på mittplan och fick syna sitt andra gula. Sen blev det farligt direkt, men Wiland tippade över. Ett par minuter senare gick Djurdjic av och ersattes av Erdal. Markus Rosenberg fick stångas ensam på topp resten av matchen - även om framförallt Erdal och Berget stöttade med uppoffrande löpningar.
Av de sista 25 minns jag egentligen inte så mycket. Jag skulle nog beskriva mitt tillstånd som katatoniskt. Salzburg trummade på. Nästan-friläge i 70:e, Wiland avvärjde. Jättechans i 76:e efter inspel från vänster, bollen runt i straffområdet men sista skottet på en Malmöspelare. Mackan varnad i 82:a, skott just över vårt mål i 83:e. Och så, i 89:e, mer flipperspel i vårt straffområde slutade med att det (därifrån jag stod) var otäckt nära att bollen tog på Hinteregger och in. Men Wiland forsatte att limma allt som kom i hans väg.
Fyra tilläggsminuter. I den andra, Salzburgfrispark på vår vänsterkant. Salzburgs målvakt med uppe i straffområdet. Wiland fångade lyran, lugn som en filbunke och till synes helt obekymrad.
Tiden stod stilla. Efter någon eon eller två tittade domaren till sist på klockan. Och blåste. Det hade han annars inte gjort för särskilt mycket, inte åt något håll, under de sista tjugo.
Det är svårt att samla tankarna nu. Individuell spelarkritik? Ja, alla gjorde såklart allt vad man kan begära och mer därtill. Men Markus Rosenbergs rutin och smartness (han ordnade hinkvis med inkast och hörnor, avblåsningar som låter oss andas) är förstås ovärderliga egenskaper i en sån här match. Djurdjic öppnar matchen för oss med ett riktigt målskyttsmål. Rodic aktiv och även han målskytt. Och så minns man slitet på mittfältet, Lewickis vunna närkamper, Bergets storstilade insats, hans löpande och slit, som ju faktiskt ligger bakom två av våra mål. Adu var bättre än jag sett honom på länge, även om hans insats förstås skyms av utvisningen. Erdal löper som en … ja, någon som löper väldigt mycket, när han kommer in.
Och så backlinjen, då. Arnason hamnar i tidsnöd då och då, men tar inga fångar. Rasmus Bengtsson lugn och stabil. Anton plötsligt den internationelle Tinnerholm igen. Och inga kompromisser eller duttande från våra sydamerikaner - Yotún var faktiskt den som mot slutet lyckades limma fast bollen uppe på Red Bulls planhalva några gånger.
I målet, Wiland. Inga returer, inget trams. Prickfri.
Jag måste också skriva Åges namn. Åge. Nu kom den. Hans fullträff.
Säkert finns det mer att anmärka på. På uefa.com ser jag att vi förlorat skottstatistiken med 6-15. Sifforna lyder 8-25 om man räknar med blockerade avslut. Jag hittar ingen bollinnehavsprocent, men om jag säger 30-70 i andra halvlek är jag förmodligen snäll mot oss.
Om jag för en sekund stiger ur den bubbla jag just nu befinner mig i inser jag att det är rätt osannolikt att en match med det här utseendet slutar 3-0. Men strunt i det. Att laget, denna säsong när det mesta bara är motigt och gnissligt, kunde resa sig, bäras av Hexenkessel 2.0, trots ett rött kort och en riktigt bollskicklig motståndare, och jobba hem det här.
Vi fick en något-att-berätta-för-barnbarnen-upplevelse till.
Tack, Malmö FF. Tack för att ni låter mig vara med om sånt här.
Jag älskar min klubb.
------
Tittar jag nu i hastigheten rätt på de andra matcherna kan vi dra Basel, Celtic, Apoel Nicosia, BATE Borisov eller Dinamo Zagreb i lottningen på fredag. Jag säger kraftigt nej tack till Basel. Alla de andra är såklart också svåra. Men omöjligt, det är det just nu inte mycket som känns, inte just i afton.
* Skulle vi ändå åka ur i CL-playoff får vi trösta oss med Europa League-gruppspel.
Jag säger så här: Vi är redan vinnare.