MFF – Union Berlin 0-1: Värre än bara noll poäng
Elva mot tio i en hel halvlek. Det hjälpte inte. Bundesligaledarna imponerade sannerligen inte spelmässigt, men de kontrade in ett enkelt mål och lät sin betongmauer där bak göra resten. Fast framförallt var detta en match som förmörkades av ett långt spelavbrott.
I media har det kunnat spåras en viss bävan inför den här matchen. Kanske inte så mycket kring det som skulle ske på planen, utan snarare relaterat till det faktum att en stor mängd berlinare – vissa utan matchbiljett – var på ingång. Själv gick jag i vanlig ordning och lunchade på Lilla Torg, och där var det fullt med tyskar. Många med trivselvikt, till synes inte lika många modeintresserade – men lugnt. Och när jag cyklade förbi vid femtiden var torget skräpigt, men tomt och tyst. Det skulle bli mycket tristare på stadion. Oändligt mycket tristare. När detta skrives är det nån timme sedan slutsignalen gick. Jag vet inte om det är, som man säger, stök på stan. Men det här var en match vars tråkighet går långt, långt bortom resultat. Låt oss ta det från början.
Lasse Nielsens huvudskada från slutet av Hammarbymatchen var uppenbarligen värre än vad som hittills framgått, för han fanns inte ens med i truppen. Halv mittbackskris och uppenbarligen inget större förtroende för Matej Chalus, så Malmö FF möblerade om och ställde upp 3-5-2, eller 5-3-2, så här:
Diawara – Beijmo, Hadzikadunic, Lewicki – Ceesay, Rakip, Hugo Larsson, Christiansen, Martin Olsson – Berget, Kiese Thelin.
Tyskarnas lag:
Rönnow – Knoche, Doekhi, Diogo Leite – Trimmel, Khedira (nej, inte Sami), Haberer, Schäfer, Ryerson – Siebatcheu, Becker.
Första halvlek
Det började oroväckande. Den väldige Siebatcheu flyttade enkelt på Dennis och Union vaskade direkt fram en hörna. Men ganska omedelbart såg det annorlunda ut. På ett ganska bra vis. Bollinnehavet stod vi för, vi rullade runt, tyskarna tycktes nöjda med att täppa till sin egen planhalva. Och några chansyngel uppstod: Berget avslutade efter ett fint anfall, men var i obalans och kom snett till bollen som gick skyhögt över. Cessay hade även han ett läge, lite slumpens skördar efter att Christiansen egentligen fått felträff på sin passning, men målvakten klarade utan större bekymmer. Allra närmast kom kanske Dennis Hadzikadunic, som när han såg att målvakts-Rönnow väntade sig en boll ut mot vänster provade skott från bara några meter framför mittcirkeln. Rönnow såg faktiskt ut att halka till, men inte tillräckligt. Han hann in i mitten och skopade upp bollen.
Slutkvarten blev det mer Union. Ismael fick göra sin första räddning och Haberer sköt just över efter ett inlägg. Tyskarnas klassiska Tipsextra-anfallspar – en nickskarvande jätte och en pilsnabb sprinter – firade vissa triumfer. Erdal Rakip tvingades till en något billig varning i 42:a.
Men halvleken skulle ändå sluta i dur. Nummer 13, Schäfer, fumlade med bollen som sisteman vid mittlinjen, Christiansen stal den och Schäfer rev ner vår kapten. Solklart rött, sekunderna innan pausvisslan.
Så vad säger man då? Jag följer inte Bundesliga direkt, men jo, jag hade noterat det där att Union äger bollen minst av alla Bundesligalag och att de spelar rakt, direkt och okomplicerat. Disciplinerat försvarsspel, vinn bollen, och så snabbt till avslut. Men att vi tilläts ha initiativ och bollinnehav på det viset vi faktiskt fick överraskade i alla fall mig. De stod också för en del tekniska misstag och tycktes ganska ofta nöjda med att bara tjonga bollen framåt. Visst, de hade sammantaget något hetare avslut och de hade tämligen effektivt stoppat oss från att skapa rejäla målchanser. Men det var en jämn halvlek. Såg knappast ut som om det var ledaren av Bundesliga – typ världens tredje bästa liga? – mot fyran i allsvenskan.
Andra halvlek
En man mer och högre tuppkam på MFF i inledningen av andra halvlek. Ceesay kom fram på sin kant ett par gånger och i 53:e spelade han fram till vårt dittills bästa läge: snett inåt bakåt mot Christiansen, som mötte direkt. Bra träff, men tyvärr lite för mycket rakt på Rönnow som klarade till hörna.
Så gick det ett par minuter. Sen landade en fyrverkeripjäs avfyrad från Union Berlin-kortsidan långt ute på mittplan. Sen kom en till. Och sen en till. Och sen riktades två pjäser upp mot läktarna på bortasektionens högra sida. Till sist detonerade en kraftigare sak nere vid högerkantens hörnflagga. Det kastades saker mot polis och vakter och domaren avbröt matchen.
Vet inte vad jag ska säga. Jag förstår inte. Obegripligt. Jag läser nu vid hemkomst att Hareide rasar, och jag ser också att Union Berlin-folk är upprörda (”det är oacceptabelt”, tycker tydligen klubbpresidenten).
Och när spelarna varit ute några minuter kastades också en bengal in från vår ståplats. Efter det som hänt. Som om det liksom inte räckte, som för att säga ”vi kan också”. Eller, ja, vad vet jag om skälen bakom. Nånstans finns det säkert nån som tyckte det var fullt rimligt och en riktigt god idé att slänga in nåt. Men hursomhelst, man skäms. Det är så löjligt. Fjöntet. Både skrattretande tramsigt och djupt tragiskt. Våra läktare splittrades, sjungande sitt skanderade "ut med packet" och några maskerade ynglingar längst fram på ståplats gestikulerade upp. Efter några minuter drogs ”Vi älskar Malmö” igång från ståplats, men få hakade på. Den arga mannen snett bakom mig, han som så ofta far ut i ibland roliga, ibland väldigt ilskna, tirader mot domare (emellanåt förståeligt) och våra egna spelare (nej, här tycker jag han tar i för mycket), svarade med att gasta ”JAMEN VISA DET DÅ!!!”. Aldrig förr har jag så innerligt hållit med honom.
Jag gissar att en allsvensk match under de här förutsättningarna hade brutits för gott. Men det tog nånstans runt en halvtimme, och sen var det igång igen. Och i 63:e fick vi vår stora chans: bollen lyckades tråcklas fram i mitten och Martin Olsson, som löpte in en del från sin kant, var plötsligt sopren mitt framför mål. Han tvekade, och avslutade till sist mitt på målvakten. Svårt att inte haspla ur sig den enkla sanningen om att ifall man ska få med sig nånting från såna här matcher, då måste den här typen av chanser sitta.
Strax efter gick Berget ut, tydligen med känning. Han ersattes av Ola Toivonen.
Halvvägs in i halvleken hände det tyskarna gissningsvis väntat och hoppats på. Lewicki spelade fel från mittplan, bollen fångades upp och slogs enkelt fram i djupet mot den snabbe Sheraldo Becker, som sprintade ifrån Lewicki och lade in bollen i Diawaras högra hörn. Ett simpelt mål, i ordets alla bemärkelser.
Efter målet följde Malmös sämsta tio minuter i matchen. Inte mycket stämde, och Union var inte alldeles långt ifrån ett andra mål. Frisparkar skänktes bort och blev farliga, men tyskarnas nickavslut var märkligt svaga.
Åge provade med ett dubbelbyte i 80:e: in med Zeidan och Sejdiu, ut med Hugo och Ceesay.
Det blev lite bättre. Bollen kom åtminstone in i Unions straffområde några gånger. Men riktigt nära var det aldrig. 0-1 och ny förlust.
Vi gör en hyfsad match. Står upp fysiskt. Berget löper och vinner en del dueller, Christiansen känns pigg, och den nykomponerade trebackslinjen klarar sig trots allt relativt väl – även om tyskarna mer sällan än väntat satte dem på några jättebesvärliga prov. Men mot ett starkt, uppställt försvar som det här … känslan är ju att kvaliteten som krävs för att bryta ner det inte riktigt är där. Det rullas runt där bak, många enkla passningar och få svåra, och vi har svårt att etablera spel längre fram än runt mittlinjen. Kiese Thelin har en tung dag på topp, och Toivonen-bytet ger ingen effekt.
Men som sagt ovan, ikväll är det mer än resultatet, och att vi är fast förankrade i botten av vår Europa League-grupp, som är trist. Det är den där känslan som poppat upp då och då genom åren; att det är oförsvarbart att människor runt fotbollen beter sig och kräver samhällsresurser på det sätt som de gör. Det kan inte gå till så här.
God natt.
