MFF – Varberg 3-0: Tre välbehövliga poäng
En svajig första halvlek följdes av en fin andra. Det räckte för att bärga tre både välbehövliga och välförtjänta poäng.
Det är blåsigt i Malmö just nu. Bokstavligen, för sommaren tycks ha tagit paus och jag stirrar just nu ut genom mitt fönster mot en ganska gråmulen och kulen dag. Men det har även blåst kring vårt fotbollslag. Och det rejält. Vi var förmodligen många som trodde att vårens skadebonanza och ett läkande juniuppehåll skulle följas av en rivstart. Istället har vi fått se knappa vinster mot HIF och Vikingur, samt en förlust mot Sundsvall. Och, framförallt och det som är mest oroande, ett spel som känts allmänt osynkat.
Så min känsla var inte särskilt god inför dagens match. Ett pressat Malmö FF mot ett fysiskt, spelsystemlojalt och hårt arbetande Varberg; ett lag som tycks stormtrivas i rollen som oglamorös underdog. Jocke Persson ställde upp sitt lag så här:
Fredrik Andersson – Gideon Mensah, Jon Birkfeldt, Oliver Stanisic, Anton Liljenbäck – André Boman, Luke Le Roux – Oliver Alfonsi, Des Kunst, Eilton Junior – Robin Simovic.
Mitt i all oro, ett par humörhöjare innan avspark: vi i publiken fick applådera Sören Rieks, som fortfarande inte var kurant nog för att återfinnas i dagens matchtrupp, åt 200 matcher i MFF-tröjan. Dessutom presenterades Moustafa Zeidan och Mahamé Siby.
Inte heller Dennis Hadzikadunic eller Jonas Knudsen var med i truppen. Milos Milojevic mönstrade en 3-5-2-startelva som såg ut så här:
Dahlin – Lasse Nielsen, Moisander, Martin Olsson – Beijmo, Rakip, Peña, Hugo Larsson, Berget – Birmancevic, Kiese Thelin.
Första halvlek
Vi förlorade uppenbarligen slantsinglingen och började mot fel håll – dvs, mot klacken. Men vi började bra och tog inledningsvis hand om initiativet, dock utan att skapa några riktiga målchanser. Varberg hade svårt att få ihop något ordnat spel – när tillfällen bjöds klabbade man bort dem, som till exempel när Oliver Afonsi kom till ett halvt friläge från halva plan. Han blev då upphunnen av Beijmo och sprang ut med bollen.
Sergio Peña var navet i Malmös spel. Efter en halvtimme brände det till på allvar. Vår peruans skruvade djupledsboll ledde via Birmancevic till ett friläge för Kiese Thelin, som inte fick riktig fart på avslutet. Fredrik Andersson klarade.
Ett par minuter senare lade sig Erdal Rakip ner på planen för andra gången på kort tid. Han steg av med lindat knä och ersattes av Anders Christiansen.
Mot slutet av halvleken blev spelet öppnare och mer böljande. Varberg vaskade plötsligt fram ett par jättechanser: en nick från en alldeles för fri Afonsi som blockades av Moisander, och ett skott av den typ som brukar kallas fräsande från Eilton Junior.
Vi hade också en del. Beijmo lade fint upp för Christiansen, som dessvärre gjorde ett ungefär likadant hål i luften som innan 1-0-målet mot Vikingur. Fast nu fanns det då ingen Martin Olsson bakom. Christiansen sprintade också fram efter bollvinst på mittplan men tycktes inte riktigt kunna välja mellan alla de storfina alternativ som fanns – tokren Beijmo till höger? Birmancevic till vänster? – och fastnade istället med bollen nånstans runt straffpunkten.
Första halvlek skulle just till att summeras då Jo Inge Berget bröt in från sin kant, tog sig framför och tryckte undan Mensah – och revs ner. Straff i den sista övertidsminuten.
Berget struntade i klyschan/sanningen som säger att en fälld spelare inte ska ta straffen själv. Han verkade istället luta sig mot att han är vår formstarkaste spelare just nu, stegade fram och lade bollen alldeles intill Fredrik Anderssons vänstra stolpe. Vår gamle andremålvakt gick visserligen åt rätt håll, men straffen var för välplacerad.
En suck av lättnad efter en halvlek som präglades av en viss krampaktighet. Med tanke på de senaste matcherna är det förstås lätt att läsa in för mycket, men långa stunder av självklart flyt i spelet bjöds det knappast på. Vi hade problem att spela oss ur Varbergs press och att hitta fram till avslutslägen. Positivt i alla fall att vi mera sällan släppte till dessa oceaner av plats på mittplan, som var så jobbiga att se mot HIF och Vikingur.
Andra halvlek
Genast bättre! Under första halvlek hade Hugo Larsson mest trampat vatten och knappt synts till. Nu hittade han ytor bakom både Varbergs förstapress och mittfält, och hade på den andra halvlekens första fem minuterna skapat mer och varit mer delaktig än under hela första.
Vi kontrollerade händelserna. Bortsett från ett långskott från Jon Birkfeldt hade Varberg … intet. Och i 64:e kom det då helt rättmätiga 2-0-målet. Berget rullade fram till Christiansen som avancerade mot en fallande backlinje, som dittills varit så duktig på att blocka, och avlossade en högerkanon just utanför straffområdeslinjen. Bollen togs tacksamt och glatt emot av nätmaskorna just nedanför Anderssons högra kryss.
Varberg svarade med att byta fyra spelare. Det hade de inte så mycket för, för direkt efter borde varit 3-0: Hugo Larsson serverade Birmancevic, som från nära håll drog bollen över.
Även vi bytte. I 70:e ersattes Kiese Thelin och Berget av Sejdiu och Toivonen. Matchen puttrade på, vi var i fortsatt kontroll och Varberg kom ingenstans. Eric Larsson bytte av Beijmo i 86:e, och serverade per omgående en fin djupledsboll mot den ständigt löpande Birmancevic. Han vek inåt och sköt med vänstran, och precis som vid alla hans tidigare skottförsök den här matchen fick han se det blockat. Men den här gången gick bollen via ett försvarsben i en båge över Andersson – och in i mål. Ett turmål i slutminuterna alltså, det är man sannerligen inte bortskämd med. Matchen var förstås vunnen.
Efter slutsignalen förärades Johan Dahlin en tröja med nummer 100 på ryggen. Så många gånger har han nämligen hållit nollan i allsvenskan. Som en extra hedersbetygelse fick han därför leda allsången från podiet framför ståplats.
Sammanfattningsvis, en solid andra halvlek. Det var väldigt efterlängtat. Vi vinner helt rättvist.
Och! Med detta har vi numera allsvensk plusstatistik på Varbergs BoIS – två vinster, två kryss och en förlust på de fem mötena.
