Malmö FF - Jönköpings Södra
Sista halmstrået: - Attack!
25 Oktober, 1854, Krim. Slaget om Balaklava. Cardigans lätta kavalleribrigad får den omöjliga uppgiften; att attackera det turkiska artilleriet i andra ändan av dalgången.
Turkarna var nedgrävda och hade dessutom besatt åsarna på varje sida om dalen. En attack innebar alltså ett 1,5 km långt gatlopp under eld från bägge sidor, rakt in i en mur
av kanoner. Ändå gick engelsmännen till attack. Dom hade missförstått ordern, och deras stolthet förbjöd dem att ifrågasätta den. Inom loppet av några minuter slaktades den lättabrigaden. Av 673 man kom 198 tillbaks. De flesta sårade.
På måndag vill jag se samma inställning. Tre poäng och vi är med i guldstriden på riktigt igen. Förlust, ja då. Nä. Det tänker vi inte. Vi har vår stolthet att tänka på.
Men varför i hela friden söka en metafor i ett totalt misslyckat 150-år gammalt anfall? Till häst på köpet. Jo, för Cardigan och det lätta kavalleriet levde efter en enda devis: - Attack! De visste att med rätt förutsättningar, var deras teknik, deras sätt att strida, överlägsen
varje tänkbar fiende. Om de bara attackerade.
Fyra år på raken har vårt försvarsspel firat triumfer på Stockholm stadion. Snyggast och mest överlägset var det förra året, då Djurgården fortfarande leddes av Zoran Lukic. Då visste vi hur vi skulle neutralisera dem, låsa dem, tvinga dem till misstag och sedan skoningslöst utnyttja att backlinjen var deras svagaste lagdel.
Sedan dess har Jonevret tagit över tränarrollen. En man som framstår som extremt sympatisk. Varje gång han uttalar sig känns det klokt och genomtänkt. Han verkar lugn och balanserad. Och han verkar ha ett mycket gott analytiskt sinnelag. I våras körde dom över oss på vår hemmaplan, mycket tack vare Jonevrets disponering av sina trupper. Det
hette att han överraskade oss. Kommer vi upp till Stadion och tänker spela som vi gjort förr om åren, lär det inte överraska. Istället krävs det full attack. Trots att det är bortaplan, trots att det är Djurgården som är serieledare, trots tidigare års taktiska triumfer.
Trots att det kanske strider mot bättre vetande.
Vi måste ta tag i den där taktpinnen det tjatas om direkt, och sen bara trumma på. (Hur man nu kan trumma med en taktpinne.) Och skulle varje spelare vi har i laget för en gångs skull nå upp till den nivå vi vet att de har, så är vi bättre. Vi vet det, Djurgårdarna vet det, spelarna vet det. Men nu är det ju inte så enkelt. Vi har redan underpresterat i flera viktiga matcher denna säsongen. Mot Rosenborg borta, i premiären mot IFK Göteborg, mot Häcken i cupen och så naturligtvis bortamatchen i Schweiz.
Att se någon annan än Djurgården som favoriter till såväl serieguldet som i mötet mot Malmö är naturligtvis omöjligt. Just därför tror jag vi vinner. Vi har nämligen utvecklat den otrevliga vanan att vara bäst när vi är nederlagstippade. Varför vi måste slåss ur underläge vet jag inte. Det har snackats mycket om att Malmö skulle ha många spelare med
vinnarskalle. Men vi verkar inte vara något vidare på att utnyttja det. Det pratas om Asper och Daniel som surar ihop t o m om de förlorar ett parti luffarschack. Men likt förbannat förlorar dom ju det där partiet luffarschack, eller hur? Riktig vinnarskalle borde ju utnyttjas till att vinna matcherna. Och där är vi inte i år. Inte än. Men det behövs inte mot Djurgården. I den matchen får vi trist nog slåss ur underläge.
Precis som Cardigans lätta brigad. Det gick åt helvete för dem. Å andra sidan var den attacken bara en del av hela slaget vid Balaklava. Slaget som sådant slutade med en mycket knapp engelsk seger. Och hela Krimkriget vann man också till sist.
Attack!
