If you can't take the heat, get out of the kitchen?
Ok, det var det. Vi är inte bättre än så här. Vi vinner inte guld i år. Och vad tänker just du göra åt det?
Jag vet inte hur det känns att dö, men visst hör man talas om att människor som har lidit av en sjukdom länge har ett leende på läpparna när de inser att deras tid slutligen är kommen? Så känns det idag. Vi är ett slaget lag - allsvenskan är död för oss. Och jag kan äntligen andas ut. Inga fler förbannade "tänk om..."-kalkyler och inget mer lidande.
Innebär det att jag älskar klubben mindre för det? Innebär detta att jag skiter i resten av säsongen, även om den är körd?
Glöm det. Jag dör inte.
Vad Malmö FF behöver minst av allt just nu är en fortsättning på Thun-effekten; den där folk skiter i att gå på match, den där folk tycker att hela föreningen från spelare till ordförande stinker, den där folk lovar dyrt och heligt att aldrig mer bry sig om MFF, den där fans tar ut sin ilska på varandra med billiga påhopp.
Nej, det är inte lika kul med fotboll alltid. Ibland går det dåligt och ibland går det bra. Ibland förlorar man, ibland viner man och ibland drabbas man av det antiklimax som ett oavgjort resultat innebär. Det behövs kanske till och med ibland perioder av pisstillvaro för att få känslan av total eufori när det går riktigt bra?
Ni som inte skriver under på ovan vet inte vad det är ni har gett er in på. Det här är fotboll. Och egentligen skiljer sig fotbollen ganska så lite från övriga livet - glädje grumlas med sorg, tristess kryddas plötsligt med solsken - och hat och kärlek går sida vid sida. Men livet måste få levas, även i motgång, precis som just du måste fatta att du älskar Malmö FF lika mycket idag och imorgon som för elva månader sedan.
Faktum är att vi har rätt mycket delaktighet i den här jävla föreningens framtid. Sviker vi nu, så är risken mångdubbelt multiplicerad för att det kommer gå ännu käpprättare åt helvete framöver. Det är dina och mina biljettkronor som betalar lönepengar, det är ditt och mitt intresse som gör att sponsorerna vill synas på malmötröjan och det är publiksnittet på 20.000 från ifjor som dragit ur Ilmars tumme ur rumpan.
Jag tänker inte missa en enda match till den här säsongen, jag tänker inte okynnesgapa på de i klubben som har delansvar för årets misslyckande och jag tänker inte gå in i gräl med mina MFF-kamrater, bara för att allt känns skit just nu. Icke. Är vi AIK eller Malmö FF?
Det här är inte min bästa krönika hittills; den är kort, osammanhängande och är skriven i affekt i en kaffepaus en dag där HIF:are verkar hitta alla möjliga och omöjliga anledningar för att komma förbi mitt skrivbord.
Men det kanske är min viktigaste. Det är fanimej nu eller aldrig. Vi står inför ett oerhört viktigt vägskäl, nu när Malmö för första gången sedan 1999 inte ser ett uppenbart ljus i tunneln. Vad tänker du göra åt det?
Vi syns på derbyt.
