Camp Kebab Revisited - Dag 1
Det är dagen efter förlusten mot Djurgården. Ett stukat lag är på väg mot förlorarnas turnering; UEFA-cupen.
Det känns passande på något vis. Ingen Daniel (avstängd), ingen Ofere (ej spelklar) och ingen Jari (fortfarande skadad). Vad kan man göra som supporter? Ge upp? Man får aldrig ge upp. Aldrig. Någonsin. Så: vad göra? Skriva debila insändare till Sydsvenskan om att allt och alla måste avgå? Visst, om man tror att det hjälper. Skita i att se resten av säsongen? Visst, om man började gå på MFF 2001. Eller så kan man knyta näven, stå upp för laget man älskar och ta alla hätska debatter efter allsvenskans avslutning.
Det är viktigt med sjukdomsinsikt. Att man vet vad som fattas en. Det är det som skiljer neurosen från psykosen. Och jag tycker inte att Malmö FF svävar i okunnighet om sina krämpor. Prahl är smärtsamt medveten om hur illa laget har presterat. Spelarna själva lider. Och styrelsen har ju deklarerat utåt att året har varit ett misslyckande så här långt. Det viktigaste nu är inte – vad än insändarsidorna i pressen säger – att sparka så många som möjligt. Det viktigaste är att lära sig av misstagen så att de inte görs om nästa år.
När jag anländer till Kastrup tidigt på morgonen så hittar jag laget i incheckningskön. Prahl är defensiv när han ser mig; närmast urskuldande. Han säger: ”Ernst; trevligt att ses”. Och tillägger: ”Men det är väl knappast så du känner det?”. Varför skulle jag inte det? Tror han att jag också är del av pöbeln? Att jag ska svära och skrika så fort jag ser honom?
Jag sitter med Lee mellan Köpenhamn och Zürich. Han är inne på sin fjärde Dan Brown-bok; jag förklarar mycket ingående att jag hatar allt som har med Da Vinci-koder, änglar och demoner att göra. Kortgänget är reducerat till tre: Tomas, Asper och Jon Inge. Jag frågar om de saknar Skoog. ”Jodå”, säger Tomas, ”när han är med vet man att man själv inte förlorar”. Jag berömmer Jon Inge för att han var matchens behållning med sin ilska över Fredrik Stenmans filmande som ju orsakade gult kort på Jon Inge. Han skrattar: ”jag blev Kalle Anka-arg, hoppade upp och ner och fäktade med armarna”.
På Zürichs flygplats pratar jag med Prahl om att säsongen faktiskt fortfarande går att rädda: vinst mot HIF i derbyt förlåter mycket och en plats i UEFA-cupens gruppspel hade varit tjockt nice. Dessutom finns fortfarande chansen att IFK Malmö åker ner en serie. Patrik Johansson smyglyssnar och säger: ”Arbetet med att IFK skulle ner flera serier påbörjade jag för flera år sedan”. Sen skrattar han. Jag påpekar för Prahl att det faktiskt inte heller är kört i allsvenskan. Prahl konstaterar kallt att Djurgården inte tappar ett åttapoängsförsprång. Jag vidhåller: det är inte kört. Prahl tvekar. Jag vidhåller. Vi enas om att ”it ain’t over ’til the fat lady sings!”.
Malmö FF åker hit med en artonmannatrupp. Baxter, Asper, Elanga, Persson, Holgersson, Höiland, Kouakou, Abelsson, Safari, Mattisson, Anders Andersson, Osmanovski, Olsson, Barlay, Pode, Bech, Lawan, Alves. Man tror kanske att stämningen skulle vara dålig i en trupp som haft en så pass medioker säsong som vi. Men det är den inte. Många är besvikna; men inga är nedslagna. Alla ser framåt.
Vad ska vi göra då? Ny tränare? Ny styrelse? Nya spelare? Jag tror inte att det är rätt medicin. Jag påminner mig Sir Alex Fergusons karriär i Man Ure. Det tog sex år innan han vann sin första serieseger. Sex år! Efter det tredje året tillverkade fansen banderoller som hängde runt Old Trafford. ”Three years of excuses. Ta-ra Fergie!”. Men styrelsen var iskall. Man visste att man hade rätt tränare. Man tillät honom att misslyckas. Man köpte spelare tills en bra trupp var formad. Sen dominerade man Premier League i tio år. Jo, jag skulle vilja behålla den tränarstab vi har nu. Men det är jag väl nästan ensam om i denna fartblinda tid vi lever i.
Det vore naturligtvis att sticka huvudet i sanden att förneka att vi har problem som måste lösas. Vi har inte lyckats i sommarens värvningskarusell. När andra har köpt kvalitetsspelare i god tid så har vi panikvärvat okända förmågor. Behövs det någon annan människa där? Någon som hjälper till? Hasse Borg är tveklöst Sveriges bästa spelarförsäljare, men har inte riktigt lyckats på samma vis när det kommer till inköp. Samtidigt ska man ha klart för sig det som Patrik Andersson sa på avtackningsträffen med MFF Support på S:t Gertrud: ”Vi erbjuder ett bra kontrakt, fin lön, signing fee, ett mästerskap att försvara, Champions League-kval, en ny arena på väg att byggas, Sveriges högsta publiksnitt och de bästa supportrarna, och spelare är inte intresserade; man drar hellre till Norge eller Danmark och spelar i ett bottenlag. Vad ska man göra då?”.
Mellan Zürich och Istanbul sitter jag bredvid Yksel. Vi pratar om Malmö som stad, att hans familj och jag och min familj bor nära varandra. Han berättar om sitt turkmakedonska ursprung och hur hans far kom till Sverige vid sjutton års ålder. Sen snackar vi om den senaste tidens våldsbrott i Malmö och enas om att dessa småungar behöver ett rejält kok stryk. Allt var bättre förr. Vi är griniga gamla gubbar, bägge två.
När vi anländer till Istanbul så är det turkkaos. Jon Inge och Lee måste fixa visum på plats; de är från länder utanför EU. Till Afonso och våra afrikaner har sådant ordnats på hemmaplan. Sen är det extrema köer. Prahl berättar en story om när Halmstad var i Dubai och Stig Nilsson kastade sig över disken och skrek ”swedish champions” och hur dom fick dra ut honom. Allt för att kön tydligen gick aningen för långsamt. När vi sen kommer ut till den väntande bussen så är där en hord av mediafolk som står startberedda. Och alla vill intervjua Mattias Asper. Han är fortfarande mycket omtyckt här. Jag frågar honom efteråt vad de vill veta. ”Vem som är favoriter, hur jag kände för att komma tillbaka hit, vem som kommer att vinna… det vanliga”. Han spelade i Besiktas i fem månader och bodde i en stor lägenhet nära stadion.
Förresten: kodordet för whisky i MFF:s ledarstab är ”Stuttgart”. Varför? Ingen aning. Men jag tänker ta reda på det.
Hotellet är överdådigt i sin smaklöshet. Pråligt guld och tjocka tyska turister överallt. Efter en lätt gemensam lunch är det löpning i parken, sedan lättare styrke- och smidighetsträning i hotellets gym. Jag sätter mig och skriver. På teven visar en av de drygt femtio kanalerna höjdpunkter från Västtyskland-Sverige från VM 1974. Bosse tågar in först av alla i svenska laget. Gud vad ståtlig han är! Prahl håller förresten ett brandtal till lunchen. Han manar på spelarna. Säger: ”Jag tänker inte lägga mig ner och dö. Det är många viktiga matcher kvar. Och det är en förmån att få spela en sådan här match inför fullsatta läktare i Turkiet”.
Glenn kollar på en Chris Rock-DVD på sin medhavda dator på planet ner. Lee kollar på Simpson-avsnitt på sin. Fan! Jag måste också skaffa en sådan bra bärbar dator. Den jag har – och skriver detta på – är ju äldre än katedralen i Strasbourg. Kortgänget är ånyo fulltaligt: Abelsson är med. En kvinna spiller Coca Cola över Bosse Nilssons MFF-kavaj. Hon lämnar sitt visitkort så att han kan skicka fakturan. Yksel somnar. Greger är sur på Prahl för att han missar matcher med Härslöv. Det handlar om en omläggning av träningarna eller nåt – jag lyssnar bara med ett öra – och med bara tre matcher kvar leder Härslöv sin serie med två poäng!
Tycker ni att jag skriver lite för lite om Joseph Elangas bilaffärer? Eller räcker det med att kvällspressen är nerlusad med moralkärringar som ondgör sig över detta oerhörda? För övrigt så lämnade en av ledarna i MFF träningen i söndags just före Joseph; då satt Aftonbladets fotograf och reporter i buskarna och väntade på att Joseph skulle köra eller bli körd. Sånt beteende är osunt, man kallar dom för stalkers och det går att utdöma dagsböter och besöksförbud. Ledaren i Malmö FF vinkade till journalisterna; de vinkade inte tillbaka utan försökte gömma sig ännu mer. För övrigt så smyger Josephs agent, Mr Tumultu som han väl numera kallas, omkring här på hotellet. Innan ikväll läxade han upp de närvarande sportjournalisterna. Jag smet iväg; orkade inte lyssna.
På planet sitter det två snubbar längst bak. De kommer fram till mig och undrar vad vi är för några. Jag förklarar att det är Malmö FF, ett fotbollslag från Sverige, på väg till Turkiet för att möta Besiktas i UEFA-cupen. De blir mycket uppspelta. Klart att de känner till Malmö FF. Europacupfinal, Patrik Andersson, Zlatan. Den ene, en fransman, säger: ”This is very exciting for me!”. Ute i Europa talar man om Malmö etc. Många härnere önskar oss förresten lycka till. Ofta förklarar de efteråt att de är Galatasaray- eller Fenerbahce-fans.
Under den sena middagen förs ett samtal kring ledarbordet om sportjournalistik. Vad som sägs där ska nog förbli hemligt. Inte många snälla ord. Jag är en av de som kritiserar hårdast. Sportjournalistiken lider av en allvarlig störning: att den som skriver inte tillåts gilla ett lag; han eller hon ska vara allmänt intresserad av fotboll men aldrig ha ett favoritlag. Man undrar hur dessa människor kom att börja älska fotboll? Jämför gärna med nöjes- eller ekonomijournalistik för att förstå hur ytterligt fånigt detta är.
