Men För Fan... så bra!
"Malmö FF gjorde vad man inte gjorde mot Thun: spelade som ett lag, spelade för varandra, spelade efter sina resurser; alla kan känna stolthet över sin insats i kväll."
Men För Fan!
Kommer ni ihåg Aftonbladets rubrik efter matchen mot FC Thun? I svart som om en nationell tragedi hade utspelats i Bern. Åh, som jag längtar till i morgon. Vad ska rubrikmakarna nu hitta på? Nu blir det till att jobba i natt, när det ska bytas ut rubriken som säkert redan var färdig, Men För Fan, del 2. Eller nåt.
Egentligen borde jag inte bry mig om det, vi borde inte bry oss om det. Att media inte gillar oss. Mats Olsson är tillbaka och skrev såhär i tisdags:
”Man glömmer lätt i Malmö att det efterlängtade guldet kom på grund av en tveksam straffspark på Malmö stadion och en Kalle Svensson-fällning av Markus Rosenberg på Örjans vall i Halmstad i sista omgången i fjol.”
Jag hyser stor respekt för Mats Olsson. Mycket på grund av att han redan tidigt tog Zlatan under sina vingars skydd, när de manliga sportjournalisterna i medelåldern (Ralf, Majlard med flera, med flera; ni känner till sorten) vältrade sig i sitt Rosengård-psykologiserande. Mats har haft en lång time-out. Han var tillbaka i tisdags och skrev bland annat det ovan. Jag har för mig att han en gång sa att det lag som har flest poäng vinner rättvist, eller om det var att resultatet aldrig ljuger. Detta gäller inte MFF i media. När vi vann förra året berodde det alltså på en tveksamt dömd straff samt att Markus Rosenberg blev helt schysst tacklad av en IFK-back. Inte att vi hade flest poäng. Trodde Mats Olsson var större än så. Tydligen inte.
Därför är det så skönt med en seger som den idag. Det nickmålet sände signaler hem hela vägen från Istanbul till Sverige att totalt jävla värdelösa är inte Malmö FF. Det var inte många som trodde på laget, ej heller vi supportrar kanske. Vi hoppades naturligtvis, men innerst inne… Själv sa jag innan match att blir det en acceptabel förlust så är jag nöjd. Det var ändå Besiktas vi skulle möta. Som värvade Kleberson från Manchester United. MFF värvade Kouakou från ett norskt superettanlag. Så förlåt mig för att jag tvivlade.
Malmö FF gjorde vad man inte gjorde mot Thun: spelade som ett lag, spelade för varandra, spelade efter sina resurser; alla kan känna stolthet över sin insats i kväll.
1-0 borta och man kan förledas att tro att vi redan är vidare och att det blir en picknick i parken om två veckor. Det blir det förstås inte. Men det är om två veckor så nu gläds vi. 1-0. Elanga på hörna till Afonso. Och jag som hade räknat ut det där med målchanser på fasta situationer. Vi ska inte glömma bort att Besiktas hade en hel del chanser, men är det något vi lärt oss de senaste åren så är det att MFF är som bäst när vi inte behöver föra spelet. När laget kan ligga och spela så där svenskt kontrollerat och hugga på de få chanser som dyker upp. Så fick vi spela idag. Vi fick chanser på slutet som kunde resulterat i fler mål.
Så får vi spela även om två veckor hemma på gamla Stadion. Då måste turkarna på nytt gå till attack och kan MFF bara spela lika disciplinerat som idag så finns chansen till avancemang där. Det som ingen trodde.
Och den i år så bespottade Mattias Asper. Vad finns där att säga? Fantastiskt. Så inspirerande det måste ha varit att bli så igenkänd i Istanbul som han enligt rapporterna har blivit. Matchhjälte? Absolut. Nu ska vi bara se till att han inte får gå en meter på Malmös gator utan att bli påhoppad av folk som vill ha hans autograf, ta honom i hand och påminna honom om vilken hjälte han är. Det som fungerade i Istanbul kanske fungerar även här hemma.
Jag hade nästan glömt bort hur det kändes. Den här känslan av stolthet och glädje man känner över sitt Malmö FF. Den är rätt skön, den känslan. Inte sant?