Camp Kebab Revisited dag 3
The darkest hour is just before dawn!
Hela den här texten är nedtecknad för hand i min svarta skrivbok (som för övrigt också var med på träningslägret i Turkiet och i Champions League-kvalet i Israel). Sedan överförd till min bärbara dator. Jag har skrivit ner det efterhand som det skedde under dagen. Och inte lagt till något omsider. Om det verkar som att jag – den evige optimisten och Malmö FF-älskaren – har haft rätt hela tiden så är det just för att så är fallet. Alla gnällspikar och surmulna sportjournalister kan gå in på toaletten och tvätta munnen med tvål. Nu!
Vi lämnar hotellet 18.15. Jag har precis skickat iväg min inför-matchen-artikel efter att jag har jagat bort en fransk turist från hotellets enda dator. Jag anländer till stadion med spelarbussen; det är tystare än vanligt. Alla ser sammanbitna ut. Ingen skämtar. Tydligen har spelarna själv kallat till ett eget möte innan idag; för att sluta sig samman och ladda för matchen. De har lovat varandra att jobba som dårar för varandra och laget. Det här är första gången detta sker. På initiativ av Olof och Hasse, kan jag meddela. Jag sitter bredvid Mattisson. Han har ont. Nackspärr. Mycket tveksam till spel. Vi har fan ingen tur i år. Allt som kan gå fel har gått fel. Men det är i motvind draken lyfter!
”Buckanjärer! Ro ut!” som Gunnar Ekelöf en gång skaldade.
”This is Inönu” står det på väg ner i spelartunneln in till arenan. Jag följer med MFF in i omklädningsrummet – har hjälpt till att bära lite saker – men sen måste jag ge mig ut på jakt efter min pressplats. Jag passerar hela Besiktas lag; de ser inte så jävla märkvärdiga ut! Det råder totalt kaos utanför stadion. Jag måste traska runt hela arenan. Det är lite lätt kusligt, faktiskt. En massa skrål och skrän, folk som tittar snett på mig (jag ser inte precis turkisk ut) och en polispiket som bromsar in nära mig och plockar in en massa Besiktas-supportrar och misshandlar dom. Till sist hittar jag ingången för media och kan få min plats.
Laget värmer upp framför mig. Det första jag tänker är: ”Det är en stor match för Glenn. Klarar han det?”. Mattisson är med på värmningen. Så kommer laguppställningen; han ska spela. Hans Majestät Mattisson! Asper blir tokhyllad innan matchen. Verkligen totalt jävla tokhyllad. Man sjunger hans namn, gör vågen med honom och Asper själv försöker behålla värdigheten och lugnet. I dagens engelskspråkiga turkiska tidning står det inför matchen: ”The return of Asper”. Publiken vid ena kortsidan, Besiktas hardcorefans, ägnar uppvärmningen åt följande grej: de vrålar en spelares namn, sen ska spelaren ifråga springa fram till klacken och flaxa med armen tre gånger varpå klacken vrålar allt vad de kan. Detta görs oavbrutet. Även om spelarna gör nåt annat för tillfället måste de avbryta denna aktivitet och springa fram till klacken.
Här är fler poliser än åskådare. Ren galenskap.
Det är ett jävla tryck när matchen ska börja. Jag undrar om jag varit med om nåt värre? Tror inte det. Är turkarna det mest fotbollstokiga folkslaget? Topp fem i alla fall. Innan match sjunger den stora klacken på ena långsidan ”Forza Milan!”, eftersom Fenerbahce fick stryk av just Milanolaget igår i Champions League. Jag hamnar bredvid en turkisk journalist som översätter den stora banderollen på ena kortsidan till mig. Det står: ”Herkes Haddini Bilecek…”. Han påstår att det betyder: ”Everyone should know their strength”. Jag begriper inte ett smack.
Nu följer två sidor skissartade matchanteckningar i min svarta bok. Är det nåt att läsa? Jag tvivlar. Har ni sett matchen därhemma? På sån där internetteve? Eller sände radion? Jag vet inte om det är så speciellt intressant att läsa om vad som hände då och då när matchen väl är spelad. Det är som ett eftersänt direktreferat; och det är ju, ärligt talat, lite cp. Men det är klart: jag – en vuxen man – åker med Malmö FF runt halva världen; det är ju lika prilligt.
Då kör vi: oredigerade anteckningar från Besiktas JK-Malmö FF den 15:e september 2005. Är ni redo?
Pode och Afonso tar avspark. Första fem mycket boll för Besiktas. Men ändå inga chanser direkt. Vi ser tama ut; men utan koppel. Efter sju minuter kommer första bakåtpassen för Besiktas. Spridda busvisslingar. Vi spelar 4-5-1, precis som utlovat. Besiktas spelar något som minner om 3-5-2. Tio minuter: jämnare nu. Matchens behållning så här långt: Mattissons snurrfint på mittplan i farligt läge. Besiktas bollar runt. Tolv minuter: farlig frispark, men Abelsson vinner nickduellen i boxen. Ingen riktig karaktär på matchen. De flesta av Besiktas chanser kommer genom nummer 19, lagkaptenen Ibrahim Üzülmez, som ligger långt ute på vänsterkanten. Efter tjugo minuter tycker jag att vi har ryckt upp oss; vi ser absolut inte skräckslagna ut. Det finns tåga här! Efter tjugotvå minuter får vi vår första chans. Höiland slår ett bra inlägg efter fint förarbete av Pode, men målvakten hinner precis före Tomas. Tjugotredje minuten: nu tar domaren för felaktigt inkast av Höiland. Pajaserier! Tjugosex minuter: min penna dör. Jag får låna en Kvällsposten-penna av Rune Smith. Tjugoåtta minuter: vi har flyttat upp lite i banan; det ser bättre ut. Precis en frispark efter att Yksel blivit nergjord (jo, jag lovar, det var ingen filmning): Joseph tar den. Urusel! Den seglar högt över alla. Vi får inte slarva när vi väl har våra enstaka chanser. Efter prick en halvtimme kommer matchens bästa chans. Ett ruggigt skott utifrån av Tümer Metin, men Asper gör en finfin räddning. Prahl är uppe och coachar för första gången. Bech, Lawan och Safari börjar värma. Besiktas står mest och bollar i backlinjen; de hittar inga luckor. Ett oerhört arbete läggs ner av Tomas, Hasse och Yksel. Trettiotre minuter: Yksel knyter skorna. Trettiofem minuter: en skada på en Besiktas-spelare. Alla MFF:are dricker. Prahl är ute och instruerar Afonso. Besiktas tvingas byta; in kommer Souleymane Youla, som börjar med att springa offside. Spelet böljar fram och tillbaka nu. Pode nära att rinna igenom. Bra skott av Kleberson. Plötsligt börjar hela publiken sjunga med den högsta volym jag någonsin hört. Fyrtiotre minuter: linjedomaren missar en jätteoffside, men den fria Besiktas-spelaren klyddar med bollen och Abelsson är där och snor den. Håll ut nu! Det är mycket Besiktas. Fjärdedomaren visar en minuts övertid. Besiktas får en chans till, men backlinjen står bra och röjer undan. Halvtid.
I pausen går jag till den lilla kiosken för att köpa en kopp te. Framför mig står en väldig polisman med pistolen väl synlig. Han ser ut som den där sadistiske pliten i åttiotalsfilmen om amerikanen som smugglar narkotika och hamnar i turkiskt fängelse – Midnight Express? – men han är något helt annat. Jag frågar efter en kopp te. Han tittar på min pressackreditering – och ser att jag kommer från Malmö och Sverige – och säger: ”jag bjuder på teet”. Jag undrar varför? ”I am Fenerbahce”. Sen ler han ett brett turkleende.
Andra halvlek börjar med en tung Besiktas-forcering. Högt tempo direkt. Man försöker få in ett snabbt mål. Efter femtioen minuter kommer vår första hörna. Ånyo för lång. Ånyo Joseph. Efter ett misslyckat Besiktas-inlägg går publiken apeshit. Femtiotredje minuten: Prahl jiddrar med fjärdedomaren. Han får sig en riktig Onslunda-utskällning. Femtiosex minuter: strålande genomskärare till Kleberson, men Asper är ute och avvärjer. Besiktas tar över nu igen; de har perioder av hårt tryck. Femtionio minuter: matchens i särklass bästa chans när Kleberson skjuter ett tungt skott, men Asper gör en svettig jävla räddning. Ljudvolymen når orkanstyrka. Ny bra chans för Besiktas igen, men Asper är omutlig. Det är ett fruktansvärt tryck från Besiktas just nu. Fruktansvärt. Kommer vi att klara det? Jag tvivlar, fastän jag har lovat mig själv att inte göra det. Yksel filmar sig till en frispark i fint läge. Visslingsljudet är öronbedövande. Afonso skjuter högt högt högt över. Varenda gång en turkisk spelare gör en dålig sak vänder sig hela publiken mot tränaren och skriker som galningar. Sextiosju minuter: En tröttkörd Pode byts ut mot Jesper Bech. Vår lille dansk börjar med att skaka fram en hörna efter en fin löpning. Sjuttioen minuter: Afonso nickar in skiten! Vi leder 1-0! Gud i London! Strax efteråt en jättechans för Afonso. Ypperligt framspelad av Yksel drar han siste man och är ensam med målvakten, men missar. I åttionde minuten byts Glenn ut och Raoul Kouakou gör debut i MFF:s a-lag. Vi spelar 5-4-1 nu. Trelleborg style! Joseph varnas för maskning (är han avstängd i nästa match?). Sen kommer det ett skott utifrån igen, men en ruggig räddning av Asper once again. Mycket Besiktas nu. De lyfter in bollen, men vi skickar tillbaka den. Man får lite Erlingmark-nickar-in-hörnan-för-IFK Göteborg-i-Champions-League-nere-i-Turkiet-vibbar. Totalt utspelade, men ledning 1-0 på vår enda chans. Självfallet på en fast situation. Snart slut. Håll ut! Tre minuters tillägg visas upp av fjärdedomaren. Byte på övertid i Malmö FF: Tomas går ut, Safari går in. Nytt skott av Besiktas, men Asper är the fuckin’ man. Det är slut; vi har vunnit!
Så är det dags för presskonferens. Vi vandrar ner i katakomberna. Det är en rätt så sliten arena. Vi flanerar rakt igenom direktsänd teve. Ingen verkar bry sig. Det är en lång promenad. Till sist är vi framme. 10-12 tevestationer, 25-30 närvarande turkiska journalister. Prahl kommer in; han ser mig och ger mig handen. Slap some skin, Onslunda! Han tar plats på podiet, bredvid en tolk som ska översätta.
Tom Prahl summerar matchen: ”Det var många av de turkiska journalisterna som undrade varför jag såg så ledsen ut igår. Då är det kul att kunna säga att jag är extra glad idag. Det här är den fullträffen jag har väntat på under min tid i MFF. Att vinna i Istanbul mot Besiktas och inte släppa in något mål; det är starkt. Vi spelade väldigt bra. Med mycket stor disciplin. Vi försvarade oss lågt; vi har aldrig försvarat oss så lågt förut och stängde av alla vägar för Besiktas. Vi spelade väldigt kompakt. Vi behövde det här; vi behövde få lite luft under vingarna. Det här kommer spelarna, jag och hela föreningen att må bra av. Det hjälper oss även i avslutningen i allsvenskan. Det är visserligen bara halvtid i matcher, men vi har skaffat oss ett bra utgångsläge för fortsättningen. Vi är mycket nöjda med den här matchen i ett utsatt läge. Hasse var tveksam startande. Han fick ta ett par Voltaren innan, men han och Tomas gör ju det jättebra på mitten. Och så måste jag framhålla Yksel som gör sin absolut bästa match i MFF sedan jag kom hit. Han har kyla, teknik och verkar orka springa hur mycket som helst. Väldigt, väldigt bra. Även Asper måste nämnas. Han gjorde det jättebra. Han stod rätt och löste det bra”.
Prahl tackar för sig och går ut. De fyra närvarande svenska journalisterna går efter i gåsarad. Vi tränger in Tom i en hörna och kräver fler citat. ”Om det här är jämförbart med Blackburn? Ja, att inte släppa in något mål härnere i Istanbul är väldigt starkt, så det kan man nog säga. Sen att jag inte är samma människa som då, inte lika ung och oerfaren, gör kanske att det inte känns lika starkt. Men hade någon sagt att vi skulle vinna här med 1-0 så hade jag knappt trott på det”. Jag påminner om att det är en match till. ”Ja, det stämmer. Men nu ska vi gaska upp oss. Vi har fler spelare redo därhemma”. Någon undrar om varför Pode byttes ut. Prahl konstaterar kallt: ”Han var helt slut”. Vad tyckte han om publiktrycket, då? ”Jag blev mest av allt förvånad över att de inte vände sig mot laget utan stöttade in i det sista”. Jag undrar om han var lika orolig över Glenns nerver som jag innan match. ”Nej, det var jag inte. Vi har ju en del nytt folk här och dom gör det jättebra. Glenn löser sin uppgift charmant”.
Därefter är det dags för mixed zone. Det område där sportjournalister möter idrottare. En sorts fotbollens Bermudatriangel. Men det hinner inte bli någon sådan; Bengt Madsen kommer och drar in oss i korridoren, förbi all security och så står vi utanför MFF:s omklädningsrum redo för fler intervjuer. Asper kommer ut först, med lindat ben efter sammanstötningen med en Besiktas-spelare i slutet. Han ser riktigt nöjd ut. Flera turkar som vandrar förbi – Besiktas-anställda – gratulerar och skakar hand. Vi börjar med den med klassiska klyschan: hur känns det? Mattias: ”Vi åker ju ner för att göra en bra match; vi var riktigt sugna. Och jag tycker att vi spelade bra försvarsspel. Kämpade för varandra. Det var disciplinerat. Jag tyckte att dom såg lite rädda ut; dom vågade inte anfalla så som jag trodde att dom skulle göra. Jag fick göra några OK räddningar. Det är nog min bästa match i år”. Var det som en revansch? ”Vet inte. Det var ganska skönt, det vet jag. Jag hade en svacka i somras. Det var tufft för mig där ett tag. Men nu kommer hela laget att rida på den här vågen. Vi ska vidare”. Vad väntar i hemmamatchen? ”De kommer nog att gå för vinst där; jag tror att de har räknat med att nå gruppspelet. Men det här är ett skönt resultat att ha i ryggen”. Hur kändes hyllningarna från publiken innan match: ”Det var jätteskönt. Men jag hade förberett mig på det; jag var ju väldigt populär härnere”.
Hasse Mattisson kommer ut i bar överkropp; han har ett stort värmeplåster i nacken. Ser inte klok ut. Men nöjd, mycket nöjd. ”Det var inte tuffare än jag trott. Jag hade väntat mig ännu mer snabbt kortpassningsspel. Men de kunde inte hitta in. Vi stängde dom bra. Det blev inte så många offensiva tankar. Man fick koncentrera sig på det defensiva. Det var härligt när de började bli frustrerade mot slutet”. Hur är det med nackspärren? ”Inte så bra; jag kunde inte gå in i nickdueller. Men jag ville inte missa den här matchen”.
Afonso kommer ut. Ser lika pojkaktigt blyg ut som vanligt. Men när vi ber honom berätta om hörnan så skiner han upp med hela ansiktet: ”Den var inövad. Abelsson ska vara bakom mig och jag ska springa mot första stolpen. Jag blev jätteglad när jag såg att bollen gick in”. Sen hade han en chans till; borde han inte gjort mål där också? ”Nja, jag tyckte att det var en bra räddning av målvakten. Jag ville sätta den till vänster om honom, där var en lucka, men han stängde den”. Var det en tuff match? ”Jo, det var mycket svårare än i allsvenskan. Dom spelade tufft. Men jag satte till själv också. Det smäller, men så är det i internationella matcher”.
Så kommer Yksel. Man of the match. Svettig och trött. Ser faktiskt helt urlakad ut. Jag ber honom berätta om vad han tyckte om matchen: ”Vi växte in i det. Vi var kompakta. Vi tillät inte dom att hota oss. De hade en del bra chanser. Det var hårt jobb. Man får inget gratis internationellt. Idag var det mest defensivt jobb. Sen gäller det att ta vara på sina chanser. Det här visar att vi kan prestera! Ju längre matchen led desto mer frustrerade blev dom”. Fick han höra några mindre snälla turkiska ord? ”Jodå. Men så är det. Man får smällar och man ger smällar. Så går det till ute i Europa”. Vad tyckte han om sin egen insats? ”Det gick bra, det känns som att det var en av mina bästa matcher sedan jag kom tillbaka till Malmö FF”. Vad betyder det här för resten av säsongen? ”Vi behövde det här. För att höja moralen i laget. Vi har några viktiga matcher i allsvenskan framför oss. Och sen är det ju returen av den här matchen. 1-0 är ett bra resultat. Men det är inte slut. Vi måste göra en till hundraprocentig insats. Vi ska göra som Thun gjorde mot oss; de vann också 1-0 borta och sedan 3-0 hemma”.
Abelsson är siste man ut ur duschen. Jag frågar om målet. ”Jag var säker på att sätta den. Men så dök Afonso upp framför mig och snodde bollen. Men det gick ju bra. Det var härligt att se den segla in”. Annars tyckte han att det var en perfekt genomförd match. ”Vi låg tätt på dom; det gjorde att det blev lätt att få stopp på dom. Sen blev det värre i andra. När dom satte in den nye forwarden; han hade pigga ben. Dom försökte hela tiden överbelasta oss genom att flytta över folk till en sida”. Nöjd? ”Du, det här behövde vi”.
På väg ut till spelarbussen berättar Bosse Nilsson att Joseph inte är avstängd i returen. Inför UEFA-cupen börjar man om på noll; det är bara de som hade två varningar som inte fick spela denna match (Daniel Andersson); alla andra har clean sheets. Vi åker tillbaka till hotellet. Jag sitter bredvid Jon Inge. Han tyckte det var en jobbig match. ”De kom hela tiden i situationer där de hade övertaget, tre mot två eller två mot en”. Framme vid hotellet väntar Mr Tumultu. Med sig har han en ytterligt välsvarvad kvinna. Joseph börjar busvissla. ”She’s mine!”. Alla skrattar. Jon Inge berättar att när telefonen ringer på rummet – han delar ju rum med Joseph – så svarar han ”vad är det, pappa?” eftersom det ändå alltid är Mr Tumultu. För övrigt vet nu Mr Tumultu att han kallas just det av MFF-fansen. Han såg nöjd ut när han fick det berättat för sig. Jag fångar Glenn innan han stiger in i hissen. Var det jobbigt därute? ”Nej, faktiskt inte. Man hörde visserligen inte ett skit. Men jag tyckte att vi hade bra koll på dom. Fast jag retade mig på att dom filmade hela tiden”. Han ser trött ut; fast glad. Förresten: ska han inte fixa den där tanden snart? En stor lucka mitt i flabben. Har han så dåligt betalt? Skandal.
Sen är det middag. Först ett samtal till den skogstokige grannen. Han ber mig skicka sina hjärtligaste gratulationer till hela truppen. Inne i matsalen är det högt i tak. Mattisson kan knappt vrida på huvudet; hur fan klarade han av att spela match? En hjälte, varken mer eller mindre. Prahl myser. Madsen håller ett inspirerat tal. Applåder. Humöret har höjts i hela truppen ett par snäpp. Det är en glädje och en förmån att få vara här. Tomas påpekar: ”Du måste åka med oss nu, det fattar du? Du är vår turmaskot!”. Greger lassar upp på tallriken som om det inte finns en morgondag. Flera av ledarna vill att jag ska fortsätta mina attacker på den svenska sportjournalistkåren. Gärna: ni kan dra åt helvete allihop!
Fotnot: hela denna artikel är skriven till tonerna av Emmylou Harris album ”Roses In The Snow” från sjuttiotalet. Flest gånger har jag spelat ”The Darkest Hour Is Just Before Dawn”.
