Camp Kebab Revisited dag 4
En kortare epilog.
Dagen efter. Kommer ner till frukosten lite i nio. Då sitter enkom vår målvaktstränare där. Sen kommer spelarna i grupper. De ser trötta ut; slitna. Det var en tuff batalj igår. Prahl dyker upp; men Patrik Johansson ligger kvar på rummet. Han har fått maginfluensa och varit uppe hela natten. Yksel sätter sig bredvid mig. Vi småsnackar lite om matchen. Han tyckte det kändes märkligt när målet kom. Bollen seglade fram så sakta i luften. Han sprang mot bortre stolpen och såg den glida in. Det gick som i ultrarapid.
Får tips via mail hemifrån om vad ”Stuttgart” kan tänkas betyda. Provar det på Prahl vid frukosten. Han skakar på huvudet; det har inget med Puskas Ljungberg, whiskeyglas och dambesök på rummet att göra. Men han tänker inte berätta det. ”Nu har det blivit en myt och en myt kan man inte förstöra”.
Det var stort igår när MFF lämnade stadion; då ställde sig hela publiken upp mangrant och applåderade. Efteråt på sportsändningarna så var det vilda scener utanför arenan. Jag begriper inte mycket turkiska; men så mycket förstår jag att det var inga löneförhöjningar för spelarna det gällde. Ett par av dom turkiska journalisterna berättade igår att om Besiktas skulle förlora derbyt mot Fenerbahce på söndag så åker tränaren. Jag berättade detta för Prahl igår vid kvällsmaten. Han sa: ”Då kanske man skulle stanna här tills på måndag så har man ett nytt jobb? Det här kan bli min smala lycka, Ernst”.
Jag satt uppe till halv fyra igår natt och skrev. Trött nu. Snart dags för middag. Sen hemfärd. På tisdag ska vi ta Helsingborgs IF i derbyt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man får aldrig ge upp. Aldrig. Någonsin.
Vad finns mer att säga om matchen igår? Det var en storartat taktisk triumf. Turkarna kom ingen vart. Tvingades ta skott utifrån. Som Asper motade utan större problem. Överbetyg går framförallt till centrallinjen i mitten: Asper – Olof, Abel – Mattisson, Tomas. De la ner ett oerhört arbete. Men matchens bästa spelare var Yksel Osmanovski. Det är som att han är en helt annan spelare när det kommer internationellt motstånd. Han värderar alla lägen helt rätt. Han har en teknik som är jäms med de bästa i motståndarlaget. Han lägger sig ner och tar en billig frispark ibland, så att laget kan samla sig och få andrum. Han springer kopiöst och ger sig aldrig. Och han är hård i kroppen; oöm. Jag är djupt imponerad.
Bara jag och Tom kvar vid frukostbordet; alla andra har gått iväg till löp- och fysträning med Dahan och Andrijevski. Jag tar en extra kopp te; Prahl kaffe. Vi småpratar. En del av det som sägs kan jag inte skriva här; annat är av lättare vikt. Han har väntat på den här matchen; verkligen väntat. Och han vill gå vidare i UEFA-cupen. Han tränar inte oss nästa säsong, det har ni förstått. Men han tränar inget annat svenskt lag heller. Allting är ett nerköp efter Malmö FF. Jag vet att det råder delade meningar om Prahls tränaregenskaper. Folk får tycka vad dom vill. I mina ögon är han den bäste tränare vi har haft sedan Roy Hodgson. Och en mer slipad taktiker hittar man inte norr om Onslunda. Jag frågar honom vad han tror om Malmö FF:s framtid? ”Får man bara ordning på organisationen – med tränare och allting – så finns här oanade möjligheter. Uppslutningen från fansen, sponsorerna, regionen. Det är unikt”.
Vi går en ljus framtid till mötes, kära MFF-vänner. Det är jag övertygad om.
