Trender, tendenser å sånt - Himmelriket mitt i veckan
Himmelrikets kverulant & glappkäft No. 1, Micke Möller, skannar av veckans sorl i ett försök att fånga vad det är vi MFF-supportrar egentligen pratar om.
Så missar domaren att blåsa för offside. Istället stöter IFK Göteborgs Marcus Berg in 1-0, och det sista, utopiska hoppet om ett MFF-guld försvinner obönhörligen bort i fjärran. Och visst var det offside. Och visst var det en sopig domare. Och visst tillhörde hans linjemän banjoklubben… Men det gör egentligen inte någon skillnad. För det är inte meningen att Malmö FF skall lyfta några pokaler i år. Vi är helt enkelt inte bättre än så här.
På läktaren gör vi allt vi kan för att finna någon tröst i eländet: ”Ofere ser vass ut. Han kan nog bli något.” Eller ”Kakao är ju en stöddig jävel”. Eller ”När Bech väl får hål på nollan så kommer det en ketchupeffekt” osv. osv. För det är ju så det funkar – man söker efter ljuset.
Hela jävla året har man sökt efter ljuset.
Snacket om bolagisering har böljat fram och tillbaka. Så fort klubbens nuvarande struktur ifrågasätts, ropas det ”bolagisering” från alla håll och kanter. Det är liksom alternativet, en oantastlig frälsarlösning. Med ett bolag blir allt så mycket bättre: ekonomi, insyn, organisation, resultat, värvningar etc.
Men som signaturen Blue Ghost lite försynt påpekat: ”MFF kommer inte bli mer välskött bara för att det blir ett bolag. Ett aktiebolag är en ägarform, inte en organisationsform.”
Det ligger något i det. Eller?
Givetvis har Elanga varit föremål för en mindre diskussion igen. Och precis som vanligt så är det de obstinata Östermalmsgossarna som är på hugget.
De verkar närmst sjukligt upptagna av Joseph. Jag menar, denna våldsamma iver och denna intensiva harm… Det är ju fullständigt utan proportioner. Maniskt, liksom.
Frågan är varför. Är det kanske så att Elanga är en måltavla för deras egna tillkortakommanden? Kan det vara något sexuellt i botten? Någon slags hemlig längtan?
Ta er samman nu, era ägg! Eller så sök in kollektivt! Psykiatriska kliniker finns det ju överallt.
Det snackas Edward Ofere – spelaren som ligger ner mer än självaste Yksel Osmanovski (hur nu det kan vara möjligt?). På Ullevis gräsmatta snubblade han omkring som om han dragit i sig en 75:a strax innan avspark.
Var än spelet pågick på plan stod Ofere för sig själv i ansträngda försök att hålla balansen. Såg rätt kul ut, faktiskt.
Vår nya tunga man i anfallet: Edward Ofere – mannen utan skruvdobbar.
Imorgon är det dags igen. Besiktas har landat, och vi har en sista chans att rätta till en i övrigt skev och galen säsong.
Pågarna är nittio minuter från ett gruppspel i Europa. Nittio ynka minuter från att sprida lite ljus i en stad där mörkret så sakteliga sänker sig över allt och alla.
Undrar om det är tändvätska nog?
