Det finns inga ursäkter
Malmö FF hade en chans kvar. En enda chans.
Det måste vara tragiskt att heta Mattias Asper. Det måste vara tragiskt att heta Jon Inge Höiland. Det måste vara tragiskt att heta Olof Persson. Det måste vara tragiskt att heta Peter Abelsson. Det måste vara tragiskt att heta Joseph Elanga. Det måste vara tragiskt att heta Yksel Osmanovki, Thomas Olsson, Daniel Andersson eller Jesper Bech. Det måste vara tragiskt att heta Afonso Alves, Marcus Pode, Edward Ofere or what so ever…
Som vi har väntat. Som vi har väntat – match efter match – på ett MFF som visar sig förmögna att ta ansvar när det verkligen gäller. Vi snackar Häcken. Vi snackar IFK Göteborg. Vi snackar DIF. Vi snackar FC Thun. Och nu – Besiktas.
Vi har väntat på ett MFF som – åtminstone någon gång – står upp och krigar, kämpar, sliter och drar för att visa alla oss på läktaren att vi inte har fel i vår övertygelse, att vi inte har fel i våra drömmar, illusioner och förväntningar.
Och ändå – så ger ni oss detta.
Ni springer in på Malmö Stadion med de bästa förutsättningar att befria oss från vårt tvivel, att befria oss från säsongens sorger och frustration.
Jag antar att ni känner det, medan ni springer omkring därnere på gräset och värmer upp, medan sångerna rullar runt på Norra: ”Det är nu vi har chansen att räta upp på den här jävla skutan som heter Malmö FF!” ”Det är nu vi har chansen att visa vilken klubb det är vi representerar!”
Och ändå bjuder ni på – ingenting.
Mitt Malmö FF med alla dessa kära ansikten: Yksel, Daniel, Anders… Dessa kontinentaleuropeiska stjärnor som skulle sprida lite internationella vibbar, lite erfarenhet, lite skicklighet. Dessa stjärnor som skulle lyfta oss ytterligare ett par snäpp.
Ställ er frågan vad det är ni bidragit med. Ställ er frågan vad det är ni kommer hem med som är så jävla betydelsefullt. Och som ni – utan att någon bett om det – markerat i intervju efter intervju: ”Jag har vuxit som spelare under utlandsåren.” ”Jag har samlat på mig internationell erfarenhet.” ”Meriter.” ”Rutin.” ”Skicklighet.” Jag säger bara : BOLLOCKS!
Vad är det för lag – med ena foten inne i ett gruppspel i Uefacupen – som går ut och presterar en sådan fotboll? 4-1 i röven! Fyra jävla mål där bak! På Malmö Stadion! Med en seger i bagaget! Det finns inte! Det finns – fucking jävla helvetes skit – inte!
Nej, det finns inga ursäkter längre. Det finns inga förmildrande omständigheter.
Det här var sista chansen att räta upp på en katastrofal säsong. Det här var sista chansen att ställa saker och ting tillrätta.
Och det här är vad ni förmådde.
Sätt er nu ner och fundera ett tag. Sätt er nu ner och fundera över ert ansvar, och er del i den här – alltigenom – förödande säsongen 2005.
Och framförallt – ta konsekvensen av er insats.
Just detta: ta konsekvenserna av er insats.
