Mål #20: Guld tar man; silver får man
"Att döma av glädjescenernas styrka hade vi alla vunnit Champions League, utlovats evig lycka samt världsfred för all framtid."
[26 oktober 1996: Malmö FF-Umeå 2-1]
2-1 Daniel Nannskog (92)
Det är något med siffran fjorton som hänger samman med årets upplaga av Malmö FF. Vi har fjorton SM-guld (fotn.1) Vi har dessutom fjorton cup-guld. Och fjorton andraplatser. Finns det någon annan klubb i Sverige som kan visa upp lika fina meriter? Nej, det finns det självfallet inte.
SM-tecknena och cupvinsterna har såklart firats vederbörligt genom åren, men eftersom vår Hövding en gång för alla satt tonen med sitt ”guld tar man; silver får man” så har andraplaceringarna flimrat omärkligt förbi. Allihop. Utom två. Dels fjolårets, då det snarare var den slutgiltiga upprättelsen av Sveriges finaste fotbollsförening som hyllades än själva silvret i sig. Och dels det (stora) silver som MFF tog 1996. Här är själva orsaken till silverjublet betydligt mer prosaisk: nämligen att vi lyckades smita förbi HIF i absolut sista skälvande sekunden av allsvenskan och peta ner dom till en anonym tredjeplats.
Kommer ni ihåg allsvenskan 1996? IFK Göteborg hade avgjort serien när de vann över oss på Malmö Stadion i tjugonde omgången med 3-1. Det återstod endast en kamp om andraplatsen. Mellan MFF och HIF. Med bara några omgångar kvar så kändes HIF:s försprång faktiskt ointagligt. Vi slog dom visserligen borta i den tjugoförsta omgången. Men i omgången efter spelade vi oavgjort mot Öster, samtidigt som Helsingborg bortaslog Norrköping. Då var avståndet upp till fienden fyra poäng. Med fyra rundor kvar att spela. Därefter bortaslog vi Halmstad med 3-2 efter ett magnifikt inhopp av Yksel(fotn.2) med två mål som följd. Nu vann HIF hemma mot Örgryte efter två Roland Nilsson-mål så det hjälpte inte. Avståndet var fortfarande fyra poäng. Nu med tre matcher kvar att spela.
Men i de två nästföljande omgångarna så fick HIF dubbelstryk i Stockholm. Först av Djurgården (med 3-1) och sedan av AIK (med 2-1). Samtidigt vann vi över Degerfors (hemma, 2-1, efter ett sent Andrijevski-mål) och Oddevold (borta, 3-1, efter två Fjellström-mål). Och inför sista omgången var vi hastigt och lustigt två poäng före Helsingborg. Eftersom HIF hade redan nedflyttningsklara Oddevold hemma i sista omgången och dessutom satt inne med fem plusmåls övertag så var förutsättningarna glasklara: vi var tvungna att slå Umeå på hemmaplan.
Extra tillspetsat blev det hela av att även Umeå var piskat att gå för vinst. Ett oavgjort resultat hade de ingen glädje av. Tre poäng, däremot, och norrlänningarna skulle kravla upp över kvalstrecket. Så full fart framåt, alltså? Hänsynslös anfallsfotboll? Öppna spjäll och drag under galoscherna? Icke. Krampaktigt och nervöst från Malmös sida, medan Umeå mest verkade hoppas på att nån rensning från egen planhalva skulle blåsa in. Inga tankar på att befolka offensiv planhalva därifrån, inte.
Detta var också året då MFF:s anfallare fått ta emot skopor av ovett i pressen för sin oförmåga att få in bollen i mål. Under sommaren gottade sig tidningarna åt att räkna ut hur många minuter det var sedan en forward gjorde mål senast. Niclas Kindvall var ny för säsongen. Han hade lyckats hyfsat i spelet men haft det svårare med målskyttet. Ändock var det han som förlöste oss några minuter innan paus. Plötsligt var han fri, rundade Umeåmålvakten och rullade in 1-0.
Andra halvlek segade sig fram. Anslagstavlan förkunnade att HIF var på väg mot en säker seger mot Oddevold. Dessbättre kunde man konstatera att Umeå inte precis trummade på för en kvittering. Men ändå: Malmö blev allt passivare…och så, i 81:a: ett inlägg och en nickskarv från Steve Galloway, den gamle, den hjulbente, han som fick sitt hår rufsat av Jonas Thern i direktsändning efter första finalmatchen 1988(fotn.3), susade in i burgaveln. Katastrof. För vår inre syn såg vi alla hur det skadeglatt jublades i det egentligen inte alls fotbollsintresserade Helsingborg. Men sällan har väl klyschan ”målet öppnade upp matchen” varit sannare. Ett hejdlöst böljande tog form, då båda lagen gick stenhårt för ett segermål. Oavgjort, och bägge var förlorare.
I ärlighetens namn måste erkännas att det kändes allt hopplösare allteftersom minuterna tickade på. Vi var långt in på tilläggstiden, vi hade haft våra chanser men bränt dem omsorgsfullt. Men, faktiskt, det uppstod en sista möjlighet. Greger Andrijevski fick bollen just utanför straffområdet, fumlade och tråcklade och lyckades få fram bollen till Daniel Nannskog. Nannskog bredsidade bollen löst mot mitten av målet och av någon anledning lade sig Umeåmålisen ner till vänster. Mål. Obegripligt. Men mål.
Det är svårt att minnas riktigt vad som hände sedan. Pandemonium uppstod hursomhelst på ståplats. Att döma av glädjescenernas styrka hade vi alla vunnit Champions League, utlovats evig lycka samt världsfred för all framtid. Nannskog stod uppklättrad på stängslet, som fortfarande var kvar framför ståplatsläktaren då, och skrek. Jonnie kom springande. Fler spelare klängde på stängslet. Människor som inte kände varann kramades likt älskande.
Domaren fick till slut igång matchen igen. Och blåste sedan av nästan omedelbart.
Det var Daniel Nannskogs enda mål för oss i allsvenskan. Senare den vintern lämnade han oss för Djurgården. Numera tramsar han som bekant runt i Landskrona BoIS, men den glädje han skänkte oss den 26 oktober 1996 gör att man på något vis alltid måste, åtminstone, respektera honom. Hans mål innebar stort silver, och, ännu viktigare, att vi petade ner HIF till den plats där de hör hemma: efter oss.
Umeå då? Stackarna fick kvala mot Ljungskile och åkte ner i division ett på färre bortamål.
Tony Ernst & Henrik Zackrisson
Fotn.1 Den hårdföra integristfalangen, dit såväl Jonas Thern som de bägge artikelförfattarna räknar sig, säger visserligen sjutton, och med all rätt, eftersom vi bevisligen har vunnit allsvenskan sjutton gånger.
Fotn.2 Och en lika magnifik frilägeskapning på Robert Andersson av Jonas Wirmola i slutminuten som domaren ignorerade och som gjorde HBK:s dåvarande tränare Tom "Generalen" Prahl komplett vansinnig. Hysteriskt. Vi som var där glömmer det aldrig.
Fotn.3 Steve Galloway avlöste Thern i TV:s intervjustol, Thern klappade honom på huvudet och Galloway sa ”Hey man! Don’t touch my hair!”. Det skulle vara ett skämt. Om Thern tyckte det var roligt hann man inte se, för han försvann ur bild. Agne Jälevik satt mållös. Som vanligt.