Mål #19: En sann glädje är en mångfacetterad glädje
"Ingen runt omkring en på läktaren kunde jubla. Alla var alltför upptagna med att gapflabba. Det var som om vi alla plötsligt var från västkusten och någon hade berättat en fräckis för oss".
[15 september 2002: Malmö FF-IFK Göteborg 4-2]
3-1 Daniel Majstorovic (27)
Det finns många Sanningar i fotboll. Sanningar som inte sällan är att betrakta som förbannelser. Malmö FF tycks bära på ett antal sådana. En är att domarna alltid missgynnar oss. Så är det. Inget att hymla om, det vet vi supportrar, det vet spelarna, och mest av alla vet domarna det.
En annan sanning är att Malmö aldrig gör – eller snarare får – några turmål. Vi får slita hårt för våra strutar. De är alltid frukten av bra, genomarbetat spel som resulterat i en klar och öppen målchans. Som vi ibland lyckas utnyttja till det allra bästa och sparka bollen raka vägen in i mål. Vi får aldrig några mål via motlägg från halva plan(fotn.1). Vi får aldrig några straffar till skänks(fotn.2). Slumpen är aldrig gäst på Malmö Stadion (korrektion: slumpen är aldrig gäst vid motståndarmålet på Malmö Stadion).
Men så, ifjol hände det. Ett flytmål kom vår väg. Ett mål som fick oss att skratta så att tårarna rann. Ett vackert mål (finns det några andra sorters MFF-mål?), ett roligt mål, ett viktigt mål. Men också ett turligt mål, och ett mål med ett element av buskis över sig. Full frys i straffområdet. Visst jublade vi och självklart var vi glada. Men det är ju trots allt mera sällan som ett Malmömål ackompanjeras av ett riktigt salivstänkade kärringa-satt-på-röva-å-fick-en-tårta-i-ansiktet-idiotskratt.
Bara några dagar tidigare hade vi också gråtit. Men då av andra anledningar. HIF hade varit på besök, vi hade spelat oengagerat och andefattigt. Trots det hade vi nästan räddat oavgjort. Efter att Rosenberg blivit nedsparkad med dryga fem minuter kvar stegade Niklas Skoog fram till straffpunkten – och missade. Vi hade gråtit. Tvättäkta hjärterotssorgetårar. På övertid hade istället Gustaf Andersson(fotn.3) tofflat in 0-2 medelst en tafflig snedträff. Det var alltså med onda aningar vi gick till match mot ett Göteborg som verkade vara i sämre form än någonsin: det vore ju så bitterligen typiskt om de skulle få sin vändning mot oss.
Det brukar nämligen de flesta lag få. Få sina vändningar mot oss, alltså. De kan spela uselt i decennier, men så fort de sätter ut skorna på Malmö Stadion så vänder allt. Och Göteborg var verkligen usla ifjol. Mycket riktigt, efter bara några minuters spel så skallade Kabba Samura in 1-0. Det är hans enda mål i allsvenskan. Någonsin. Med allra största sannolikhet så kommer han aldrig att göra fler heller. Så satans typiskt att det skall komma mot MFF.
Det såg mörkt ut där några minuter. Tills Pastor Ijeh, avstängd de senaste två och en halv matcherna men nu återbördad i sin kongregation, snabbt och lätt hade vänt matchen. Först smällde han in en frispark. Sen satte han pannan på ett perfekt Skoog-inlägg. 2-1.
Och så plötsligt. En förlupen boll efter en misslyckad Niklas Skoog-frispark. Daniel tar ett konstigt beslut och gör ett misslyckat försök till en bicycleta. Eller inlägg. Eller nåt. Bollen seglar in mot Bengt Andersson(fotn.4) i Göteborgsmålet. Mål. Mål? Mål! Ingen runt omkring en på läktaren kunde jubla. Alla var alltför upptagna med att gapflabba. Det var som om vi alla plötsligt var från västkusten och någon hade berättat en fräckis för oss.
Riktiga skrattparoxysmer av högsta feskekörkaklass. Kålle å Ada och en pruttkudde på verklighetens stolssits.
Daniel själv verkade inte fatta riktigt vad som hänt. Han erkände också senare på Fotbollsgalan att det inte hade varit meningen att göra mål. Och om man kollar på års-DVD:n för fjolårssäsongen så ser man, när MFF-bänken zoomas in efter målet, att ingen jublar på traditionellt vi-har-scorat-vis. Alla skrattar tarmarna ur sig. Jeppe Vestergaard, till exempel, ser ut som om han just fått höra ett klassiskt Dirch Passer-skämt.
Gråt och tandagnisslan. Glädje och fullskalig lycka. Alla känslor däremellan. Fotbollen innehåller det mesta för en MFF-supporter. Och efter Daniel Majstorovics 3-1 mål mot Göteborg så finns det alltså också plats för riktigt rejäla flatskratt av buskiskaraktär, Stefan & Krister-style.
Tony Ernst & Henrik Zackrisson
Fotn.1 Minns ni Peter Wibråns kvittering mot Norrköping hemma på Olympia 1996? Han och en Norrköpingsback slog ihop vid mittlinjen och bollen flög i en båge över Norrköpingsmålvakten och in i mål. "Osannolikt" framstår som ett löjligt understatement.
Fotn.2 Minns Djurgårdens straffar i fjol. Lite hårddraget avgjorde ju faktiskt dessa allsvenskan. Först inlägget i bröstet på Norrköpings Alexander Östlund, som fick Anders Frisk att peka på straffpunkten i fjärde övertidsminuten i en 0-0-match. Och sen kanonskottet upp på Hammarbys Max von Schlebrügges hand tredje omgången från slutet. von Schlebrügge hade inte en chans att dra undan handen. Dessutom befann han sig närmare mittcirkeln än straffområdet. Men straff blev det ändå; och Djurgården vann derbyt. På en feldömd straff i 86:e minuten.
Fotn.3 Gustaf Andersson debuterade för HIF i denna match. Han gjorde, snällt uttryckt, en mycket medioker match. Det kändes som en snorloska i ansiktet att han tilläts kröna sin bleka insats med ett så tungt mål.
Fotn. 4 Som vi mest av allt, efter hans karriärs slut, kommer att minnas för bilderna av hans enorma falukorvslem i tevesporten då han låg i badet ute på Bosön och blev intervjuad inför en landslagssamling i mitten av nittiotalet.
