Måndag morgon Special, signerad Hövdingen
"Hövdingen" levererar en historisk tillbakablick varm nog att få de mest frusna MFF- (och Bajen-) hjärtan att tina.
Jag tror det var mittemellan mattebommen och nergången till källaren som det hände. Den där nergången som tjejerna försökte hålla sig borta ifrån för att inte riskera att bli indragna i mörkret och bli brutalt "musade". Musade! Ja vi sa så när våra tioåriga händer föga romantiskt ivrigt med skiftande framgång sökte sig till tösernas mest hemliga och fördolda kroppsdel. Ibland undrar jag om Kerstin, Eva, Inga-Lill eller Britt fortfarande drömmer mardrömmar om mörka gången i husets källare där de hopvikta och skrikande(förtjust?) fick uppleva ouvertyren till erotikens underbara värld.
Ibland undrar jag vem som musar dem nu. Eller blir man inte musad efter sextio fyllda?
Vi i gänget hade precis objektivt avhandlat MFF:s senaste hemmastorseger. Vi hade delat upp för att med en gummiboll spela spontanfotboll. Vi var alla MFF:are. Jag, Kjell Rosén eftersom jag faktiskt var bäst. Gården var förberedd som spelplan. Toppaluvorna låg som "flygande mål". Tjejerna med sina fjantiga hopprep, var surande förpassade till ett litet hörn vid de stinkande soptunnorna för att inte vara i vägen. (Ingen kunde på den tiden föreställa sig en framtida Pia Sundhage) Inga vuxna skulle tillåtas passera med sina
slaskespannar för tömmning.
Allt var som det skulle vara intill tidens ände denna dag någon gång när det brutala fyrtiotalet hade övergått till det förhoppningsfulla femtiotalet (var är det gamla gänget?). P.Ramel.
Då plötsligt står han där. En kille i vår ålder. Han ser precis ut som vi. Men som han pratar. "Tjenare får jag va med och lira? Jag är här och hälsar på min morbror som bor här".
Han är "spisstrutad". Han pratar stockholmska. Han är från en annan värld. Vi stirrar på honom. Han ser ändå rätt okej ut. Två ögon, två öron, näsa och mun. Vi måste våga prata med honom. "Håller du på AIK eller Djurgården" försöker jag mig på att fråga. Fotboll är nästan det enda som upptar våra hjärnor just då när töserna är långt ifrån källarnedgången. "Jag håller på Hammarby" säger främlingen. "Hammarby, finns det ett sånt lag"? På den tiden var Hammarby inget allsvenskt lag och hade följaktligen inte besökt Malmö IP under min medvetna tid och därför fanns de inte. Som alla barn så tror man att historien börjar med ens egen födelse. "Vi lirar på Söder" fortsätter han att undervisa våra gapande ansikten. Visst hade jag hört Alice Babs. Hon som senare avancerade från ungdomsförförare till hovsångerska, till medlem i världsklassgruppen Swe-Danes och till självaste Duke Ellingtons favoritsångerska.
Visst hade jag i en knastrig radio och på en rosslig sjuttioåttavarvare hört när hon sjöng "Svenne Berka bäst på plan". Men inte fasen visste jag vem Svenne Berka var. Men här står jag och får mina vyer vidgade denna så revolutionerande dag i mitt liv på jorden.
"FRISKA TAG - VÅRAT LAG, A-I-K!" Nej det är inte jag som har förfallit. Jag är ingen dissident. Jag befinner mig cirka fem år framåt i tiden på främmande fotbollsmark, där en helt annan läktarkultur råder än på mitt eget Malmö IP. Kavaj och slipsprydda medelålders herrar skanderar den i dag så gammeldagslåtande hejaramsan. Läktarna är stora och bekväma. Kändisarna står innan matchen uppvända mot publiken för att låta sig beundras. Jag är på nationalarenan. Jag har blivit Solnabo och på köpet fått AIK som granne. Jag som kommer från en läktarkultur som präglats av mätt bortskämdhet. Jag som blivit fotbollsuppfostrad med att segrar under tre måls övervikt möts med kommentarer av gubbarna i hatt på innerkretsen som. "Ida’ va de för dållit - de va min själ sista gången ja va här. Dom får min själ byta ut halva laget till nästa match. Han e för gammal, de har ja för fan sagt hela tiden" o.s.v.
Jag som nästan har kunnat ta på spelarna på Gamla IP, liggandes bakom Gripens mål. Nu befinner jag mig i den "fina" världen långt ifrån mitt barndomsfotbollshem. Men en mörk kväll året före vårt hemma-VM måste jag bara ta mig genom hela Stockholms innerstad. Jag måste till Johanneshov, där Hammarby spelade då. Hammarby IF har kommit till allsvenskan och skall möta Malmö FF.
Men! Vad är detta? Mina bänkgrannar pratar med mig!! Vågar jag svara på skånska? Det finns en elektricitet i luften. Det svänger, som om man satt mitt i Count Basies rytmsektion. Blodet pulserar hett, på det i jämförelse med Råsunda spartanska Johanneshov. Åskådarna lever högljutt med i varenda spark. Det egna lagets insats hyllas oförbehållsamt oavsett framgång. Till och med när Malmö FF har matchen under malmöitiskt sedvanlig kontroll stöttar publiken sitt lag - Hammarby IF. Jag har fått uppleva en läktarkultur jag inte trodde existerade. Jag tar mig omtumlad men dubbelt glad tillbaks några asfaltsmil till Solna, men lovar att komma tillbaks.
Många gånger senare i livet har jag på Söders krogar fått ta del av Hammarbyfansens totala hängivenhet för sin älskade klubb. Jag har konfronterats med "Söderbusar" vars utseende varit sådana man ej beskriva kan.
Men aldrig - jag upprepar aldrig - har jag trots mitt skånska idiom, trots att jag hjältemodigt på alla synliga sätt gjort klart för kisarna att mitt hjärta bor i en klubb från Malmö med ljusblå tröjor och vita byxor, upplevt någon form av aggresivitet mot mig(möjligen kan de bero min atletiska kroppsbyggnad). Visst har det förekommit repliker av nästan samma klass på jargongen som de som "Hoa-Hoa" levererar, men med många glimtar i ögonen.
Jag värjer mig i det längsta ifrån den kanske tråkigare men mer försumbara sanningen att det i dag möjligen är annorlunda. Jag sticker likt strutsen huvudet i sanden när jag läser om otrevligheter som begåtts av personer klädda i Bajentröjor. Jag har så svårt att inse att klassen på arbetarkillarna från Söder inte längre skulle vara som tidigare, även om tiderna har förändrats. Möjligen är det eskapism. Men ta inte ifrån mig illusionerna. Att bli omfamnad av en vilt främmande Hammarbysupporter utanför Kvarnen som med glädjetårfyllda ögon blickar ut över hela Södermalm och utbrister "Titta!!! Här spelas den bästa fotbollen i Sverige" stolt och glad över sin plats i världen, känns underbart.
Och jag har inte hjärta att upplysa honom om att det finns en stad cirka sextio mil söderut där man med rätta har en annan uppfattning.
Hammarby deltog i den allra första allsvenska serien 1924-25 med en sista plats som placering. Sen har klubben åkt upp och ner. Det har svängt om laget precis som om supportrarna. Man har haft profiler i klubben där Lennart ”Nacka” Skoglund närmast får personifiera klubbens själ. Så hände det som länge var onämnbart i klubben. Hammarby IF blev svenska mästare!!! 2001. Inte vet jag om något av klubbens inre försvann då. Kanske är Hammarby mer älskat som det Hammarby som tar livet med en klackspark och så får vi se hur det går?
Första gången MFF stötte på Bajen i allsvenskan var 1940. 2-2 i Stockholm och en 3-1 seger för oss i Malmö. Och på den segerrika vägen för MFF har det varit sen dess. Vi har följande statistik att falla tillbaka på inför matchen på söndag.
Spelade Vunna Oavgjorda Förlorade Mål
79 46 16 17 153-85
Det kan var skäl att nämna att MFF har plusstatistik mot samtliga etablerade allsvenska klubbar inklusive IFK Göteborg. Så ingen kan ifrågasätta vem som håller i den allsvenska tömmen. Nu inför ytterligare ett möte mot Hammarby IF försöker jag att minnas de matcher som har gjort det största intrycket på mig.
1967. Ich grüsse grüne mai. I sköna maj hälsas Hammarby med hemkomna "Nacka"
välkomna till Malmö. "Glad såsom fågeln i morgonstunden" tar jag mig till Malmö Stadion. Han som har till uppgift att ta hand om "den vajande majskolven" är Jörgen Ohlin. Och visst får vi se prov på Nackas fantastiska teknik. Men bristande kondition hos denna en av Sveriges största genom tiderna gör så att såväl Ohlin som MFF går segrande ut i majkvällen med siffrorna 4-2.
1970. "VI ÄR VACKRAST - VI ÄR BÄST - VI ÄR DOM SOM DRICKER MEST!” Bajenklacken sjunger på Råsunda. Det är en tidig försmak av kommande svensk supporterkultur. MFF-klacken vecklar ut en banderoll med texten. "HAMMARBY SJUNGER - MFF SPELAR.
Det är folkfest. 30.000 åskådare när serieledarna Malmö FF gästar Solnaborgen. Bosse Larsson har begåvats med en värmande överrock denna höstdag i form av Sören Mannberg. Tre sekunder in i matchen springer han fram till Bosse och undrar hur Bosse gillar norrlänningar. "Nja" säger Larsson överraskad av frågan. "Jo du förstår", säger Mannberg, "Jag är norrlänning och har fått order om att springa ikapp med dej hela matchen. Mannberg va namnet".
Ryktet säger att när kungen av Malmö var på toan i pausen så stod Mannberg utanför dassdörren och ropade. "Skynda dig Bosse! Andra halvlek börjar snart." Efter matchen säger en helt slutkörd Mannberg att Bosse var den i särklass bästa spelare han mött. Skyndar in i duschen. Och där stod han länge.
Det hela slutar 1-1 efter MFF-ledning av Tommy Andersson och kvitterat genom ett drömmål av Jan Sjöström.
1981. Paradigmskiftet närmar sig nationen långsamt och smygande. Folkhemmet har sakta börjat sin färd mot att bli ett köpcenter. Public-service rättar in sig i ledet mot ytligheten. Även om inte ens den med den mest pessimistiska vilda fantasi kan ana dokusåpornas framtida frälsning för det kulturtörstande folket. Nu befinner sig jag och Hammarby på Söderstadion när något så unikt som att en klubb som spelat en EC-final för några år sedan kommer på besök. Men Bob Houghton har lämnat och det är ett annat MFF som nu visar upp sig.
En annan publik också. Endast 8.000 på plats. En tråkigare och mer hatisk attityd därtill, det skall erkännas. Men matchen blir en delikatess för alla oss som njuter av offensiv vinnarmentalitetsfotboll. 4-4 står det på anslagstavlan när det hela är över. De sista tre målen på nästan lika många minuter. Mest utmärkande är den nyutnämnde landslagskaptenen och nuvarande MFF-styrelsledamoten Ingemar Erlandsson med sina två mål. Månaden är den löftesrika Maj och jag vandrar ganska nöjd ut mot stockholmsnattens frestelser och tänker icke värja mig mot dessa.
1984. "Vid sommarens mitt är blomman på flykt med röda vallmoblommor". Så diktade Harry Martinsson. Den första dagen i den månaden som sommaren har mognat är jag på flykt från Kristianstad till Malmö Stadion där Anders Palmér och Malmö FF har stor galaföreställning. Palmér gör tre mål Mats Magnusson två och Micke Rönnberg ett när Hammarby får en lektion i teknisk och effektiv fotboll. Kräftor(mit allem datzu) i röda drivor väntar runt hörnet och Malmö FF vinner med siffrorna 6-1. Kan den ljuva augusti börja bättre?
2003. Vi stannar kvar på Malmö Stadion. Vi njuter även nu Augusti. Vi gör även nu sex mål, men Hammarby inte ett enda. Våra målskyttar är den i dag tillbaksefterlängtade Niklas Skoog med tre mål. Erik Johansson, Tobias Grahn och Markus Rosenberg blir våra andra målgörare.
2004. "Det kommer en dag". Det visste PGB redan när vi åkte ur allsvenskan. Denna sena septemberdag tog vi ett stort steg mot "dagen". Vi minns alla den underbara matchen när Bajen gästade vår stad. Afonso Alves visade nästan brasiliansk landslagsklass och frälste oss med två mål, det sista direkt avgörande. 4-3 till "di blåe" och vi när närmade oss det så länge hett efterlängtade guldet. Hela Malmö vibrerade av guldtörst. Det spred sig för alla lite äldre MFF:are en välbekant doft över vår stad. En doft av guld.
Så lägger sig en allsvensk säsong åter att dö. Vemodets tunga våta filt trycker över våra bröst. Vi spelar inte om guldet i år. Vårt internationella engagemang blev en stor besvikelse. Den allsvenska säsongens betyg blir möjligen godkänt om vi vinner mot Hammarby. Hade bara Hasse Borgs tio kloka budord efterlevts till fullo och hade bara laget visat motivation och kämpaglöd i mer än de matcher som kom närmast efter utskällda förnedringsmatcher(FC Thun och Besiktas)... Varför? Beror det på Prahl? Beror det på spelarna? Något stämmer inte i vår kära klubb. Hade vi bara vågat/tillåts spela mer offensivt. Hade bara Skoog sluppit sin skada. Hade bara "Mackan" stannat. Hade bara Litmanen varit den skadefria Litmanen. Hade bara inte det förbannade konstgräset funnits. Hade bara Patriks kropp hållit lite till. Men Kejsaren gjorde rätt som bestämde sig för att sluta.
"En kejsare måste veta när han ska sluta" skrev redan Selma Lagerlöf i sitt tragiska mästerverk - Kejsaren av Portugalien. Hade bara - hade bara - hade bara...
Men ändå. Tänk om det hade varit en direkt avgörande guldmatch mellan de båda klubbarna. Ett fullsatt Stadion. Sveriges två bästa klackar. Tänk om - tänk om. Det är ju ändå som Eric Persson sade, att guld tar man silver får man.
Men en sak vet jag. År efter år när vi möter Hammarby går tankarna till den där kaxiga kisen från Södermalm som hade modet att säga att han höll på Hammarby i ett sådant genuint MFF-fäste som en arbetarbakgård på Kristianstadsgatan en gång för längesedan. Var finns han nu? Håller han fortfarande på Bajen? Så klart han gör. Vilken äkta supporter byter hjärteklubb?
Hur han spelade fotboll? Nja. Vi MFFare (särkilt en ung Kjell Rosén-wannabe) var betydligt bättre även på spontan gårdsfotboll.
*******
Så blir det åter höst på vårt stadion. Trots eventuellt RL.(Om spelarna verkligen vill) Den långa lakunen till nästa års allsvenska blir som vanligt ett långt lidande och kan bäst beskrivas med ett citat av en poet från bygden.
"Synes en ljusglans sprida sig vid vår plågobädd. Då sitter vid vår sida en Gud förklädd."
*******
Coda: De musade unga damernas namn är fingerade och heter i själva verket något helt annat.
*******
En ursäkt till Fi för mitt patrikaliska uppförande under mina tidigaste "sturm und drang”-år. Låt mig få leva lite till ändå.
*******
Epilog.
"Utan drömmar ruttnar fröjderna". Nästa år skimrar åter vår stad av guld och himmelsblå segerkarneval.
Hela Malmö blir ett Shangri-La.
