Mål #17: Mannen från Wettingen
"Bollen ändrar riktning sådär retligt lagom, mål. Inget deltagande i spelet ute på plan. Inga andra målförsök. Ingen ekvilibrism. Ett skott, ett mål. För Malmö".
[15 september 1990: Brage-Malmö FF 0-1]
0-1 Dan Corneliusson (55)
1990 var ett hemskt fotbollsår. Vi kom till det med solsken i blick, i trygg förvissning om att den sjätte raka seriesegern skulle bärgas. Hösten innan hade de tramsiga slutspelsreglerna hindrat oss från att kunna utropa oss som allsvenska segrare(fotn.1), men serien hade vi vunnit. Med en på pappret mycket stark trupp fanns det ingen anledning att tro något annat än att MFF skulle vara ett topplag även 1990.
1990 var också ett VM-år, och för första gången sedan 1978 deltog Sverige. Malmö kunde räkna in flera spelare i VM-truppen: Schwarz, Jocke Nilsson, Leif Engqvist, Niclas Larsson...och så förstås spelarna som lämnat oss 1989, Thern och Ljung, som vi med all rätt fortfarande kallade våra.
Upplagt för idel uppfyllda drömmar och klang- och jubelföreställningar, således...jo, gomiddag. Det blev ett brutalt uppvaknande. VM var som bekant inte så värst roligt. Men den lagdel som fungerat minst dåligt var kanske trots allt vänsterflanken. Så det svenska fiaskot hindrade inte att både Schwarz (till Benfica) och Jocke (till Sporting Gijon) såldes.
Innan landslagets misslyckade Italienresa hann åtta allsvenska omgångar spelas. De var inte kul. Det hade hänt att vi inlett även mästaråren under åttiotalet knackigt, men aldrig så här. Efter fem omgångar hade vi gjort ett, säger ett, mål. Efter sju hade vi skrapat ihop sex poäng. Blott målskillnad höll oss på rätt sida nedflyttningsstrecket innan en 2-1-seger borta mot Halmstad i sista matchen före VM-uppehållet gav oss ett visst andrum. Och visst skulle vi påbörja upphämtningen efter VM. Det var trots allt bara fem poäng upp till slutspelsplats.
I den tionde omgången trillade vi under strecket. Där stannade vi några rundor innan vi lyckades kravla oss över igen. Men trots sporadiskt storspel – 2-0 respektive 5-0 hemma mot Norrköping och Halmstad visade prov på kompromisslös Malmödominans av prima märke – fick vi aldrig någon riktig skjuts uppåt. Enter: Dan Corneliusson. En forward med massor av internationell rutin, men kanske var han för gammal? Ett panikköp från den schweiziska Kalle Anka-klubben Wettingen(fotn.2)?
Man ska hålla i minnet den panik som faktiskt rådde då. Vi var för första gången på femtiosex år(fotn.3) på väg att åka ur högsta serien. Det var nånting oerhört; en anomali. Idag, med nedflyttningen 1999 i färskt minne, så ter sig kanske detta synopsis inte fullt ut lika vansinnigt. Våra sämsta placeringar genom tiderna innan 1990 års allsvenska var tiondeplatserna 1940 och 1993, men inte ens då var vi på väg ur: vi hade betryggande marginal till lagen under strecket i god tid innan seriens slut.
Således: Dan Corneliusson i himmelsblå dress. För gammal? För IFK Göteborgsk? Många var tveksamma. Vi som såg träningarna var inte speciellt oroliga: han uppvisade en oerhörd professionalism. Till exempel var han den som införde gemensam uppvärmning för hela truppen innan match enligt italiensk modell. Mycket vackert att kolla på. Och idag legio hos alla allsvenska klubbar av klass.
Nu skulle han bara göra mål också. Och bortamatchen mot Brage i den nittonde omgången var ett tillfälle vald med kliniskt kirurgisk precision. Vi låg på sjunde plats, med fyra poäng ner till strecket och fyra omgångar kvar. Brage låg precis över strecket, två poäng bakom oss. Det var en match på liv och död. Förlust och vi skulle ner i skärseden. Vinst och kontraktet var så gott som säkrat.
Vi vann med 1-0. Efter ett mål i början av andra halvlek. Av Dan Corneliusson. Ingen av artikelförfattarna såg målet på plats. Men bilderna på tevesporten visade tydligt en målskytts kännemärke: rätt man på rätt plats, en halvchans, ett lusigt skott, bollen ändrar riktning sådär retligt lagom, mål. Inget deltagande i spelet ute på plan. Inga andra målförsök. Ingen ekvilibrism. Ett skott, ett mål. För Malmö.
Han kom, han sågs, han hade pagefrilla, han gjorde mål. Ett mål som de facto räddade oss undan nedflyttning Sen blev han skadad och frekventerade Malmös nöjespalats oftare än träningarna. Han stannade några år till; gjorde några mål till. Han känns fortfarande till största delen, i själ och hjärta, som en IFK Göteborg-spelare. Men han räddade oss då, 1990. Det glömmer vi aldrig.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Inför 1989 ändrades reglerna för finalspelet. De sk UEFA-cupreglerna – sammanlagt flest mål efter hemma-borta-möten vinner, vid lika det lag som gjort flest bortamål – avskaffades. Istället räknades poäng. Vann lagen varsin match blev det en tredje match. Vi slog Norrköping med 2-0 borta i den första finalmatchen. I hemmamötet var vi helt överlägsna men fick ändå stryk med matchens enda mål. Den tredje och avgörande matchen slutade 0-0 efter nitto minuters massiv Malmöpress. Straffar. Där förlorade vi givetvis. En extra bitter ödets ironi, särskilt med tanke på att vi förlorade finalen 1987 på just bortamålsregeln.
Fotn.2 Wettingen var en klubb som ändock skördade vissa framgångar i slutet av åttiotalet. Bland annat nådde laget UEFA-cupens andra omgång, där man uddamålsförlorade mot självaste Maradonas Napoli, 1989. Dock var det svårt att ta en klubb som i sin matchdräkt kombinerade klarrött, klargult, klarblått och klargrönt med en stor stjärna på bröstet på fullt allvar.
Fotn.3 1933/34 diskades vi för brott mot amatörbestämmelserna. Och blev utsparkade från allsvenskan. Så står det i den officiella historiebeskrivningen. Men vi MFF-fans vet ju att det var livrädda IFK Malmö-potentater som mixtrade med kvitton och därmed tog sin sista chans att rädda sin egen dödsdömda klubb. Säsongen 1936/37 var vi tillbaka igen. Då hade IFK åkt ur. Så kan det gå.
