Mål #16: En rakryggad seger
"Och, som sig passar för en man med hans hållning, tvekade han inte utan tryckte in straffen utan pardon."
[13 mars 1987: Malmö FF-Ajax 1-0]
1-0 Torbjörn Persson (44, straff)
I år är första gången på fem år som vi ska ut i Europa. Efter Frans Thijssens utmärkta första säsong 1997 då vi belönades med en UEFA-cupplats året efter(fotn.1) så har det varit magra år. Det är vi inte vana vid härnere i Malmö. Hösten är spel i någon av de europeiska cuperna. Alltid. Det hör till. Mössa och halsduk. Ett kursivt kvällsregn som gör sig bra mot de tända strålkastarna. Mycket folk. Onsdag, europacupkväll, MFF i farten.
I mars 1987 var det kvartsfinaldags i Cupvinnarcupen(fotn.2). Vi hade nått kvartsfinalen via, det måste man erkänna, rätt så mediokert motstånd. Sånt motstånd som annars bara IFK Göteborg brukade lottas mot under åttiotalet. Apollon Limassol och 17 Nentori Tirana är inga motståndare som man skrämmer barn med. Men vi avfärdade dom(fotn.3) och nu var det dags för Europas bästa lag att komma till Malmö Stadion.
Ajax förlorade inte många matcher denna säsong. Man vann cupvinnarcupen enkelt. Och det var det här laget som bildade stommen i det Holland som skojade hem EM året efter. Aron Winter, Frank Rijkaard, Marco van Basten. Laget innehöll också målsprutan Johnny Bosman(fotn.4), en toppforward som vräkte in fler mål än någon annan i någon av europacuperna den säsongen. Det var sådana spelare vi nu skulle ta oss an. Inte Stig Fredriksson, Tor-Arne Fredheim, Andreas Ravelli. Det var som att gå från "cykla till affären för en liter mjölk, är du snäll" till att ställa upp i Tour de France.
En av artikelförfattarna känner Kent Jönsson. Han spelade i bägge matcherna mot Ajax. På en direkt fråga för några år sedan om vem som var den bästa fotbollsspelare han någonsin mött så svarade han snabbt: "Marco van Basten".
van Bastens medverkan var länge tveksam. Han hade varit skadad men kom trots allt till spel – dock hänvisad till kanten. Det märktes att han inte kom upp i sin sanna kapacitet. Rijkaard, däremot. Han dominerade så fullständigt att det var kusligt. Matchen innehöll inte många målchanser och efter varje ständigt lika omutligt oövervinnliga Rijkaard-ingripande kändes det allt mindre sannolikt att vi någonsin skulle kunna göra ett mål på Ajax. I slutet av första halvlek föll Mats Magnusson i straffområdet, och, fabulöst nog, blåste domaren.
Fram stegade Torbjörn Persson. En vänsterback som mot slutet av sin karriär tyvärr fick ta emot en del orättvis kritik för att ”han var för långsam” och ”bara tjongade”. Sanningen är att Tobbe hade en sublim vänsterfot. Han slog alltid sina långbollar med ett utsökt, rent tillslag. Bollbanan var symmetrisk, exemplarisk, stilren.
Dessutom gjorde han ett antal landskamper i slutet av åttiotalet och var, åtminstone vid den här tiden, förmodligen Sveriges bästa vänsterback (visst, det var lite jobbigt när Bob Houghton fick för sig att använda honom till att kasta långa inkast. Varje gång motståndarna fumlade ut bollen på vår offensiva högerkant fick Tobbe lunka över för att kasta in bollen i straffområdet. Det tog tid och bröt rytmen i spelet. Låg vi under blev man alldeles stirrig. Och ledde någonsin de där långa inkasten till något? Tror det knappast. Men, kom ihåg – det här med inkasten var ju inte Tobbes fel!). Hans karakteristika var hans raka rygg. Den fick honom att se stolt och ståtlig ut. Och, som sig passar för en man med hans hållning, tvekade han inte utan tryckte in straffen utan pardon.
Målet blev matchens enda. Så här i retrospekt är det egentligen helt vansinnigt att vi kunde slå ett lag som Ajax. Vi var hur bra som helst. Det räckte i slutändan inte till avancemang, men ändå.
I returen i Amsterdam var van Basten tillbaks på allvar. Efter tjugo minuter sköt han från höften och bollen for in i krysset förbi en perplex Möller. Sen höll vi emot ganska länge. Roy Hodgson hade valt bort Jonas Thern till förmån för Mats ”Balja” Arvidsson, ett taktiskt genidrag han enligt uppgift inte var helt tillfreds med efteråt. Men man kan väl svårligen klandra Balja för att Aron Winter (se där, ytterligare en världsspelare) petade in 2-0 efter en timme. En liten stund senare gjorde van Basten mål igen. Med tio minuter kvar tändes ett litet, litet hopp när Håkan Lindman tryckte in boll, målvakt, hela Ajax backlinje och några funktionärer i mål. Efter retur från en knallhård frispark av – you know it – Torbjörn Persson.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Och åkte ut med dunder och brak mot Hajduk Split efter 2-3 borta och 1-2 hemma. Hemmamatchen var för övrigt Thijssens sista som tränare för MFF. En utmobbad Kindvall fick sitta på bänken; Trpevski ("Göran utan prickar") spelade i hans ställe. Under de sista veckorna innan han fick sparken så hade Thijssen, tydligt märkt av broderns dödsbud, gått omkring som ett åskmoln på träningarna och väst ”ridicolous” åt allt.
Fotn.2 Jo, matchen skulle ha spelats veckan innan, men ymnigt snöfall flyttade fram matchen.
Fotn.3 De bägge hemmatcherna var av diametral art. Tiranamatchen var en 0-0 tillställning från helvetet i hällandes ösregn. Limassolmatchen slöt 6-0 efter ett Lasse Larsson-hattrick och två hysteriska självmål av den cypriotiske högerbacken.
Fotn.4 Nej, det handlar inte om den Bosman som fått en dom uppkallad efter sig.
