Med historien, mot framtiden: Welinder intervjuar Mats Weman om hans bok ”Blått ett lag”.
Per Welinder träffar Mats Weman för ett samtal om dennes nya bok "Blått ett lag".
”Eric Persson fingrade på rullgardinen. Det var helgdag, så det var en lugn morgon. Han kunde höra klockorna slå i Adolf Fredriks kyrka. Eric Persson gillade ljudet. Han var ingen religiös man, men han älskade historia och kyrkor var en av hans passioner. Han längtade efter att föreningen ånyo skulle få göra resor ut i Europa, där matcher kunde varvas med kulturella utflykter.”
Utdraget är ur första kapitlet i Mats Wemans bok ”blått ett lag”. Boken, som jag tidigare recenserats här på Himmelriket, utmärker sig på många sätt. Ett av dem är den otroliga detaljrikedom som färgar gestaltningarna av de olika huvudpersonerna. Något som väckte min nyfikenhet.
Alltså Mats, hur kan du veta det här, för jag misstänker att du inte har intervjuat Hövdingen i egen hög person?
- Ha, ha. Alla de här etableringsscenerna ska ju sätta miljön och konflikten i det kapitlet. Jag vill gestalta personerna. Och det kräver exakta känslor och exakta fakta. Jag går in i detalj. Eric Persson bodde på Hotel Regina på Drottninggatan. Det var Annandag Pingst. Man kan ju förmoda att han tittade ut genom fönstret, vad hörde han då? Den dan hörde man garanterat kyrkklockorna. Så jag ringde upp till församlingarna runt omkring och kollade vilken kyrkklocka man hör från det stället på Drottninggatan.
En annan favoritscen inleds med att Roy tar ”den grå Kobratelefonen i flykten” och svarar när det ringer. Känns heller inte uppenbart att du kan veta att han gjorde just så?
- Nä. Människorna jag intervjuar tycker inte jag är riktigt klok. Dom är vana vid att svara på ”Hur känns det” och max fem frågor till. Jag frågar ”Hur såg det ut därhemma?”, ”Var satt ni”, ”Vad gjorde ni?”, ”När ringde det?”, ”Vad hade ni för telefon?”. Roy fick fråga Solbritt. ”Solbritt, va hade vi för färg på kobran?”. Dom är inte vana vid det. Men för mig är det viktigt.
När du skriver en sån här bok, vad är du främst? Författare, journalist eller supporter?
- Jag är nog författare, forskare och folkskollärare. Jag gillar människor och att försöka förstå människor. Det är svårt att inte fascineras av Eric Persson t.ex. Eller bröderna Hjertsson som bara hade en gummiboll att spela med när de var små, och bara en sko.
- Det här projektet var sista chansen att berätta deras historia, Andreas Nilsson är den äldste levande MFF:aren. Kjell Hjertsson är t.ex. den siste från det första guldlaget. Snart är alla döda. Då är det för sent.
- Men jag hade inte orkat lägga så mycket tid och samla så mycket material om jag inte hade haft den kraften underifrån som man har som supporter. Jag hade aldrig kunnat skriva det här om Kalmar t.ex., där jag ändå är född, eller Trelleborg, som är kommunen jag bor i nu.
Du har formerat laget 4-3-3, det känns ju inte så bekant?
- Äh, det är roligt med en offensiv uppställning. Skämt åsido så pratade jag mycket med Anders Larsson (Sveriges enda levande och datoriserade MFF-uppslagsverk, reds anm.) och vi kom fram till att det var en bra mix mellan gamla tiders 2-3-5 och dagens 4-4-2. Sen spelade man mycket 4-3-3 under Antonio Duran.
Vilka spelare som hamnade utanför var närmast att komma med?
- Oj, känsligt. Drömelvan var faktiskt rätt given. Jag och Anders Larsson pratade med FV, Fotbollens Vänner, och vi valde ut ett 25-tal personer, många gamla spelare, som fick sammanställa sin egen drömelva. Sen sammanställde vi alltihop. Man kan säga att 9 av 11 spelare var helt solklara. Och de var inte så mycket svårare med nästa två. Så startelvan är odiskutabel.
- Diskussionen blev egentligen kring de som skulle sitta på bänken. Spelare som Sven Hjertsson, Stefan Schwarz, Masse Magnusson var alla nära, men istället för Sven blev det Roy, och Tapper petade Schwarz. Och hade jag haft med en anfallare till hade det blivit Masse.
- Men det var ganska kul att Dahlin var så självklar. Däremot dröjde det länge innan Zlatan tog plats. Hade boken skrivits för ett och ett halvt år sen, innan EM när han spelade i Ajax, hade han inte platsat.
Nu när du plockat alla guldkornen, hur ska man kunna skriva om MFF i framtiden?
- He, he. Ja, jag brukade peppa mig själv med att jag skulle göra det svårt för de som ska skriva 100 årsboken. Men det är ju en helt annan typ av bok, så jag hoppas att jag gett dem ett bra underlag.
Det borde du gjort, du har ju grävt fram en hel del historier och unika dokument. Tänker främst på nedflyttningsdomen.
- Ja, det var ett djävla flyt att jag hittade den. Jag var hemma hos Klumpen Nilsson, hans pappa, Sven Nilsson var ju vår förste guldtränare. Och under det samtalet gick Klumpen och hämtade det pappret ur hans pappas gamla arkiv.
De fyra första storhetstiderna gestaltar du genom tränarna. Men i den femte, den vi eventuellt befinner oss i idag, nämner du nästan inte ens Prahl.
- Jadu. Denna storhetstiden är ju inte avslutad. Det sista kapitlet är fortfarande öppet. Ibland måste man låta bli att intervjua en när intuitionen ber en att låta bli. Det kanske är Åkeby som kommer att representera den femte storhetstiden, när man skriver om den i framtiden? Därför har jag koncentrerat mig på Borg och Madsen, de som står för kontinuiteten.
- Det är viktigt det där med kontinuitet. ”Continuity ”är det ord som Bob använder när han förklarar framgångarna under hans tid. Det var det som missköttes grovt under 90-talet. Hade vi inte missat där hade det inte behövt ta 16 år mellan gulden. Med lite bättre ekonomin hade vi kanske inte behövt sälja så många spelare. Och då hade Thijssen haft ett bättre material. Och fan vet om vi då inte tagit guld - 97.
Det är bland annat den typen av reflektioner som jag fick när jag läste boken. Flödet, att storhetsperioderna kommer och går. Men man vet att dom kommer.
- Huvet på spiken! När man ser hela historien blir man lite lugnare. Man behöver inte alltid vara i nuet. När folk idag börjar prata om bojkott och ny styrelse och sånt, så har de inte perspektivet. Ena året har man ett lag som trots att det ser bra ut på pappret, inte funkar alls. Och så nästa år sitter det plötsligt.
Du kallar den femte storhetstiden för en ”ekonomisk storhetstid”. Är vi verkligen inne i en sån?
- Ja, jag menar det. Med försäljningar på över 130 miljoner de senaste åren. En ny arena på väg. Vi är bland de tre klubbarna i Sverige som har råd att bjuda på spelare, när vi kom upp igen 2001 var vi barskrapade. Nu har vi insett hur mycket som krävs för att få en proffssatsning på spåren. Vi satsar på att hitta och utveckla egna talanger, vi har goda relationer med klubbarna i närområdet, vi har goda kontakter i näringslivet. Tappers ungdomsakademi. Ja det är mycket mer ”tillbaka till framtiden”, än bara några hemvändare. Jag tror att vi är på rätt väg.
Slutligen. Kan man skriva en bok om MFF utan att nämna Jörgen Ohlsson?
- Ha, ha, ha! Jag skriver ju om Jörgen Ohlin. Räcker inte det?