Mål #13: Mannen som inte kan jubla
"...bröt ett uppspel på offensiv planhalva, reste sig upp med bollen, stormade fram mot målet, drog målvakten på ett så häpnadsväckande iskallt vis att det nästan blev löjligt, och avslutade hela momentet med att rulla bollen i tomt mål".
[22 oktober 2001: Malmö FF–Elfsborg 3-1]
2-1 Jörgen Ohlsson (88)
Allsvenskan 2001 började i dur. Efter fyra omgångar toppade vi serien utan att ha släppt in ett enda mål. Zlatanfebern grasserade och vår ekonomi var tryggad. På vårt centrala mittfält firade två slitvargar stora triumfer. Dansken Peter Sörensen och trotjänaren Jörgen Ohlsson gjorde processen kort med allt motstånd. Efter den lysande inledningen mattades dock vårt lag något – storsegrar blandades med halvt oengagerade insatser.
Aha, sa vi supportrar, press och alla andra förståsigpåare. Ojämnhet: Typiskt för en nykomling/fotn.1). Lite upp och ner, ja. Men när det såg bra ut såg det riktigt bra ut. 4-1 borta mot Örgryte är ett minne som fortfarande framkallar suckar av sällhet. Och sen har vi ju matchen på Vångavallen…4-0. Inte ens den kväljande tångstank som ständigt ligger som en våt filt över Trelleborg kunde lägga sordin på den kvällen. Vägen hem, gamla 101:an, kantades av vackert vitkalkade kyrkor, gröna, böljande fält – och överallt, glada, vinkande människor. Längs hela vägen ända hem till Malmö stod de. Södra Skåne log. Fantasier? För oss som var där är det verklighet.
Jörgen Ohlsson gjorde ett av målen mot Trelleborg. Det gjorde han även mot Örgryte.
Hursomhelst, som sagt, lite upp och ner under vårsäsongen. Men vi låg fast förankrade på den övre halvan av tabellen. Stundtals till och med ganska nära guldstriden. Men så kom hösten. Plötsligt var det mest ner. Från omgång 14 till och med 24 vann vi bara en match. På elva matcher tog vi bara sju poäng. Kvalstrecket närmade sig med hisnande fart. När vi skulle möta Elfsborg hemma i näst sista omgången var förutsättningarna solklara. Vi kunde inte åka ner direkt. Oavgjort eller vinst och vi hade säkrat kontrakt. Men förlust, och kval var otäckt sannolikt. Helvetets alla kval, om än i blott två matcher. Nästan värre än att åka ur direkt, åtminstone ur nervositetssynpunkt sett.
Jörgen Ohlsson hade varit ordinarie mest hela året. Han var, och är, en av de få verkliga veteranerna i laget. Han gjorde sitt första allsvenska mål för oss redan 1992. Han har spelat på nästan alla platser i laget, sällan varit spektakulär men alltid stabil. Ingen spelmotor kanske, men en ryggrad – inget gnäll, alltid lojal. Nån att hålla i handen när åskan går, som det brukar heta(fotn.2).
Matchen mot Elfsborg kan bäst liknas vid krampkänning. Hela första halvlek var visserligen en enda rejäl press från MFF – Mattison höll på att sätta en nick redan i första minuten – men vi verkade oförmögna att göra mål. Halvtidssignalen från domaren kändes som The Second Coming. Andra halvlek: fortsatt panikångest. En enda snedspark från Elfsborg sparkar ner oss i ovisst kval. Så kommer Ijeh på kanten, ett perfekt inlägg, Skoog med pannan: 1-0. Nu tickar minutjävlarna fram. En kvart kvar: femton minuter till syndig spritfest. Då dyker det upp en pannbandsboråsare och så är det 1-1.
De här tio minuterna, mellan den 77:e och den 87:e, är några av de absolut mest nagelbitande som Malmö FF någonsin har gett oss. Spelet gick helt i baklås. Elfsborg tilläts ta över och skapade chanser som gav samtliga himmelsblå supporters hjärtsnörp: man minns speciellt en frispark som Fedel med största besvär fick över ribban. Tiden stod stilla; jo, stilla. Sekunderna blev långa som elaka evigheter. Vårt MFF vågade intet; alla bara väntade på slutsignalen eller att nån annan skulle stiga fram och ta tag i det. Det var som tonårens skoldanser: ska man våga bjuda upp nån av tjejerna? Det hade varit nice att få dansa en tryckare med en av de där underbara sakerna med brösten som syns genom stretchtyget, höfterna, ögonen. Men inte fan vågade man. Man gick hem till pojkrummets New Order-, Metallica- eller Eminem-planscher och grät en skvätt.
Hej Jörgen Ohlsson!
Då kom han, mannen som inte kan jubla(fotn.3), och höll oss i handen, tog tag i det, vågade. Bröt ett uppspel på offensiv planhalva, reste sig upp med bollen, stormade fram mot målet, drog målvakten på ett så häpnadsväckande iskallt vis att det nästan blev löjligt, och avslutade hela momentet med att rulla bollen i tomt mål. Vi var kvar i allsvenskan och Jörgen Ohlsson var mannen att tacka. Att Erik knallade in 3-1 efter en sublim Brian Steen-passning på övertid cementerade bara glädjen.
På något vis kändes det extra rättvist att det var just Jörgen som fick göra det. Han som kämpat och slitit hela året för att hålla oss kvar; och mest fått skit för det. Han som var vår bästa målskytt, som mittfältare, med sju mål denna säsong. Han som aldrig svikit MFF.
Tony Ernst och Henrik Sackrisson
Fotn.1 ”Nykomling”. Ni hör själva hur löjligt det låter. Nästan som en sån där outhärdlig ras av sagovarelser som Astrid Lindgren envisades med att uppfinna – rumpnissar och pysslingar och grymlingar och allt vad det är. Moraliskt sett är det givetvis osant att kalla oss nykomlingar, men faktamässigt sant. 2000 spelade vi i Superettan. Det kan man förtränga, men inte förneka.
Fotn.2 Ett kärt Jörgen-minne är också det lilla urklipp som publicerades i ett nummer av världens bästa tidskrift alla kategorier (Bosse & Krister). Man hade kopierat en liten notis från insändarsidorna i en åttiotals-Buster. En mellanstadieyngling från Bara GIF gratulerades till tjugosju hattrick i diverse olika pojklagsmatcher. En liten textsnutt och en bild på den lycklige. Ansiktet på bilden var, förstås, Jörgens. Han var sig oerhört lik.
Fotn.3 Har ni lagt märkte till det? Att han inte kan jubla, alltså. Efter varenda Jörgen Ohlsson-mål – och let’s face it, han har gjort den del – så ser han alltid lätt vilsekommen ut, vet inte hur han ska agera, sträcker armarna i luften såklart, men ser sig omkring – gör jag rätt? – och det är ett litet barn där som försöker härma de vuxnas språk. Det är ingen kritik, inte alls, vi älskar det, men det är oundvikligen så: Jörgen Ohlsson vet inte hur man jublar.