Trender, tendenser å sånt - Himmelriket mitt i veckan (nästan…)
Himmelrikets munskräppla & snushane No. 1, Micke Möller, skannar av veckans sorl i ett försök att fånga vad det är vi MFF-supportrar egentligen pratar om.
Så är det förbi för den här gången – och på ett tag slipper man ta turen genom Pildammarna i den falska förvissningen om att man är på väg till en fotbollsmatch.
Ok, en slags fotboll har det nog varit ändå. Typ fotboll för halta och lytta. Eller fotboll för folk med grava minnesrubbningar (som liksom glömt bort hur det är man gör). Rent av fotboll för-de-som-vill-man-inte-kan – de icke ägnade liksom.
Nåja, i ärlighetens namn har det fullständigt exploderat emellanåt. Ibland har pågarna bjudit på sex-sju passningar i rad! Ibland i ett sådant tempo att det nästan svindlat för ögonen! De har fått till avvägda bredsidor, skjutit rykande vristskott, slagit tunnlar och löpt utmed kanterna med samma ackuratess som vissa lag på teve!
Men summa summarum: det blev ändå kattskit av det hela. Katastrofal kattskit, om man så vill. Upprepade besvikelser, tristess och leda… You name it!
Nu stundar ett nästan sex månader långt uppehåll. Och jag kommer verkligen att njuta av det. Åtminstone inledningsvis.
Och Prahl drar till Norge och Viking Stavanger. Lite fundersam blir jag dock när Vikings ordförande Ole Rugland säger att de valde Prahl för att börja spela ”en starkare fotboll offensivt.” Prahl och offensiv fotboll… Det verkar närmst som en paradox.
Är det det vi har sett? Är det det som varit hans kvaliteter? Offensiv fotboll? Ja, så är det kanske. I vilket fall hoppas jag att det går vägen för honom i Norge. Han är den bästa tränaren MFF haft på evigheter, och vi har mycket att tacka honom för.
Därför: Lycka till, Prahl! Och tack för den här tiden!
Så spelar två helt mediokra lag om en Royal League-placering, och Bajens fans lever rövare som om det gällde livet. Det var ta mig fan imponerande!
Att Norra i övrigt lät som om den vore befolkad av en samling kastratsångare är i och för sig förståeligt. Ibland infinner sig liksom inte lusten, och då får fritidsgårdsfolket ta över. Den enda gången det tände till på allvar var väl egentligen efter slutsignalen då delar av publiken började skandera något i stil med: Var är hjärtat?
Nu är det inte så enkelt alla gånger, och det omtalade hjärtat finns säkert hos en och annan. Ändå tycker jag det är en betydelsefull fråga som utan tvivel ringar in säsongen 2005: var är hjärtat?
Faktum är att det kan upprepas än en gång: var är hjärtat?
