Himmelrikets Favorit i oktober, Daniel Andersson
"Jag går in då och då och läser på Himmelriket. Och den här utmärkelsen är månadens höjdpunkt. Det är verkligen hedrande."
Överlägsen segrare till Himmelrikets Favorit i oktober, vår lagkapten Daniel Andersson. När det gått som sämst och vi supportrar skrikit oss hesa av förtvivlan så finns det alltid en spelare som vi vågar lita på. Även när hans form är mindre bra är han alltid en av de bättre på planen. Han är helt enkelt en klasspelare. Att han vunnit omröstningen både i augusti och nu i oktober samtidigt som han övriga månader kommit tvåa är ingen tillfällighet. Det finns inte en spelare i allsvenskan som jag skulle byta till MFF mot Daniel Andersson. Varför nöja sig med mindre när man har den bäste.
Grattis, Daniel.
Tack, det var roligt.
Annars har inte oktober varit någon munter månad.
Nej, verkligen inte. Kul med den här utnämningen, men i övrigt har det varit en tung månad.
När jag ser spelare som inte springer tillbaka eller tycks ge allt så blir jag alldeles vansinnig. Det måste vara ännu värre för dig som då får jobba extra mycket?
Det har jag inte tänkt på, faktiskt. Det går inte att klandra någon, tycker jag. Alla är oerhört slitna just nu. Det har varit en jobbig höst. Nästan lika mycket mentalt som fysiskt. För vi har känt att vi inte orkat prestera och den känslan att inte orka är också slitsam.
I slutet av matchen mot Hammarby låg du ner en stund, och på mig verkade det som om du aldrig ville resa på dig. Det kändes så symboliskt för den här säsongen att du som aldrig ger upp till slut låg där några sekunder längre än du vanligtvis hade gjort.
Jag var väldigt trött då, men det var inte så att jag hade gett upp. Jag tycker ändå att vi kämpade in i det sista. Jag håller inte med om att vi inte visade något hjärta mot Hammarby, som många ropade. Mot Gefle var riktigt usla, men om man tittar på laget vi ställde upp med mot Hammarby så tycker jag ändå vi visade hjärta. Det kändes som om vi försökte in i det sista. Sen får man inte glömma bort att Hammarby hade ordinarie manskap och spelade riktigt bra. Det var nog mer att vi helt enkelt inte räckte till. Vilket är jobbigt nog att uppleva.
Då kanske det till och med är bra att MFF inte tog sig till Royal League?
Alltså, man vill ju alltid vinna alla matcher. Och att komma trea hade varit mycket bättre än femma. Men eftersom formen varit så usel under lång tid så känns det som om det var rätt bra att vi inte ska behöva spela fler matcher i år.
Inte dra ut på lidandet, menar du?
Inte dra ut på lidandet, ja. Med så många skador som vi har nu så hade vi fått fortsätta laborera med laget och det ihop med den form vi har hade nog bara dragit ut på lidandet.
Och nu har Åkeby chansen att träna ihop laget utan att tänka på tävlingsmatcher?
Han har ju sagt att han vill köra riktigt hårt med oss, så nu har han chansen. Det kan nog vara bra.
Du pratar om att hösten har varit tung. Hur länge har det känts så?
Jag tycker man kan peka på en match och det var Djurgården hemma. Vi spelade jättebra och förlorade ändå. Därefter fick vi en svacka över sommaren som vi aldrig tagit oss ur. Enstaka bra matcher har vi gjort, men det har mestadels varit krampaktigt.
Som ett barn på julafton har man som supporter suttit och hoppats på paket från tomten. Först försvann Champions Leaguepaketet, sen guldpaketet, och i rask följd UEFA-cuppaketet och silverpaketet. Till slut fanns bara det lilla Royal Leaguepaketet kvar under granen, det där som väl egentligen ingen ville ha, men i brist på annat så. Men inte heller det fick vi. Och i takt med att presenterna uteblev dog lite av glöden. Känns det likadant för dig som spelare?
Den klart största besvikelsen var när guldchansen rök. Det var inte så att vi gav upp efter det, men i takt med motgångarna så blev det allt tyngre. Glöden har inte försvunnit men när man känner att man inte räcker till, som mot Besiktas till exempel, så är det klart att det blir smärtsamt mentalt.
En orsak till årets misslyckande sägs vara att Tom Prahl alltid låtit bästa laget spela och inte roterat så mycket som han borde ha gjort. Men samtidigt har han och ni ju pressen på er att alltid vinna alla tävlingsmatcher. Det finns en paradox i det, eller hur?
Jo, men jag håller inte med om att det beror på att vi har spelat med samma lag för mycket. Tvärtom, vad vi har saknat mycket av i år är kontinuitet. Jag tycker att man alltid ska spela med bästa laget och försöka vinna matcherna man spelar. Men i och med skador och sjukdomar, spelarförsäljningar och spelare som stuckit så har vi gått runt för mycket i laget. Så att ge Tom skulden för att ha spelat för mycket med vissa spelare skriver jag inte alls under på.
När börjar semestern?
Vi tränar till den 25/11 och är lediga fram till början av januari. Det blir en rätt lång semester i år, men det tror jag alla i laget behöver.
Ska du göra något speciellt? Ut och resa?
Nej, vi ska hålla oss hemma. Vi håller på och bygger hus så nu vill jag se till att det blir färdigt någon gång.
Du bygger själv alltså?
Ha ha, nej du. Jag har tummen mitt i näven. Men någon måste ju se till att arbetet utförs…
Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att fortsätta träna efter säsongen. Är det förresten Tom som leder er?
Ja, det gör han. Jag kan hålla med om att träningen nu inte ger så mycket. Det är nog mest för att hålla igång och att vi inte får för lång semester.
Är det inte tråkigt?
Det är skittråkigt. Men det är inte så mycket fotboll utan mer styrketräning och innebandy. Nu när Tom är klar för en annan klubb så är det klart att han inte har så mycket mer att ge oss rent fotbollsmässigt och det är han medveten om. Han vill göra lite roligare och annorlunda saker sista tiden.
Det är ju inte bara han utan också Thomas Olsson som slutar. Blir det någon avtackning?
Vi ska ha en avslutningsfest så något blir det väl. Vi får se vad vi hittar på.
Säsongen är slut och du blir årets sista Himmelrikets Favorit. Hur är det egentligen, har ni spelare koll på vilka som blir HF?
Jodå, visst har vi det. Jag går in då och då och läser på Himmelriket. Och den här utmärkelsen är månadens höjdpunkt. Det är verkligen hedrande.
Ja, med smicker kommer man långt, heter det.
Nej, det är sant. Det är verkligen månadens höjdpunkt om man vinner. Det är ju ni supportrar som alltid står bakom oss och när ni tycker att man har varit bäst så betyder det kolossalt mycket.
*****
Som delade tvåor kommer Joseph Elanga, Olof Persson och Marcus Pode. De var emellertid inte i närheten av Daniel Anderssons popularitet den här månaden.
