Mål #12: Wernerssons ryggtavla
"När man såg att han tänkte prova ett skott från så vansinnigt långt håll hann man, som så vanligt är just innan en spelare drar upp bollen på läktaren, tänka -nej, skjut inte!".
[16 augusti 1987: Malmö FF-IFK Göteborg 2-1]
2-1 Håkan Lindman (27)
Den mest dräpande och enastående Håkan Lindman-kommentaren fälldes efter 1-0 segern mot Inter hemma 1989, då Agne Jälevik frågade honom: ”Förstår du att du har avgjort mot Inter?”. Håkan svarade: ”Ja, du, så dum är jag inte”. Som om det var den enklaste sak i världen att avgöra mot Inter. Som om det var någonting man gjorde lite då och då. Och det var det ju: i alla fall för Malmö FF:s gyllene lag under åren 1985-1989.
Håkan Lindman värvades till MFF inför säsongen 1986. Han spelade då i Karlstads BK. Roy Hodgson hade fått upp ögonen för honom när han avgjorde kvalmatcherna till division 2 södra mot Malmölaget Kirseberg(fotn.1) ett år tidigare. Första året hos oss fick han knappt spela. Det här var när MFF hade Masse och Lasse på topp. När tevekameran zoomar in avbytarbänken under höjdpunkten 1986, finalen på hemmaplan mot AIK, så ser man följande två(fotn.2) på bänken: Jonas Thern och Håkan Lindman. Det kan man kalla en stark bänk.
1987 var han ordinarie. Mycket snabbt tog han en plats i alla MFF-supporters hjärtan; en egen plats. Där finns han än. Hur kommer det sig? Han var ju bra, såklart. Eller, rättare sagt: han var bäst. Det är en av anledningarna. Men där finns mer också. Han var alltså göteborgare från början, men även med ett sådant svårt handikapp så lyckades han tatuera sitt bomärke på våra själars hud. Kanske är det så här: han kom alltså inte från Malmö, ändå var han oss kyskhetsbältestrogen.
Han älskade oss; är det så konstigt att vi älskade honom? Ibland var han onödigt bufflig och brysk och orsakade frisparkar på offensiv planhalva. Vi älskade det. Han imiterade felvinkande linjemän genom att hålla händerna för ögonen och vifta med handen framför sig likt en blindkäpp. Inte snällt, men vi älskade det. Han gjorde säkert ont att möta. Det älskade vi också. Olikt många andra MFF:are vid den här tiden fick han dock aldrig chansen i landslaget(fotn.3). Det gillade kanske inte Lindman själv, men vi älskade faktiskt det med. Då fick vi ha honom för oss själva.
Lindmans mål tillkom oftast på nick, via returer eller andra tilltrasslade situationer. Oftast – men inte alltid.
I mitten av augusti hade vi kopplat ett säkert grepp om allsvenskan. Vi ledde med tre poäng – en ganska klar ledning, med tanke på att tvåpoängssystemet fortfarande rådde – före Norrköping. Ytterligare en poäng bakom återfanns Göteborg.
När vi mötte Änglarna på Malmö Stadion var det en tung match – vi kunde göra ett avgörande ryck, de kunde äta upp halva vårt försprång. Och även om Norrköping råkade ligga tvåa i tabellen rådde det ingen som helst tvekan om att det här var ett möte mellan svensk fotbolls två verkliga tungviktare. Även IFK Göteborg var nerlusat med landslagsmän, om än av en inte fullt så ädel valör som Malmös.
Matchen började illa. Micke Andersson(fotn.4) fick till ett skott ganska långt utifrån som borrade sig in i Möllers högra kryss. 0-1 efter mindre än en kvart. De blåvita fick emellertid inte vara görglada och goa göbbar mer än nån minut. Sen satt de sönderklippta kalsongerna(fotn.5) åter på ledsna människors gumpar. Att vända på en femöring, lyder talesättet. Lasse Larsson visade att det också är möjligt att tvåfotsdribbla på en femöring. Det gjorde han inne i straffområdet och pillade sedan in bollen under Thomas Wernersson.
Därefter steg Konung Lindman på allvar in i handlingen. I 27:e minuten fick han kontroll på en lätt studsande boll på mittplan. När man såg att han tänkte prova ett skott från så vansinnigt långt håll hann man, som så vanligt är just innan en spelare drar upp bollen på läktaren, tänka ”nej, skjut inte!”. Håkan hade dessbättre inga sådana tankar. Han sköt, och som han sköt. Bollen for spikrakt mot krysset, göteborgsmålvakten slängde sig – förmodligen mest för syns skull, för han var inte i närheten av projektilen – kulan dunkade i ribbans underkant, ner på Wernerssons ryggtavla. Och in. Ett klassiskt mål var skapat.
På Malmö Stadion är målställningarna utbytta sedan dess, men legenden säger att vaktmästarna som bar ut de gamla burarna fortfarande kunde känna vibrationerna av Lindmans kanon i stolparna. Legenden säger också att de andra MFF-spelarna, halvt på skämt, menade att han bara chansat och dragit till. Att bollen satt där den gjorde var rena turen. Lindman hävdade däremot att han siktat. Men visst, helst hade han velat ha bollen några centimeter lägre. Då hade han sluppit att använda sig av Wernerssons ryggtavla.
Och visst tillhör sanningen Håkan Lindman. En sådan hedersman ljuger inte.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Som tränades av, just det, Tom Prahl.
Fotn.2 Det här var under den tiden när det bara tilläts två man på bänken.
Fotn.3 Då Olle Nordin tillfrågades om inte Lindman var ett alternativ som landslagsforward, svarade han att Lindman ”saknade tempo i vissa situationer”. I motsats till, exempelvis, Mats Gren.
Fotn.4 Jajamen, det är vår tränare från 2000-2001 som bär på detta mörka förflutna.
Fotn.5 På Kamratgården är det, som alla känner till, tradition att hälsa nya spelare välkomna medelst små hyss och upptåg. Ett av de allra mest uppskattade är att klippa sönder den nyanländes kalsonger. Snacka om att de vet hur man har kul!
