Mål #10: Jörgen Pettersson går på vattnet
"Det är sant som de säger, ibland säger en bild mer än tusen ord. Det var ett helt makalöst mål".
[23 oktober 1994: Malmö FF-IFK Göteborg 1-2]
1-1 Jörgen Pettersson (24)
Det finns två lag i Sverige som kan konkurrera om titeln ’bäst genom tiderna’. Malmö FF och IFK Göteborg. Resten göre sig icke besvär. I maratontabellen, som brukar vara en säker parameter för sådana här tävlingar, så leder Göteborg. Mycket knappt. En likadan säsong som den förra och vi är förbi. Tredje lag är AIK, distanserade med åttiotusen poäng.
Vad gäller erövrade SM-guld så är det också knapp fördel Göteborg. Dom har 17; vi 14. Fast tre av deras är erövrade innan 1918, då det inte fanns någon egentlig nationell liga, och bör därför nästan inte räknas. Vi har dessutom tre allsvenska seriesegrar som, i och med slutspelstramset, inte belönades med guld. Återigen: oerhört jämnt, med bara några få grams övervikt åt Göteborg.
Svenska cupen, då? Här är det säker seger för MFF. Vi har 14 cupguld, Göteborg bara 4. Här ligger faktiskt Norrköping, med 6, och AIK, med exakt hälften så många som oss, 7, före Göteborg i tabellen.
Sist: framgångar i de europeiska cuperna. Här är IFK Göteborg och Malmö FF så långt före alla andra allsvenska lag att det är smått penibelt. Göteborg har två UEFA-cupvinster. Dessutom åtminstone tre riktigt framgångsrika Champions League-turneringar. MFF har, som enda nordiska lag, varit i final i Europacupen för mästarlag. Dessutom två kvartsfinaler i cupvinnarcupen. Seger, ånyo knapp, till Göteborg. Närmsta lag efter Göteborg och Malmö är AIK och Helsingborg, vars största meriter är att, vars en gång, ha blivit utskrattade sistepellar i Champions League för några år sedan.
IFK Göteborg och Malmö FF, alltså. Sveriges två största lag. Giganterna. Och även om bägge lagen under de senaste åren haft skuggsida så är det otvivelaktigt så att vi är dom som vinner mest. Djurgården, Helsingborg och Halmstad kommer och går. IFK Göteborg och MFF består. Missförstå oss inte, vi tycker inte om IFK Göteborg, men det måste få finnas ett visst element av objektiv sanning inom fotboll.
Det här gör ju också att Göteborg är vår största rival. Även när båda lagen legat på mediokra tabellplaceringar har matcherna dem emellan känts som något lite extra. Tyvärr händer det ju att vi får stryk, men ibland kan man även vid dessa dystra tillfällen hitta små korn av glädje; små strålar av ljus.
Då två omgångar återstod av 1994 års allsvenska ledde vi. Guldläge. Då åkte vi upp till Söderstadion och gjorde en pinsamt slät figur mot Hammarby. 0-2 blev det. Leif Strandh(fotn.1) gjorde båda målen. I tabellen smet både IFK Göteborg och Örebro förbi. Vi hade inte längre avgörandet i egna händer.
I sista omgången mötte vi Änglarna hemma. Det som lovat bli en ädel tvekamp mellan de två stora hade plötsligt solkats ner av ett påtvingat behov av att snegla mot anslagstavlan. Sannolikt skulle vi vid vinst spela guldet till Närke. ÖSK mötte Landskrona BoIS borta. BoIS låg på nedflyttningsplats, men hade fortfarande en teoretisk chans att klara sig kvar. Trots att de svartvitrandiga hade mycket att spela för kände vi att det var futilt att hoppas på dom – det var att greppa efter väl tunna halmstrån. BoIS rosade inte precis marknaden det året(fotn.2) och var dömda.
Hursomhelst: Guldchansen levde, precis som ifjol, i den sista omgången. Över 25.000 mötte upp på Stadion. I 21:a minuten fick Stefan Lindqvist, som med sin märkligt bakåtlutade löpstil såg ut som om han alltid var väderspänd, drömträff på halvvolley. 0-1; Lindqvist vrålade ”Årets mål!” (både osportsligt och fånigt), vår uppförsbacke tedde sig monumental.
1994 var Jörgen Petterssons genombrottsår. Han hade visserligen satt några bollar även året innan, men det var under den här säsongen han på allvar visade sin klass. Liten, lite satt, men med en gudabenådad teknik. Någon medieträning hade han inte hunnit med – standardsvaret på alla intervjufrågor var att han drog in luft, lite norrländskt sådär, fast han var bördig från Kävlingetrakten, och sa ”…ja…helt klart.”. Å andra sidan berodde hans korthuggna svar kanske inte på något annat än ointresse. Han verkade alltid genuint uttråkad av alla frågor han fick.
Pettersson gjorde 14 mål det året. Det vackraste kom tre minuter efter Lindqvists slumpskott. Han fick bollen i utkanten av straffområdet. I ryggen hade han Magnus Ölme Johansson, ett Jonas Brorsson-liknande råskinn som sluggade vilt omkring sig i Änglarnas försvar under många år. Jörgen stannade aldrig bollen utan flippade den med underskruv förbi Ölme, som frustande fortsatte rakt fram och väl hann nå ut till Kombihallen ungefär innan han började fatta vad som hänt. Under tiden mötte Jörgen bollen direkt på uppstuds och stötte den över en täckande Ravelli.
Vi vet, orden ovan är torftiga. Men försök beskriva en tavla: Det är sant som de säger, ibland säger en bild mer än tusen ord. Det var ett helt makalöst mål. Anders Andersson vrålade ”Årets mål!” mot Stefan Lindqvist och även om jublet höll en ansenlig mängd decibel kunde vi i publiken inte gasta för full hals. Målets ändlösa skönhet hade helt enkelt gjort oss alla en smula andlösa – ja, närmast andäktiga. Vi befann oss för några sekunder i fullkomlighetens tempel, och jag tror att vi lite till mans var lite osäkra på hur man skulle bete sig där.
Bara någon minut senare kom Örebros ledningsmål(fotn.3) upp på anslagstavlan. Guldet var åter mycket avlägset.
Minuterna tickade på. Halvvägs in i andra halvlek sköt Örebro 2-0 på ett håglöst BoIS. I femtio minuter hade närkingarna gulddoft i näsborrarna. Sen var det deras nedresta supportrar som fick känna anslagstavlans dolkstöt på Landskrona IP.
På Stadion hade Niclas Nyhlén hetsat Änglarnas vänsterlöpare Jesper Blomqvist(fotn.4) med att de var tvingade att göra mål – ”ni måste fram ju!” – annars missade Änglarna guldet. I 75:e minuten slog just Blomqvist ett lågt inlägg som Mikael Martinsson rakade in i mål. IFK Göteborg vann guldet. Det går tyvärr inte att bestrida eller göra något åt. Samtidigt var, och är, det ändå en nesa som man på något sätt kan bära med ett rent hjärta. Det mål Jörgen kreerade var så obefläckat, så rent, så sant. Det var ett mål som borde fått betyda gudomlig rättvisa. Det var ett mål som bar på en oändlig godhet. Det var ett mål som fick oss alla att skåda ljuset och inte bry oss om världsliga, taffliga och vulgära saker - såsom Göteborgssegrar. Helt enkelt: i 24:e minuten gick Jörgen Pettersson på vattnet. Inför 25.000 lärjungar.
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 Vem?
Fotn.2 BoIS åkte ur. De tog 17 poäng – två mindre än vad Oddevold mäktade med två år senare, tre mindre än Ljungskile 1997.
Fotn.3 Inprickat av Miroslaw Kubisztal, stilbildare för tidlöst mustaschmode.
Fotn.4 Där har vi ytterligare en kille som, åtminstone i början av sin karriär, inte alltid gjorde ett helskärpt intryck i sina TV-intervjuer. Han hade en mycket märklig ovana att sila saliv mellan tänderna och hans svar på samtliga frågor, oavsett om de gällde hans mamma eller hans dribblingar, löd ”…nja …(salivsilning) …hehe …ja… (salivsilning)… jag vet inte…”