Lagbanner

Mål #9: Ljungs underbara fummel

"Träbensoduglig utanför straffområdet. Pitbullsdödlig innanför. Han gjorde många mål för MFF, 164 stycken på 255 matcher, men det här var nog hans viktigaste".

[1 november 1986: Malmö FF-AIK 5-2]
2-0 Lasse Larsson (33)

Slutspel i allsvenskan var ett ofog. Det infördes 1982 och överlevde ända till 1990 – då det ersattes av en ännu märkligare spelform. 1991innehöll serien tio lag på våren, sex på hösten. Det kändes som om vi mötte samma lag om och om igen. Bara en sån sak som att man tvingades företa sig två resor till Trelleborg 1992. Roligare kan man ha det(fotn.1). Detta mycket märkliga experiment övergavs klokt nog efter blott två år. Den raka seriemodell som används idag har varit i bruk sedan 1993. Och det är ju givetvis så här det ska se ut: En rättfram, lättfattlig tabell att räkna, spekulera, ställa hypoteser och bita naglar inför.

Man införde givetvis slutspel för att åstadkomma en förändring. I början av åttiotalet hade fotbollen gått i stå. Publiksiffror minskade, det gnälldes över en trist och slentrianartad serielunk. Förnyelse krävdes, och slutspelet fick vi. Det är idag inte svårt att hitta invändningar: Att ett slutspel strider mot fotbollens väsen, att fotboll inte främst handlar om underhållning utan om stolthet och kärlek till sitt ursprung, manifesterat i kollektiv form. En serie utan krångliga poänghalveringar och osportsliga förutsättningar måste få utgöra fundamentet för ett fotbollslag. Många matcher mot många olika lag; allt sammantaget vinner laget med flest poäng. Och sen kan man krydda säsongen med cupspel.

Vad man dessutom skapade med slutspelsförfarandet är just det man ville komma ifrån: en serielunk. Alla bara väntade på slutspelet. Fyra eller etta? Spelade ingen roll. Bara man gick till slutspel.

Ur ett Malmöperspektiv blir det naturligtvis extra lätt att förkasta slutspelet. Vi vann serien fem gånger under de där åren, men kan titulera oss svenska mästare endast två av dem(fotn.2).

Slutspelsmatcherna spelades i hemma-bortamöten. 1986 hade vi för första gången lyckats ta oss till final, men läget var inte alltför ljust inför den andra och avgörande matchen. 0-1 i bortamötet mot AIK satt som en kvarnsten runt ljusblå halsar - skulle de råka peta in ett mål på Malmö Stadion blev det jobbigt. Riktigt orolig var man dock aldrig. Roy Hodgsons attitydinjicering hade pågått i nära på två år så man visste att spelarna var ute efter revansch. Teveintervjuerna med Björn Kindlund och Ingemar Erlandsson efter första finalmatchen skvallrade också om vad som komma skulle.

AIK-Björn stod och tittade ner i marken som en blyg tjej och erkände att de var rädda och att Malmö Stadion var svår att vinna på. Glimåkra-Ingemar(fotn.3) hade blixtar i blick. Straffen, som gav AIK segern i Stockholm, var ”feldömd” och matchen i Malmö ”ska vi vinna lätt”.

Och matchen, ja, den vann vi lätt. Det såg, redan efter någon minut bara, ut som om vi var klassen bättre, starkare och yngre. AIK hade ett åldersstiget lag då: Göran Göransson, Dala, Bernt Ljung, kryddat med blott artonårige Kim Bergstrand. Roffe Zetterlund var tränare. Lasse inledde målskyttet snabbt…och sen: nick ner i marken, hög studs, Bernt Ljung fumlar in den över huvudet och sänker sedan huvet i skam. Ett typiskt Lasse-mål. Oväntat, fulsnyggt, dräpande.

Vi var över 16.000 på läktarna som jublade. När Lasse Larsson sedan gjorde 3-0 i början av andra halvlek så var det över. 4-1 och 5-1 gjorde Masse, som om han hade surnat till på att Lasse stal showen. På AIK:s officiella hemsida lägger man ut texten om matchen: ”AIK hade aldrig någon möjlighet att stå upp mot Malmö FF. Malmö var helt enkelt för bra”. Thank you. Sanningen kan vara jobbig ibland, göra ont nästan, men är ändå alltid att föredra framför lögnen.

Det här året var vi, även med MFF:s höghushöga standard, extremt överlägsna. Vi vann allsvenskan med raden: 16 vunna, 5 oavgjorda, 1 förlust och målskillnaden: 49-11. Lasse Larsson gjorde nio mål. Året efter vann han allsvenska skytteligan på 17 mål. Lasse var en helt igenom härlig spelare. Träbensoduglig utanför straffområdet. Pitbullsdödlig innanför. Han gjorde många mål för MFF, 164 stycken på 255 matcher, men det här var nog hans viktigaste.

Fortfarande känns det sorgligt att se honom i TFF:s träningsoverall när vi träningsspelar mot centerpartisterna. Han hör hemma i Malmö FF; han är vår.


Tony Ernst och Henrik Zackrisson


Fotn.1 Men vi vann den ena gången. Med 2-1, efter mål av Dan Corneliusson och Anders Andersson. Då var det ganska kul.

Fotn.2 Spelformen verkade däremot passa cuplaget IFK Göteborg som hand i handske. De tog fem allsvenska guld 1982-1990, trots att de bara vann serien tre gånger under samma period.

Fotn.3 Hårt vattenkammad.

9 dagar kvar...2003-03-30 13:00:00

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten