Kåffe om kärleken man inte visste fanns
”Today I begin to understand what love must be, if it exists. When we are parted, we each feel the lack of the other half of ourselves. We are incomplete like a book in two volumes of which the first has been lost. That is what I imagine love to be: incompleteness in absence.” – Goncourt
Tänk att det fanns en tid då jag inte brydde mig. Tänk att det fanns ett sinnestillstånd där jag, ovetandes om vad som samtidigt pågick på Malmö Stadion, satt med en högst normal hjärtfrekvens i mammas lägenhet och tittade på Grannar. Och morgonen därpå kunde jag slå upp Sydsvenskan och lite förvånat, men glatt, konstatera att Malmö FF minsann vunnit SM-guldet igår. Och det var det, liksom.
Jag har alltid tyckt om fotboll. Ungefär som medelsvensson gillar landslagshandboll. När det vankades kvalslutspurt inför VM i Mexiko 1986, minns jag att jag satt med tårar i ögonen och konstaterade att resultaten inte gått Sveriges väg; men å andra sidan satt säkert allmänt sportointresserade Sven och Maria Svensson i Medelby och halvbölade när Bengt Johanssons semipensionärer åkte på pisk i Portugal senast. När slutspelet sedan väl drog igång, förtrollades jag av Lerby, Elkjaer, Olsen och de andra i det danska dynamitlaget – och blev såld på fotboll.
Ändå minns jag inte att jag älskade Malmö FF.
Jag minns att jag jublade då Torbjörn Nilsson och hans kamrater skrällde i UEFA-cupen 1982, men jag minns inte att jag ens visste att laget från min stad några år tidigare gjort något ännu större.
Jag minns att jag såg en SM-semi mot Öster på stadion någon gång under 80-talets senare hälft, men jag minns bara att vi skrek ”tvätta bollen” varje gång Ravelli plockat upp en bakåtpassning och att vi gormade ”Vi vill se Palmér vinka” åt den inte alltför hårfagre avbytaren som värmde upp på löparbanorna framför oss – bara för att skämtsamt kunna skandera ”jävla diva”, då han följde vår uppmaning. Jag vet inte ens om vi vann.
Jag minns att Roger Ljung smög upp vid bortre stolpen och nickade in en frispark i en av gruppspelsmatcherna i fotbolls-VM 1994, men jag minns inte att jag sett Roger i aktion en enda gång på stadions gröna matta.
Jag har sett ett foto på mig själv sittandes i en sandlåda, 3 år gammal, med en tajt och oerhört vacker MFF-tröja runt min knubbiga överkropp. Men jag minns inte att jag älskade Malmö FF.
Det sägs att man föds till MFF:are, men i så fall har min ljusblå identitet legat undanskymd i ett anonymt kranskärl under hela min uppväxt. Jag måste faktiskt vara ärlig och erkänna att jag under mina lågstadieår gillade såväl IFK Göteborg som ett ryska posten-hångel i en garderob på en klassfest mer än Malmö FF.
Och jag erkänner att det enda SM-guldet jag firat ordentligt, är det när MIF tog sitt första – och halva Stortorget fylldes med nyfrälsta medgångare. Ja, inte ens under katastrofsäsongen 1999 såg jag mer än tre hemmamatcher, trots att laget behövde mig.
Faktum är att min flickvän har bättre koll på dagens MFF än vad jag hade 1995. Jag minns hur jag föreslog för en icke sportintresserad kompis att vi skulle gå på allsvensk match, att jag låtsades veta allt om laget och dess fans (för att jag varit på derbyt mot HIF 1993) – för att sedan inte ha en aning om vilket efternamn jag skulle skrika, då speakern annonserade ut endast förnamnen vid laguppställningspresentationen.
Men nu är allting annorlunda. Jag styr min arbetstid och mina möten efter Malmö FF, jag kan rabbla U-truppen, jag kan återge förra säsongens matcher halvlek för halvlek, jag har båda Blådårar-filmerna på DVD, jag går in minst 20 gånger dagligen på diverse MFF-forum och jag känner en underbart genuin aversion mot bananerna i pyjamas jag en gång hade den usla smaken att applådera. Och jag har Stockholm att tacka för det mesta.
Visst, jag var en av alla de som med knutna nävar i byxfickan plötsligt började gå på fotboll igen, då vi harvade i ettan – och här är parallellen skrämmande tydlig med fjortonåriga brudar, som bara gillade de Nirvana-låtar som snurrat på NRJ:s A-rotationslista, som helt plötsligt insåg att ”deras” Kurt Cobain skjutit sig och därför började bära kläder med hans nerknarkade ansikte på – men det var inte förrän jag började jobba i Stockholm som jag verkligen blev så där verkligt kär på riktigt.
Nu bor jag 65 mil från mitt älskade lag och jag måste plötsligt veta allt. Den där barndomsvännen jag levde bredvid hela livet, blev plötsligt någon jag inte kan leva en sekund utan. Jag vill berätta för hela världen runt omkring mig, att jag minsann inte sympatiserar med deras fjollföreningar. Man vet inte vad man har förrän man är tvungen att vara ifrån det, sägs det – och nu vet jag att det är sant.
Vän av ordning undrar säkert om jag, vid en eventuell flytt ner till Malmö igen, skulle kunna återfalla i min smutsiga likgiltighet; men där är svaret nej. Det krävdes en emigration till Mälardalen, men nu har jag mött Jesus, Gud, kärleken och livet reinkarnerade i en barndomsvän med ett himmelsblått klubbmärke. Och nu släpper jag honom aldrig.