Från tredje våningen
Om fotbollsklåda, tjälknöl och potentiell terrorism.
Silly Season knackar på dörren, men inte ens katten orkar lyfta på huvudet och bry sig. Hon ligger kvar under elementet och spinner som ett avlägset läktarvrål. Själv har jag svårare för att slappna av. Jag är fortfarande lite bitter över den gångna säsongen. Och bitter över att den samtidigt tog slut så tidigt. Jag trodde i min enfald att svedan skulle gå över, men mot fotbollsklåda hjälper varken Salubrin eller Kortison. Självklart ska vi bita ihop och blicka framåt, och självklart är det positivt med långsiktiga målsättningar. Men för att fokusera fullt så långt fram i tiden skulle jag behöva ett rymdteleskop byggt av Doktor Snuggles himself.
På TV:n stångas en jävla massa fotbollslag på en jävla massa arenor på en jävla massa kanaler. Som om säsongen fortfarande vore vid liv. Och i varje paus återkommer dessutom reklamen för Royal League som en fet smäll på käften. Vissa klubbar har almanackan full, medan andra kan skicka ut spelarna på dataspelsjippon i stadens köpcentra. Vissa supportrar krossar lillasyrrans spargris för att kunna åka på ytterligare några bortaresor, medan vi andra lugnt kan börja spendera våra slantar på MFF:s nya julgranskulor istället.
Jag vet inte hur andra handskas med detta långa uppehåll, men själv har jag svårt att sitta still. Jag knallar rastlöst omkring och letar efter alternativa små kickar, vilket ibland tar sig de mest märkliga uttryck. Jag bygger en korthusmodell av Kamratgården med den där kortleken från Bajenmatchen, för att i nästa ögonblick låta skattmasen krascha in i byggnaden (en mening som för övrigt, enligt de förslag på lagskärpningar som dryftas i Storbritannien, skulle kunna rendera upp till ett års fängelse för ”uppmaning till eller glorifiering av terrorism”). Jag ger mig på masochistiska projekt som att skaffa nya tatueringar, laga tjälknöl till middag, eller låter jag redaktör Möller vinna med de skrämmande siffrorna 1-15 i badminton. Whatever. På något sätt måste man ju få ur sig den där energin, men det verkar ändå inte räcka till. Hela tiden är det någon eller något som gör att man blir påmind om vad vi trots allt har gått miste om i år.
Så sitter man där framför någon fotbollsmatch på TV igen, gnällig och småförbannad som en unge portad från sandlådan, bestulen på hink & spade; jag vill också vara med! Det är ju vi som ska stå där och hoppa och sjunga, det är ordet Malmö FF som ska lysa likt magnesium över alla dessa vintermörka fotbollsplaner. Istället är det namn som Halmstads BK, Kalmar FF eller Hammarby IF som rullar förbi i hösten/vinterns olika spelprogram och tabeller. Då fattar ju vem som helst att något inte står rätt till. Världsordningen är rubbad. Klart att man är bitter.
Suget efter fotboll gjorde sig åter påmint i förra veckan, när jag såg Bröndby mot Maccabi Petach-Tikva i UEFA-cupen på dansk TV. Förutom bra tryck och bekanta melodier på läktarna, blev det också en skön påminnelse om hur man handskas med lag innehållande ordet Maccabi. Någon dag tidigare satt jag klistrad som en idiot framför en dåligt inställd Z-kanal, svartvit, flimrande och högt brusande, bara för att få se en suddig Zlatan dra på sig ett grått kort. Men att passivt se på när andra lag och supportrar oförtrutet ångar på, gör samtidigt att abstinensen tilltar i styrka. Är det så här alla dessa mörka mellanmånader kommer att se ut?
Nej, det håller förstås inte att sitta och tjura i soffan, trycka i sig fryspizza och folköl på löpande band. Kan man nu inte njuta av MFF live får man väl bita i det där berömda äpplet, och hålla till godo med det övriga utbudet. Det väntar trots allt några godbitar i Royal League, och flera av dem spelas dessutom precis i utkanterna av Malmö. Med Bröndby och FCK i samma grupp vankas det åtminstone en eller två resor över Europas längsta bro. Och redan på torsdag tar Kalmar FF emot just Bröndby på Fredriksskans. Det är bara 30 mil och avspark 20:35. Räcker alltså med att köra från Malmö vid femtiden. Om man cyklar rekommenderas en något tidigare avfärd. Eller varför inte uppleva en annorlunda dag på Ullevi i slutet av november, när HBK möter Sampdoria ”hemma”? För de som inte förköpt sig på julgranskulor, föreslår jag att man tutar ner till Hamburg och tjoar lite på någon av FC St. Paulis matcher.
Jag menar, vad som helst för att dämpa rastlösheten. Om inte annat kan det säkert ge lite nyttig inspiration och vidgade perspektiv. Se det som ett slags träningsläger inför läktarsäsongen 2006; en uppbyggnadsperiod för blådårar, lika professionellt genomförd som Litmanens joggingturer i Pildammarna. Fingrarna väck från fjärrkontrollen och röven ur soffan. Fram med pass, pengar och pessar. Peta in hörlurarna i öronen och ut på vägarna:
We're on a road to nowhere
Come on inside
Takin' that ride to nowhere
We'll take that ride
