Från tredje våningen
Lucky Luke, Litmanen och The Return Of Jesús.
Det råder lite av spökstadsstämning i Malmö för tillfället. Stadion gapar tom och mörk som en skål svartsoppa. Plastpåsarna flyger över ett ödsligt Möllevångstorg och fönsterluckor slår i vinden nätterna igenom. Då och då smäller ett skott av på någon bakgata. Jag kilar ner och köper tobak i fruktbutiken, men återvänder genast tillbaks in i värmen igen. I bakgrunden klingar TV-ljudet från matchen Treviso mot Palermo som ett soundtrack till denna spaghetti-western; I’m a poor lonesome cowboy, and a long way from home…
Nej, någon kopojke är jag definitivt inte, däremot är jag en ganska tillbakadragen och reserverad person. Med de egenskaperna är det ibland svårt att leva upp till det kagigt malmöitiska ”Vi är bäst, så är det bara!”, men jag växer in i det lite mer för varje år som går. Det är också personlighetsdrag som står i skarp kontrast till den gruppmentalitet som råder när det handlar om fotboll. Kanske är det så att jag efter allena timmar vid datorn uppskattar trängseln med andra på läktaren/puben så mycket mer. Eller är det tvärtom; efter några timmar tätt inpå tusentals andra individer, är det förbannat skönt att stänga dörren om sig och pilla navelludd i godan ro. Som vanligt befinner sig sanningen någonstans mitt i mellan.
Till bortamatcherna i Kalmar och Stockholm tar jag ofta tåget några dagar före supporterbussarna. Med kära mor bosatt i Kalmar, och en handfull goda vänner i Stockholm, ter det sig naturligt. Jag försöker helt enkelt kombinera match med andra sociala förpliktelser, vilket inte alltid är så lätt. Även om dagarna innan avspark är vikta för umgänge med föräldrar eller vänner, så är fokus någon annanstans. När morsan undrar om jag vill ha en kroppkaka till, kontrar jag frånvarande med frågan om Litmanens eventuella plats i startelvan. Eller när 08-vännerna undrar hur livet i Malmö är, rycker jag på axlarna och gnäller över en medioker säsong för Malmö FF. Ibland förstår jag att människor i min närhet förbannar denna eviga fotboll. Samtidigt begär jag inte att de ska förstå. Jag menar, det är ytterst sällan jag förstår mitt eget beteende på den punkten.
Nå, vid dessa tillfällen uppstår det ofta en skön kombination av att vara solo, men samtidigt en del av den stora MFF-skaran. Jag tänker främst på bortamatchen mot Kalmar FF. Jag hade som vanligt anlänt några dagar tidigare och ätit upp mig några kilo hos mor. På matchdagens förmiddag går jag ensam den långa vägen in mot centrum. Som bortasupporter tycker jag att det är en bisarrt skön känsla att vandra ensam längs bygatorna; en sheriff passerar, sneglar suspekt på mig och fortsätter vidare. Var som helst kan Billy the Kid dyka upp bakom ett hörn. Ju närmre centrum jag kommer, desto större blir suget efter fotboll och bekanta ansikten. En liten oro växer fram; tänk om det inte sitter några himmelsblå på O’Leary’s? Jag skyndar på stegen lite, fler och fler sheriffstjärnor blänker i solen. Och till slut, den fantastiska känslan att vika runt hörnet och mötas av ett ljusblått inferno utanför saloonen. Det är som att komma hem fast man är borta.
Liknande scenario i Stockholm; jag drar på mig halsduken och lämnar kompisarna åt sitt öde i Rågsved, tar gröna linjen genom Bajenland till T-Centralen, en kort promenad längs Drottninggatan innan jag svänger ner till restaurang Clara (detta var innan de ansvariga på detta etablissemang fick hjärnsläpp och visade sina trogna besökare på dörren). Över hela uteserveringen ligger en tung ridå av spänd förväntan och uppsluppenhet. Det är bara att kliva in i dimman, öppna strupen och dela känslorna. Efter matchen stiger merparten blådårar på supporterbussarna, medan jag åter blir någon slags Lucky Luke-figur. En ranglig siluett som försvinner ner på en tunnelbaneperrong i kvällen. Beroende på resultat och stämningar mellan supportergrupperna, är det förstås med blandade känslor man låter sig sugas ner i Stockholms underjord. Antingen stöter man på skaror av förrymda Bröderna Daltons som vill göra livet surt för en, eller får man en förhållandevis lugn resa rakt ut i förortsnatten.
Fan vet vad jag egentligen vill ha sagt med allt detta, men något ska man ju kläcka ur sig. Att jag precis lyssnat på soundtracket till den svenska westernkalkonen The Return Of Jesús Part II gör kanske också sitt till. En stark längtan ut till vidderna, att nästa säsong åter få stega in i landets alla kofösarhålor med klingande sporrar och tre poäng på näthinnan. Fram till dess är man tyvärr dömd att sitta här framför datorn och rulla cigaretter med en hand utan att spilla en enda tobaksflaga. Så är det bara!
