Patrik Johansson Anthem
Efter två år i det ljusblå, blev allt plötsligt svart. Och vitt.
Det var tyst runt bordet. Matchen mot Thun låg alldeles för nära. Tom, Hasse , Bosse, Affe, Richard, Greger och Mats Svensson, alla ledarna hade satt sig vid ett av de avlånga borden. På tallriken låg den vanliga blandning av kall och varm buffémat som alltid serveras vid utlandsresorna. Trots att man bestämt tackar nej till det som är allt för fett och sött så stod det såväl chokladmousse som en slags Tiramisu vid slutet av buffén. Patrik mindes att det vara samma sak i Turkiet under försäsongen. Där kunde inga protester i världen stoppa turkarna från att servera de sötsliskiga bakverken Baklava. Men det hade gått bra i Turkiet. Riktigt bra.
Våren hade varit bra och den positiva känslan hade hållit i sig långt in på sommaren. De två matcherna mot Maccabi hade stärkt självförtroendet, även om de hade förvarnat om hur stor skillnad det är på borta- och hemmaplan i internationella matcher. Men även om man förlorat hemma mot Thun så kände Patrik att det fanns en bra möjlighet. Det hade känts så bra att han bara för några timmar sedan skämtat med Himmelriket om att middagen 22:45 var bokad som segerbankett. Tomheten inombords kunde inte fyllas trots det väldukade buffébordet.
- Det kändes som en käftsmäll. Vi var helt tomma efteråt. Att allt det som hade känts så djävla bra fram till matchen, kunde bli så hårresande dåligt. Det var ju en smäll inte bara mot oss utan mot svensk fotboll. Sen har ju Thun visat att de inte är så dåliga som alla trodde. Och när jag ser matchen efteråt är vi inte så dåliga som det kändes då. Men ändå.
Bara tre månader senare tar Patrik Johanssons liv en ny vändning. Han skriver på som tränare i Landskrona Bois efter flyktande Mats Jingblad.
- Jag är ju uppvuxen på läktaren i Landskrona så att säga. Spelade i Bois 87 – 90. Fick frågan att bli tränare för U-laget när jag fyllde 21. Hade tränat hockeyknattar från jag var 16, så jag har väl det här med tränande i mig. Men jag har föreningen mycket att tacka för. Att de trodde på mig redan då. 97–00 var jag assisterande till Sonny Johansson, ”Kung Sune”. Man kan beskriva honom som Bois motsvarighet till Bosse Larsson. Sista året assisterade jag Reine Almqvist. Jag hade inte hoppat på något annat superettanlag. Men det är lite speciellt med Bois.
Förra gången du var i Superettan gick det inte så bra?
- Ajo, de två först åren gick det bra. 2002 kom vi 7:a – 8:a, vilket är den bästa prestationen i modern tid. 2003 var präglat av ekonomiska problem. Nyförvärven fungerade inte så bra och en kom några skador. Men vi låg aldrig under nedflyttningsstrecket under min tid som tärnare.
Bättre rustad nu?
- Ja för tusan! Erfarenhet är viktigt. Så länge man vill utvecklas, så länge man har hungern är erfarenhet bara bra. Men det kanske är det vissa äldre tränare tappar. Hungern att förnya sig, att lära sig mer. Det är en av Tom Prahls styrkor. Han har en tydlig fotbollsgrund att stå på, men sen flyttar han fram positionerna hela tiden.
Hur har åren i MFF påverkat dig som tränare?
- Ja det är två helt fantastiska år. Människorna, vi som jobbat kring laget, relationerna till klubben, ja det har varit fantastiskt. Känns också som att vi som jobbat tillsammans verkligen har utvecklat varandra.
- Sen är det första gången jag jobbat med helprofessionella spelare, så det har också varit en ny erfarenhet.
Vad skiljer dem åt från de killar du tidigare var van vid att träna?
- Den stora skillnaden är att de som har ett annat jobb vid sidan, kommer till träningen för att slappna av och blåsa ur sig allt de samlat på sig i det civila. Men för proffsen är det tvärtom. När de kommer till träningen är de på väg till jobbet.
- En annan skillnad är att det är större rörelse i en trupp med heltidsproffs. De flyttar hela tiden, medan en spelare som jobbar vid sidan av är mer fast i sin klubb.
- Sen måste du driva heltidsproffs hårdare. De tränar mer, du har dem tillgängliga fler timmar om dygnet. Men dom ställer också högra krav.
Vad innebär det?
- De vill bli sedda, uppmärksammade och så efterfrågar de alltid en större tydlighet. De vill att du jobbar direkt med dem. De förväntar sig att höra även om de gjort något som var mindre lyckat, något de kan förbättra sig på osv. De vet att eftersom fotbollen är deras jobb, så måste de hela tiden utvecklas och pressa sig själv. De är mer fokuserade och lyssnar mer på kroppens signaler, därför gäller det i ännu högre grad att hitta rätt träning.
Kom förfrågan från Bois som en överraskning?
- Ja, det måste jag säga. Klart att det varit lite snack på gatan här i stan. ”Ska du inte ta över nu?” osv. Men jag var helt inställd på att fortsätta med MFF.
Kände du att du var med i diskussionen om att efterträda Tom Prahl?
- Ja, det gjorde jag nog. Jag har hela tiden känt att jag har haft ledningens förtroende och de har visat att de varit nöjda med mig. Så visst fanns tankarna där. Det hade varit oerhört stort och jag hade såklart blivit glad om jag fått frågan. Men jag känner absolut ingen besvikelse över att det inte blev så.
Du överglänste ju Tom i år. Du är den enda av er som bärgade en trofé.
- He he. Ja det har du rätt i. Det var inte dumt att piska upp Vicente Del Bosque. Ser man på resultaten över året, skulle vi spelat alla våra matcher i Turkiet.
Är det inte frustrerande att vara assisterande. Det måste ju finnas rätt många tillfällen då du har dina idéer, men där någon annan alltid har sista ordet?
- Skulle nog inte agerat annorlunda. Men det är klart, kanske skulle vi haft ett litet annorlunda träningsupplägg. Kanske gått runt på lite fler spelare. Inte toppat inför varje match. Men i det stora är nog alla överens om att det stora problemet låg i att ersätta Skoog och Mackan. Man måste inse hur oerhört svårt det är att ersätta spelare av den kalibern.
Bech lanserades som Mackans ersättare, hur tänkte ni där? De känns ju som rätt olika spelartyper.
- Det vi såg i Jesper var en kvick, löpvillig forward som gjorde mycket mål i FCK när han spelade på topp. Han debuterade mot HBK borta. Prestationen var väldigt bra och det var egentligen bara målen som saknades. Sen fick vi en spelare utvisad och då hamnade han på mittfältet. Matchen efter var det Anders Andersson som blev utvisad och då fick han flytta ned igen. Sen gjorde Pode några bra matcher och flyttade ned honom. Så han fick en lite olycklig start. Efter ett tag låste det sig när målen inte kom.
Och Litmanen?
- I Litmanen såg man lite av de egenskaper som Skoog har. Han vill ha bollen på fötterna, när han väl har den är han bra på att både hålla i och att spela fram.
Anders Andersson lyckades inte infria förhoppningarna, ändå fick han starta istället för Tomas Olsson, hur resonerade ni där?
- Tomas har haft ett kämpigt år. Han visade inte för oss att han skulle spela. Han gjorde många bra inhopp, men från start såg det sämre ut. Även om det var tungt för Anders så handlar det om att ge förtroende. Vi hade för många lika spelare så det blev inte hundra hur vi än vände på det.
- De senaste åren har vi kunnat lita på ett framgångsrikt forwardspar som alltid gjort mycket mål. Som Djurgården i våras. Trots att spelet hackade hade de Sören Larsén som gjorde mål i varje match. I år fick vi inte anfallet att fungera på samma sätt, och har man då inte den typen av mittfältare som skapar farligheter hela tiden får man inte de enkla målen. Då fick vi lita till att Afonso skulle hitta rätt.
Vilka är dina bästa minnen från MFF 2005?
- Ja det är ju utan tvekan matcherna nere i Turkiet. Kebabturneringen och sen vinsten över Besiktas. Sen var vändningen mot Haifa nere i den grytan också helt otrolig.
Sämst?
- Thun borta. Men vi var inget lag i stabilitet. Vi kunde spela bra en match, men aldrig två på raken.
- Sen var Dif hemma också riktigt jobbig. Vi är det klart bättre laget. Vinner vi den leder vi serien med 5 poäng. I andra trycker vi ned dem fullständigt i 20 minuter. Men istället för att vi kopplar greppet kontrar de ut oss.
Du angavs som arkitekten bakom 3-5-2 när det lanserades förra året. Är det något du hade velat fortsätta med?
- Med rätt typ av spelare är 3-5-2 riktigt intressant. Som vi hade då, med tre bra innerbackar blev det rätt naturligt. Majstorovic utvecklades dessutom enormt av att få komma ut mot kanten lite. Tror aldrig han hade blivit så bra som han blev om han inte fått spela 3-backslinje.
- Men på mittfältet hade vi både Afonso och Grahn och de sprang lite i vägen för varandra. De ville ha samma bollar och när de får bollen blir de gärna stillastående. Och så lyckades de faktiskt stå i vägen för våra anfallare ibland också.
- Sen är det klart att det kunnat sett annorlunda ut om vi inte haft Sypniewski där framme. Vad hade hänt ifall vi provat med Skoog och Afonso tillsammans på topp redan då?
Kommer du ta med det till Bois?
- Det är helt klart att 3-5-2 har fina möjligheter. Men i Bois tror jag mest på en 4-backlinje.
Vi på Himmelriket önskar dig all lycka till. Tack för din tid i MFF, och framförallt tack för all tid du lagt ned på att sitta i telefon med oss. Sköter du dig ses vi om ett drygt år igen.
- He, he. Tack, det gör vi!
* * * * *
Det sista av många öronvärmande telefonsamtal är över. Känns lite vemodigt. Patrik har varit tillmötesgående och verkat genuint intresserad över alla möjliga konstiga frågeställningar jag haft under de här två åren. Vi har rätt mycket gemensamt som har överbryggat den tveksamhet som annars kanske skulle varit där. Har det inte varit han som nattat barnen är det mina som gjort sig påminda. Även denna sista intervju avslutades när han var tvungen att åka till dagis och hämta barnen. Tusen frågor återstår, men man hindrar inte en pappa på väg till dagis. Det är en högljudd överenskommelse barnföräldrar emellan.
Han pratar om sina två fantastiska år med MFF. Fast frågan är om han insett att den absolut nyttigaste erfarenheten han drog under sina år i hos oss, inte är turneringssegern i Turkiet, utan en som han sorterar under sina värsta minnen? Som han själv uttryckte det: ”Att få chansen att kvala in till Champions League, och möta ett lag som Thun är en once-in-a-lifetime möjlighet. Och vi sumpade det”. Glöm inte bort det när det känns motigt Patrik. Hämta näring och energi till revansch i den upplevelsen, så kommer det säkert att bli bra.
Lycka till, Patrik! Går det bra, ses vi i Allsvenskan 2007. Då ska vi piska skiten ur dig.
