Mål #3:Vänsterkungen
"Han höll undan Glenn Schiller och fri med Anders Almgren rullade han in den mellan benen. Det var så vackert att man fick tårar i ögonen".
[29 juni 1989: Malmö FF-Djurgårdens IF 3-0]
1-0 Joakim Nilsson (12)
I slutet av åttiotalet sköttes Malmö FF:s vänsterkant av Joakim Nilsson. Jocke var en otroligt bra spelare. En avig tekniker, bra inlägg, fantastisk speluppfattning. Dessutom växte han alltid mot internationellt motstånd. Det är lite märkligt att han så sällan nämns som en av Malmös verkligt stora. Många människor tycks bara ha ganska vaga minnesbilder(fotn.1). Det pratas ofta om Thern och Schwarz som de verkligt tunga kulturbärarna från framgångsåren. Och visst, inga missförstånd nu, dessa båda herrar är naturligtvis med all rätt att betrakta som ikoner och det är givetvis helt riktigt att placera dem högt upp på platinabestrukna piedestaler. Men Jockes inflytande och roll som stöttepelare i laget var minst lika viktig. Hans betydelse var i klass med Therns, och, vill vi nog påstå, större än Schwarzs.
Någon målspruta var han dock aldrig. I sin allsvenska debut 1987 – 7-3 borta mot Örgryte – gjorde han ett. Ett allsvenskt mål per säsong var sedan ett snitt han höll innan han sommaren 1990(fotn.2) såldes till spanska Sporting Gijon. Att han sällan kom med i målprotokollet förtar inte hans storhet. Ofta, ofta, ofta agerade han förstås framspelare. Och som den artist han var föreföll det som om han hade en extra växel tillgänglig. I 0-0-matchen hemma mot Mechelen i Europacupen 1989(fotn.3) var han så löjeväckande mycket bättre än alla andra på plan att det var som att se Maradona i P12-omgivning. I den tredje allsvenska finalen var det likadant. Även där gjorde han allt rätt, förutom att han nedlät sig till att pricka Lasse Eriksson(fotn.4) varje gång han skulle skjuta in bollen i mål.
Även i landslaget var han tongivande. Han var en av få, kanske den ende, som kunde lämna Italien-debaclet 1990 med högburet huvud. Han var genomgående bäste svensk. Han låg också bakom vårt avancemang till samma VM-slutspel, då han med en rad inläggsfinter förnedrade, ja nästan skändade, hela den polska vänstersidan innan han spelade in bollen till Johnny Ekström. Fri framför öppet mål fick Ekström bara till en fösning, men en polsk back ansåg sig nödgad att rädda bollen med handen. Så det blev straff i alla fall, och den satte Peter Larsson.
Jocke var också med i det lag som kvalificerade sig till OS i Seoul 1988. I en minnesvärd aktion mot Frankrike i kvalet dribblade han sig fram längs kortlinjen och avslutade med att tvåfota målvakten och lägga in bollen i tomt mål. TV:s reprisbilder från bakom mål är härliga: Jocke ler och Stefan Pettersson kommer springande, jublande och gapskrattande av glädje över att ha en så formidabel lagkamrat(fotn.5).
När MFF var som allra bäst under andra hälften av åttiotalet så kändes det ibland som om vi var omöjliga att besegra. Vi vann allsvenskan fem år i rad. Tog cupen två gånger. Spelade ute i Europa och mätte oss på lika villkor med storlagen. Det var en härlig tid att vara MFF-supporter. Vi har redan varit inne på 1988/1989 innan. Och laget som vann SM-finalen på hösten 1988 och den här cupfinalen på sommaren 1989 mot Djurgården (bägge gångerna) var kanske den mest magnifika av alla MFF-elvor. Nyutkomna Fotbollguiden rankar till exempel det här laget som det nionde bästa allsvenska laget någonsin.
I semifinalen tre veckor tidigare hade vi slagit IFK Göteborg på bortaplan med 2-0. Enkelt. Utan att förta oss. Svenska cupen och Malmö FF har för övrigt alltid varit en god kombination. Vi har fjorton cupguld. Och bara tre förlorade finaler. En fin seger var 1973 då vi slog Åtvidaberg med 7-0 i finalen. I Åtvidaberg. Eller vem kan glömma kvartsfinalen mot IFK Norrköping i maj 1987 på Malmö Stadion då vi vann med 5-4 efter att ha legat under med 3-0 efter en kvart. Mats Magnusson avgjorde med ett sublimt mål i slutet. Eller finalen 1986 då vi slog Göteborg efter fenomenalt Janne Möller-spel.
Men nu var det den 29 juni 1989. I SDS samma dag som finalen så fanns det ett stort reportage om Roger Ljung och hans kommande proffsflytt. Cupfinalen skulle bli hans sista match i MFF. Intervjun handlade om många saker; själva cupfinalen tangerades bara väldigt kort. Ljung säger: ”Finalen vinner vi lätt”. I en intervju som en av artikelförfattarna gjorde med Jonas Thern förra året så svarade han, på frågan om vilken match han spelat där MFF var allra mest överlägsna, just den här. Han hade nyligen sett om den på video med sin son(fotn.6) och tyckte, och här citerar jag ordagrant, att ”då var Djurgården inte riktigt med”.
I samma intervju så säger Thern, om Jocke Nilsson: ”jag har varken förr eller senare sett nån bättre vänsterytter än Jocke”. I den här cupfinalen så gjorde Lindman 2-0. Leif Engqvist 3-0. Ljung kostade på sig att missa en straff. Djurgården hade inte ett skott på mål. 1-0 målet av Jocke Nilsson, som anmäls här, kom efter en magisk Jonas Thern-genomskärare som friställde Jocke. Han höll undan Glenn Schiller och fri med Anders Almgren rullade han in den mellan benen. Det var så vackert att man fick tårar i ögonen. På bilden dagen efter i Sydsvenskan, som är tagen precis i målögonblicket, så ser man att Jocke ler innan han skjuter. Han vet alltså om att han ska tunnla målvakten.
Är det inte kärlek så säg?
Tony Ernst och Henrik Zackrisson
Fotn.1 ÖIS:aren på jobbet, till exempel. ”Han gjorde la en dragning mot Polen å så ble han änna proffs på den”, säger han. Ha. Så lite han vet.
Fotn.2 Allsvenska sommaruppehållet VM-året 1990 kom efter blott åtta omgångar, så Jocke hann inte med något mål den säsongen.
Fotn.3 Nere i Belgien fick vi däng med 1-4. Malmös mål gjordes av Lindman, givetvis framspelade av Jocke.
Fotn.4 A k a Hamstern, för de väl tilltagna kinderna och för att han vid de få tillfällen han fick chansen i landslaget gillade att samla bollar i sitt mål. 0-6 mot Danmark, då stod Lasse. I den avgörande finalen 1989 var han emellertid en vägg, och såg ensam till att komplett utspelat Norrköping klarade 0-0. Det är inte lätt att beskriva det faktum att Peking sedan vann på straffar. ”Skrattretande orättvist” kan vara en rimlig, om än inte tillräckligt stark, formulering.
Fotn.5 Dessvärre godkändes inte målet. Linjemannen fick det till att bollen varit ute. Sverige vann ändå med 2-1. Thern gjorde förresten ett liknande mål i allsvenskan – eller var det svenska cupen? – vilket ska ha föranlett en vänskaplig ordväxling mellan honom och Jocke. Den senare menade att de nu gjort likadana mål båda två, varpå Thern replikerade: ”Lille vän, det gäller att hålla bollen på rätt sida linjen”.
Fotn.6 Simon.
