Mål #7: En förstummande tystnad
Det råder ibland en märklig missuppfattning om att en del MFF-mål är meningslösa. Jag kan meddela att så är icke fallet: ett mål gjort av Malmö Fotboll Förening försvarar alltid sin plats i den allomslutande världsordningen.
.jpg)
Besiktas -Malmö FF 0-1, 15 September, 2005
0-1 Afonso Alves (70)
Ni vet hur det ibland efter ett fruktansvärt oväsen kan bli totalt tyst? Nästan olidligt obehagligt tyst? En tystnad som liksom gör ont?
Jag har en vän som brukade spela amerikanska industri- och distorsionsgudarna Chrome svinhögt och länge för att sedan stänga av; enkom för att känna tystnaden. Den tystnad man bara kan känna efter ett fruktansvärt oväsen.
Well; MFF:s tystaste mål år 2005 gjordes av Afonso Alves. Och det var ett mål som orsakade en stillhet som i sitt raseri nästan övertrumfade det oljud som tidigare rådde.
Vi var fem svenska journalister nere på Inönu Stadion. Fem. Om man nu kan räkna Tony Nikolaj Ernst som journalist? Det är väl knappt. När jag för bara några dagar sedan träffade Tom Prahl på stan så presenterade han mig för sin fru som ”en riktig gangster”. Det låter som en mer rättvis beskrivning. Då var det alltså fyra svenska journalister på plats. Och så jag då. Ändå var pressläktaren till ¾-delar full. Av rökande segervissa turkiska sportjournalister.
Jag vågar nog påstå att jag för första gången på en stor arena på en stor match var den enda – utanför MFF:s egen stab – verkligen den enda som jublade. Jag ställde mig helt ensam upp på Istanbuls måhända galnaste plats och skrek ut min innerliga lycka. Kanske har jag aldrig varit närmre döden.
Efteråt var Madsen skönt kaxig, lite war time consiglieri-style, när han förste undan Besiktas säkerhetsvakter och släppte in oss fem svenskar i korridoren intill MFF:s omklädningsrum. Det var en sån jävla skön stämning. En sorts the champ reser sig på åtta och slår knockout på alla tvivlare. Ungefär som när Dylan viskar ”play fucking loud” till The Band inför sista numret i Manchester den 17:e maj 1966, efter att publiken buat och kallat honom ”Judas”, och så rasar världshistoriens vansinnigaste version av ”Like A Rolling Stone” igång.
Målet i sig var egentligen inget märkvärdigt. Jesper Bech hade precis kommit in och tog en lång löpning på högerkanten och lyckades skaka fram en hörna. Joseph slog den. Möjligen såg den lite lös och aningen för utåtskruvad ut men målvakten i Besiktas var ute på äppelplockarjakt och man kunde rätt snart ana att det här kan bli farligt. Afonso var först, men Abelsson hängde precis bakom och hade knoppat in den om inte Mr Martins Jr hade gjort det. Bollen gick i en långsam båge och landade i bortre hörnet. Yksel sprang bredvid och liksom ledsagade bollen in i målet. Afonso vände utåt, formade munnen till ett ”o” och gjorde det där pistolliknande tecknet med händerna, ni vet
Det råder också – i alla fall bland vissa supportrar – en märklig missuppfattning om att en del MFF-mål är meningslösa. Jag kan meddela att så är icke fallet: ett mål gjort av Malmö Fotboll Förening försvarar alltid sin plats i den allomslutande världsordningen.
Jag minns exempelvis så här i efterhand med glädje Jörgen Ohlssons kämpamål i slutet av 1-4 förlusten mot TFF 1993. Ja, vi fick grundligt med stryk av den fattige, lätt inavlade kusinen från landet och ja, det var en bottenlöst usel match. Men Jörgens mål bär jag med mig hela livet, likt en synnerligen psykotisk samlare. Lite som Kate i ”Lost” och det där lilla leksaksflygplanet. Ett mål av Malmö FF är alltid värdefullt; det glittrar för evigt likt stjärnorna på vinterhimlen.
Ibland, när målet innebär vinst, känns det, med Ekelöfs ord, som ”glittrande möjligheter och tindrande njutningar”. Ibland, när målet inte leder till något annat än förlust så är det ändå, med Tranströmers ord, något som ”glimmar utom räckhåll / som silvret / hos pantlånaren”.
Så. Även om vi blev överkörda på hemmaplan av FC Turkiet och utslagna och allt rasade samman så kommer Afonsos mål därnere på Inönu, som tystade tjugofemtusen tokiga turkar, för all evinnerlig framtid att glänsa.
