Mål #5: Kung Hasse i farten
Om 1-0 var påpassligt av Hasse Mattisson (att hålla sig framme med huvudet och nicka in ledningsmålet), så var 2-1 ett litet konstverk.
.jpg)
Malmö FF - Halmstad BK 2-1, 17 juli 2005
2-1 Hasse Mattisson (52)
Ibland blir man gladare än vanligt över mål. Det är som om euforin höjer sig någon grad extra. Det händer då och då. Som när Jon Inge Höiland slog in 1-0 mot Elfsborg förra året. Som när Jörgen Ohlsson gjorde 2-1 mot samma lag 2001. Som när Hasse Mattisson gjorde 2-1 mot HBK i somras.
Vem kunde ana att han skulle göra ett mål? Vem kunde ana att han skulle göra två mål? Vem kunde ana att han skulle bli matchhjälte och få en egen sång den här kvällen, en sång som skulle bita sig fast resten av säsongen? Vem kunde ana att denna trogna spelare med truppens kanske största himmelsblå hjärta skulle bli fansens kelgris efter den här matchen. Inte jag. Ingen annan heller, vågar jag påstå. Och kom inte och säg något annat i efterhand.
På dagen fem månader senare. För oss som bor söder om snögränsen är det mörker, regn och dimma i stort sett dygnet runt (ja ja, det kom visst några centimeter snö igår, men det försvinner snart; var så säkra). Otroligt deprimerande. Det känns som om tröttheten tagit ett strypgrepp på en. Ingenting hjälper, tycks det. Eller, två saker brukar i och för sig lätta upp tillvaron vid den här tiden på året: resor och minnen. Därför bokade jag för någon vecka sen en flygbiljett till Muscat med avfärd i januari. Och därför sitter jag och minns här vid datorn.
Jag minns en söndag i juli. Vädret var, om jag inte missminner mig, somrigt. Platsen var Malmö Stadion. Bredvid mig på Södra satt Ewa, som från läktarplats aldrig sett MFF förlora. På planen var det Malmö FF mot Halmstad BK och det skulle bli Hasse Mattissons stora dag.
Det dröjde åtta minuter av matchen innan han presenterade sin målfarlighet för första gången. 1-0 till MFF och antagligen av pur förvåning över det första allsvenska målet på runt tre år var han sen framme vid varenda farlighet i Malmös offensiv. Inte nog med det, han hade övertagit Chankos roll som evighetsmaskin och sprang som om han hade fått låna blod av Johann Mühlegg. Som om inte målfarlighet och outtröttlighet var tillräckligt så slog han tunnlar och lekte av och till med de stackars HBK:arna som vore han upplärd av Ronaldhino.
Visserligen gjorde HBK 1-1 i början av andra halvlek men det målet spelade ingen annan roll än att det bara blev än mer uppenbart vem som den här dagen stod i centrum. Det var, även om vi inte visste det då, redan bestämt att Hasse Mattisson skulle bli matchhjälte och vem som än kom på den idén ska verkligen ha beröm för sin känsla för spänning och dramatik.
Om 1-0 var påpassligt av Hasse Mattisson (att hålla sig framme med huvudet och nicka in ledningsmålet), så var 2-1 ett litet konstverk. Med Afonso vid bollen vet man aldrig vad som ska hända. Ibland kommer det ett överraskande skott, en dribblingsraid, en genial crossboll till en fristående spelare eller som i det här fallet: en liten lätt petning till Mattisson i straffområdet, som gjorde en tvåfotsdribbling förbi den sista Halmstad-försvararen (som om han aldrig gjort annat) och hur behärskat som helst slog bollen förbi Conny Johansson. 2-1.
Jag ska villigt erkänna att jag har en minneslucka i just det ögonblick som bollen gick i mål. Jag vet att jag stod upp och skrek av glädje, men hur länge vet jag inte. Det var inte bara det att MFF tog ledningen med 2-1 – det var ju så närmast chockerande att det var samma ovana målskytt som vid 1-0. Och inte vilket mål som helst. Det var ingen tåfjutt eller öppet mål och bara raka in bollen. Nej, det var ett mål vackert som säsongen 2004.
Resten är historia. Anders Andersson blev utvisad, HBK försökte trycka på och MFF kontrade hela tiden farligt och resten av matchen sjöngs det till Hasse Mattissons ära. Tänk vad ett mål kan göra. Förresten, tänk vad två mål kan göra.
